Nu var det faktiskt bara en sak som styrde och det var hälsan...

Ironman Frankfurt 2015
Det har tagit nästan tre veckor att ens orka tänka på att skriva denna rapport. Ironman Frankfurt var nog bland det jävligaste (förlåt) och varmaste jag varit med om i hela mitt liv. Det är nog därför som det känns så skönt att nu äntligen ha landat och att kunna se tillbaka på loppet med glädje. För det var faktiskt enormt kul, fast det var varmt, klibbigt, äckligt och en rejäl urladdning.

Vi var ett stort gäng från SCT som var anmälda till Frankfurt några föll i från innan pga skador och annat med de som till slut kom ner till Frankfurt för att starta var Mikael, Emma, Ulrik, Marie, David, Rikard och jag. Vi kom ner i lite olika omgångar och bodde på samma hotel (Citadenes Hotel) vilket var enormt kul och samtidigt rätt så praktiskt då man kunde hjälpa varandra med förberedelserna och hänga lite innan loppet. Marie och jag flög ner på torsdagen och kom till hotellet framåt sjutiden. Lagom för att hinna shoppa lite mat och hänga lite innan det var dags att gå och lägga sig.

På fredagen så påbörjades alla förberedelser. Vi åkte ut till Langener Waldsee och provsimmade, plockade ihop cyklarna och testade att allt fungerade som det skulle, registrerade oss och gick på preracemöte. Det var redan då väldigt varmt och under preracemötet så varnade de för söndagens prognos.

”Don’t expect to make the race of your life. You won’t do your personal best”. Det var budskapet under Preracemötet. De höjde ett mycket tydligt varningens finger och en tanke flög i väg ”Vad har jag gett mig in på? Bara att starta i en Ironman i 40 graders värme är ju stort”.

På lördagen så var tanken att vi skulle chilla lite på morgonen och sen lämna påsarna och checka in cyklarna och sen bara ta det lugnt och ladda inför tävlingen. Värmeböljan hade dock lockat varenda tysk inom ett närområde på minst 5 mil till Langener Waldsee och det gick inte för bussarna att komma fram. Det ledde i sin tur till enorma bussköer och nästa två timmar i buss ner till T1. Riktigt dålig planering från tävlingsledningen. Om de bara hade gått ut med information eller ändrat bussrutten så hade det gått mycket smidigare. Nu tog istället incheckningen nästa fem timmar!! Helt galet !

När vi kom tillbaka till hotellet så var det bara att se till att äta och sen i säng för vid 03.45 var det dags att kliva upp igen.

RACEDAY

Vaknade av väckarklockan lite innan fyra och klädde på oss innan vi gick ner och åt frukost tillsammans. Det känns lite udda att sitta i ett nersläckt hotell och äta frukost när de flesta ligger och sover. Jag hade hittat lite kvarg, färskt frukt och musli på den lokala livsmedelsbutiken och det var förvånandsvärt gott. Lite kaffe på det och sen var jag redo. Gick upp och hämtade de sista och gick sedan ner för att möta upp David, Emma och Micke. Vi delade en taxi ihop ner till Interkontinental där de gemensamma bussarna ut till T1 gick från.

Det var en härligt preracemustig stämning på bussen. Lukten av liniment och vaselin och ett lågmält sorl…

Väl ute vid Langener Waldsee så gick jag ner till cykeln och pumpade upp däcken, gick på toaletten (där pappret redan var slut trots att jag var först…) och sen satte jag mig och såg ut över sjön. Det var redan varmt och temperaturen i sjön var närmare 27 grader. Våtdräkt var därför förbjudet och jag var så tacksam över att jag hade fått låna Lindas swimskin.

När det var dags gick jag ner och tittade på proffsens start och spanade lite på hur de valde att navigera i banan. Det var häftigt att se dem rusa i väg.

Simningen

3,8 km simning i 27 grader är varmt, även om man bara har swimskin. Starten gick bra, relativt lugnt fast de släppte i väg oss alla samtidigt (eller rättare sagt man kunde seeda sig om man ville och hamna i en våg som släpptes i väg innan, men den stora massan startade i samma våg.

Jag kom ganska snart in en bra rytm och och kunde glida på bra. Hittade ett par bra fötter som jag låg på ett tag innan jag bytte över till ett snabbare som passerade förbi. Det var nästan läskigt att vattnet inte svalkade utan det kändes som om man simmade i kroppstemperatur. Det var ganska trångt första vändan innan vi var uppe på land och vände men sen blev det bättre och jag tror jag ökade tempot något.

Jag kom upp på 1:23:04, ironiskt nog nästan samma tid som i Barcelona. Denna gång dock utan våtdräkt. och sprang upp för backen till cyklarna. T1 gick smidigt. Struntade i att sätta på mig strumpor och lät lite grus följa med ner i cykelskorna. Det var dock ingenting som störde mig senare. Då jag visste att det skulle bli enormt varmt så var det inte mycket i påsen. En extra lins, cykelskor, glasögon, bib och hjälm. Växlingen gick bra och efter 5:34 så var jag iväg på cykeln.


Cyklingen
 

Kom ut på cykeln relativt smidigt och kunde gå ner och lägga mig direkt. I min plan låg att försöka hinna så långt som möjligt innan solen kom upp och det blev rejält varmt. Cyklingen i Frankfurt sker på en varvbana med två varv. För att komma dit så cyklar man i ca 15 km på en motorväg. Enormt lyxigt att bara få pressa på och ligga och glida fram på  fin asfalt. Det började bli varmt redan efter ca 30 km och sen blev det bara varmare. De hade som tur är utökat antalet vätskedepåer och det stod en massa goa personer utmed banan med vattenspridare och slangar.

Varvbanan är väldigt vacker och varierande. Det är tre riktiga backar, The Beast, The Hell och Heartbreak Hill. Jag tyckte någon av dem var direkt jobbig och det gick i stort sätt att ligga ner hela tiden. Det är mycket publik och det är jättekul att cykla genom de små byarna man passerar.

Jag hade trott att det var onödigt med fyra flaskställ. Nu visade sig snarare vara för lite. De sista tio milen hade jag konstant fem flaskor. Tre vatten som jag spolade mig själv i ansikte och nacke med och två sportdryck att dricka. Det gällde att hålla sig sval, eller i alla fall att undvika att bli överhettad.

Första backen ”The Beast” var inte alls så jobbig som jag trodde den skulle vara och The Hell (kullerstenen) var snarare ett kul avbrott. Det skulle visa sig att det inte alls var banan som skulle vara utmaningen denna dag utan att det var närmare 40 grader varmt. De sista fyra milen kändes som de aldrig skulle ta slut. Vinden var rakt emot och den var het. Det kändes som om någon stod med en fön rätt i ansiktet, eller rättare sagt hela kroppen. Det brände på huden. Jag kom att tänka på Siroccovindar. Det var en skum känsla. De sista två milen tappade jag tempo lite. Innan låg jag och snittade runt 30 km/h, men nu gick det bara inte. Kroppen strejkade.

Det var så enormt skönt att rulla in till T2 i Frankfurt. Att ha klarat av cyklingen och att allt trots värmen faktiskt hade gått enligt plan. Det kanske inte var en tid i världsklass, men jag var nöjd. Målet var att komma under sex timmar och tiden blev 6:25:23.

Jag klev försiktigt av cykeln väl medveten om att båda benen troligtvis skulle krampa. Mycket riktigt. Jädrans vad det bet tag. Båda benen samtidigt. Jag lämnade i från mig cykeln och hörde någon röst i fjärran som frågade hur jag mådde och jag försökte le lite försiktigt. Sen vacklade jag bort mot de röda påsarna och gick till omklädningstältet.

Löpningen

Enda tanken var att hålla igång kroppen och bara komma ut på löpningen. Bytte skor och satte på mig en keps i stället för hjälmen och gav mig sen ut på löpningen. Eller rättare sagt min raska promenad. Det snurrade rejält i huvudet och jag kände att jag verkligen behövde svalka. Första vätskestationen så såg jag därför till att skölja hela mig under slangen och dricka en massa. Sen försökte jag börja springa lite grand. Efter ca 7-8 km högg det till på baksidan av vänster knä och det krampade igen. Jävla skit. Det var bara att gå igen. Jag bestämde mig ganska raskt att först ta mig till 21 km, sen var det ju bara 21 km kvar. För att spara på energi, då det nu var ännu varmare än innan, så sprang jag i skuggan och gick i solen och vid varje vätskedepå så fyllde jag sport-bhn med is. Jag försökte även ha is i kepsen, men insåg jag har för tjockt hår. Jag kände inte ens isbitarna.

Jag minns inte så mycket detaljer från löpningen mer än att jag bestämde mig för att bara ta mig fram. Det var varmt, sirenerna ljöd, sjukvårdstälten var fulla med folk och superrara funktionärer som tog hand om en och såg till att man fick näring och kyla. Jag gick och sprang om vart annat. Helt plötsligt såg jag i ögonvrån ett par SCT trishorts i ett av tälten och jag hajade till och sprang tillbaka. Det var Ulrik som låg på en brits och hade fått problem med sin insulinnivå. Han verkade dock vid gott mod så jag sprang vidare.

När jag kom till 20 km så stod helt plötsligt David där. Jag blev så glad. Han hejade och manade på och sa helt rätt saker. Äntligen fick jag lite energi igen och insåg  ”Jag kommer faktiskt kommer att klara hela loppet, bara jag är smart och kör mitt race”. Så jag fortsatte att gå och springa. Målet var bara att ta mig fram så fort jag bara kunde, men så säkert som möjligt. Att inte bonka och ta mig hem frisk och glad. Tiden var för länge sedan glömd. Nu var det faktiskt bara en sak som styrde och det var hälsan.

Efter 30 km var han där igen, underbara David. ”bara ett varv till nu, kom igen”. Jag minns att jag berättade om min målbild. Att Rebuz skulle få bita i min medalj. För att han skulle få göra det så måste jag ta mig igenom loppet på ett säkert sätt och inte riskera något.

Men så var den helt plötsligt där, 40 km skylten. Helt underbart! Jag sprang in på målområdet och möttes av hejaropen. Klappade på alla utsträckta händer och bara log. Fasen jag hade klarat det. En Ironman i 40 gradig hetta. Shit!

Vilken känsla och lycka att komma i mål. Det går nog inte att beskriva.

Efter målgången 

Efter målgången så fick jag enormt svårt att andas. Det gick bara att andas inåt och en funktionär stod vid min sida hela tiden för att kolla att jag mådde bra. Det tog ett bra tag, sen gick det sakta att ta normala andetag igen och jag kunde le. Hon ledde mig bort till fotograferingen och vilken känsla att få kliva upp och sträcka ut armarna och bara känna att det gick.

Känslan att få känna att ”You are an Ironman”!


Camilla har testat många lopp! Läs mer på hennes blogg >>