Man klarar mer än vad man tror .....

Mats -You Are An Ironman hör jag speakern ropa när jag korsar mållinjen i mitt livs första Ironman. Här är min berättelse som började med ett SMS för drygt ett år sedan.

Detta kommer bli ett väldigt långt inlägg för jag har så mycket att berätta!
En Ironman består av 3.86 km simning, 180,2 km cykling följt av ett marathon (42.195 m) löpning. Ironman-cirkusen har varit ett stående inslag i augusti i Kalmar under ett antal år. Under många år har jag trånat efter att få uppleva en Ironman från insidan och jag har lobbat för att få med mig någon kompis på resan. Alla har vänligen men bestämt tackat nej. Jag hade nästa lagt ner planerna på att genomföra en Ironman när jag fick detta SMS:et.

Detta förändrade hela min planering ett år framåt. SMS:et blev starten på en resa mot ett väldigt tydligt mål. Fixa en Ironman i augusti 2015.

Jag är rätt kass på cykling och ännu sämre på simning men löpning fungerar ok. Nu hade jag ett helt år på mig att förbättra mina sämsta grenar så att jag kunde genomföra loppet med hedern i behåll.

Jag började mitt projekt med att läsa på allt jag kunde hitta om träning, återhämtning och kost. Jag har nog läst allt man kan Googla fram som har med tips och trix inför Ironman att göra. En fråga som självklart dök upp var hur mycket måste man träna för att fixa en Ironman? Hittade lite bloggar som beskriv hur man tränar 4 timmar i veckan och samtidigt sneglade jag på elitens träningskalendrar som pekade på 20-25 timmar i veckan. Jag hade inga ambitioner att tillhöra eliten så mitt träningsupplägg blev mer anpassat till att ha ett normalt liv. Träna smart istället för att utsätta kroppen för volymer som skulle bryta ner min kropp istället för att bygga upp den.

Jag bestämde mig för att fokusera på kontinuitet i träningen där jag periodiserar träningen. Detta betyder kortfattat att man varierar intensitet och volymen mellan olika veckor. Jag bestämde mig också för att använda mig av upplägget ”train low compete high”. Detta innebär att man tränar med ett lågt glykogenlaget men man tävlar med fulla lager och tillför kolhydrater under tävlingen. Syftet med detta är att skall lära kroppen använda fett som energikälla istället för kolhydrater. Eftersom kroppen bara kan lagra kolhydrater för 1.5 timmar måste kroppen få använda fett för att orka hålla på i 12-15 timmar. Med 320 timmar bokade i träningsdagboken och ett antal kortare triathlontävlingar var det äntligen dags för examen.

Raceweek

Äntligen dags! Sista veckan var en enda lång väntan på att det skulle bli lördag. Jag började gå in i någon form av bubbla. Gick igenom loppet i detalj. Plockade med alla prylarna, fixade med cykeln och skissade på ett detaljerat matschema. Jag passade på att göra ett svettest för att se hur mycket vätska jag behövde få i mig under cyklingen och löpningen. Jag började mer frekvent följa väderprognoserna. Det verkade som det skulle bli blåsigt, ostlig vind och varmt. Sämsta tänkbara vädret.

Onsdag
 

På onsdagen var det dags för incheckning och sonen skulle köra MiniTri. Sonen hade fått dispens att köra tävlingen fast han bara är 13 år. Han var lagom kaxig och var helt övertygad att han skulle slå min tid som jag hade året innan. Problemet var att jag också visste att han skulle vinna över mig. Han kom i mål på 1 timma och 6 minuter och slog min tid med 5 minuter.

Äntligen fredag

07.00 och officiell simträning. Jag och min kompis var på plats tillsammans med flera hundra förväntansfulla triathleter. Vi ville se hur bojarna låg och vi ville hitta lite riktmärken så att det skulle vara enklare att navigera under loppet. Väl på plats konstaterar vi att det går en del vågor. Prognosen var också att vinden skulle tillta under dagen. Det kommer bli en jobbig simning!

På eftermiddagen var det dags att checka in cykel och alla grejer som man skulle ha under loppet. Blå påse för cykelgrejerna och röd för löpargrejerna.Nojig och helt övertygad om att jag glömt en massa saker packar jag ner allt i respektive påse men innan jag packar ner allt knäpper jag några foton så att jag kan lugna nerverna om jag blir osäker på om jag fått med allt.

Väl på plats memorerar vägen till cykeln och försöker hitta snabbaste vägen till utgången. Kollar en extra gång var mina påsar hänger och hur jag tar mig från cykeln ut på löpningen. Några hade knutit små rosetter på sina påsar för att urskilja dom från alla andra. Så smart var inte jag. Efter den obligatoriska tävlingsgenomgången var det sedan dags för att åka hem och försöka få så mycket vila som möjligt och förhoppningen var att jag skulle få några timmars sömn.

Lördag morgon

3.45 ringer väckarklockan och min känsla är att jag inte sovit alls fast jag legat i sängen sedan 21.00. Jag hade gått igenom loppet 100 ggr i huvudet och oron för hur vädret skulle påverka dagens äventyr var påtaglig. Cykelområdet öppnade 05.00. Jag och min kompis Per var på plats runt 5.15. Vi kollade luften i däcken, fixade med sportdryck, gels och alla annan energi som vi skulle ha med på cykeln. Hörde några däck som small på området. Såg i ögonen på folk att de börja bli allt mer spända, nervösa och förväntansfulla. När allt var fixat på cykelområdet tar vi en rask promenad mot starten. Vi går förbi Kattrumpan och vidare till Ångkvarnen och där möts vi av en kraftig ostlig vind och vi ser hur det går gäss i sundet. Klockan är bara 6 på morgonen och redan nu är det hög sjö. Jag har anlag för sjösjuka och redan i stilla vatten har jag blivit yr och illamående när jag crawlat. Lösningen på min sjössjuka har varit barnens åksjukearmband. Jag vet inte om det är en placeboeffekt eller om det faktiskt hjälper men för mig har det varit skönt att ha dom på när jag simmat. Skulle dom hjälpa mig i denna grova sjön?

6.45 skall alla tävlande stå i startfållan. Snabbt toabesök. På med våtdräkt och lite uppvärmning. Kramar min fantastiska familj som stöttat mig under hela året. Fäller en tår och hoppas att vi ses vid uppgången från vattenmomentet. På träning (ensam i lugnt vatten) har simningen gått förhållandevis bra. Att simma på 1 timma och 20 minuter kändes nåbart men eftersom det var mycket vind och jobbiga vågor så ställde jag mig i gruppen som förväntas simma på 1.30.

Simning (3860 m)

Kenta sjunger "Just idag är jag stark" och startskottet går för eliten. Jubel och speakern peppar publiken. ”Klapp, Klapp, Klapp”. 7.00 går starten för oss vanliga dödliga och kön börjar sakta röra på sig. I kön fyller jag på den sista energin. En energikaka och ca 5 dl sportdryck. Jag gör lite High five med några i kön och önskar alla lycka till. Det tar ca 15 minuter innan jag kommer fram till rampen och sedan är det bara att följa strömmen ner i vattnet. Inser väldigt snabbt att det kommer bli riktigt tuff utmaning att simma. Sträckan till första bojen är rak motvind. Man får ta i så mycket man har för att komma framåt. Folk börjar bröstsimma och man ser inte vart man ska eftersom vågorna är så höga. Folk börjar hosta och får kallsupar och några simmar snett vilket leder till att man hela tiden krockar men andra simmare.

Jag försöker behålla lugnet och tänker att efter nästa boj slipper jag motvinden. Då blir det sidvind istället. Jag hade ingen aning om det var bättre än motvinden men det kändes motiverade att längta efter en förändring. Efter att ha rundat första bojen efter ca 500 meter tog jag sikte på nästa boj. Simningen blev direkt enklare eftersom man simmade längs med vågorna men nu blev vågorna större och man började driva med vågorna. Jag började känna av sjösjukan men den blev aldrig så påtagligt att jag började må dåligt. Jag fick höra efter loppet att många kräktes men jag tackar mina åksjukearmband för att jag klarade vågorna så bra. 

Många har beskrivit simningen som den värsta de varit med om även om de gjort många Ironman-tävlingar och i Kalmar var det tydligen den jobbigaste simningen sedan 1994. Jag försökte bryta ner simningen i korta moment. Nästa boj och belöningen väntade när man efter ca 3000 meter skulle få lä och trolig medströms in i kanalen. När jag simmar under Ängöbron med bara några hundra meter kvar förstår jag att jag kommer fixa simning. Jag förstår också att tiden inte kommer bli så bra. På vingliga ben upp för rampen hör jag direkt familjens hejaropa. De var lika lättade som jag att simningen var över. Jag klockade tiden på 1 timma och 50 minuter. Betydligt sämre än min förhoppning men senare när jag kollade min simsträcka så visade det sig att jag simmat 4 400 meter istället för 3860. Det var med andra ord ingen spikrak simning


T1 (från simning till cykling)
 

Jag hittade snabbt min blåa påse och joggade in i tältet för att byta om. Väl inne i tältet var det stora samtalsämnet den jobbiga simningen. Alla verkar ha haft mer eller mindre nära-döden-upplevelser. Jag hade bestämt mig för att ta det lugnt i alla växlingarna eftersom jag inte jagade en snabb tid i mitt första Ironman. Bytet flöt på bra och jag började direkt fylla på med kolhydrater när jag joggade till cykeln. Det var verkligen inga problem att hitta cykeln eftersom de flesta redan var ute på cykelmomentet.

Cykling (18 mil)

När jag cyklade ut från stan fick jag superenergi när hela ängörondellen var smyckad med meridiumloggan och där stod alla kollegor och vänner och hejade. Det var ett öronbedövande jubel som fyllde kroppen med ovärderlig energi. Min gameplan var att jag skulle försöka snitta 30 km i timman men eftersom simningen tog så lång tid samtidigt som det var kraftig vind så släppte jag snabbt den tanken och fokuserade på att få en så behaglig resa som möjligt och njuta av alla fantastiska människor som hejdade fram alla deltagare. 

Första 12 milen går på Öland och sedan avslutas cyklingen med 6 mil på fastlandet. Jag hade ställt in min klocka så att jag fick varningar om pulsen gick över 137 och var 30:e minut fick jag notifiering om att det var dags att ta en gel så att energiintaget blev jämt och stabilt. Jag lyckade hålla min plan hyffsat bra. Snitthastigheten blev 28 km/h. Ingen punktering och kroppen kändes ok förutom lite krampkänning i ett lår som oroade mig lite. Snart var det ju dags för ett marathon i 25 graders värme. Jag kom in till växling efter 6 timmar och 27 minuter. Ingen fantomtid precis men utifrån förutsättningarna var det i linje med min kapacitet eftersom jag ville vara pigg på löpningen. Snittpulsen landade på 135 vilket för mig innebär en är god marginal för att inte förbruka för mycket kolhydrater.

T2 (Cykel till löpning)

Efter en snabb kisspaus i växlingsområdet letade jag upp min röda påse och bytte snabbt om till löparskor. Äntligen var det dags att göra det som jag vet att jag kan.

Löpning (42.2 km)

Löpningen är en varvbana som man springer 3 varv på men första varvet börjar med en slinga igenom folkhavet inne på Kvarnholmen. Att förklara det lyckorus som fyller kroppen när man springer genom ett publikhav på 60 000 personer där alla ropar ditt namn (namnet står på nummerlappen) är obeskrivlig.

Att dessutom ha energi kvar och inga krämpor som stör gör att löpningen blev det som jag precis hade hoppats på. Längs med Ängöleden är det dubbla led med folk som gör vågen. När man är längst ut på slingan vid Bergavik hade man hört att det brukar vara lite mindre folk men här var det fullt ös i alla trädgårdar och folk hade tagit fram vattenslangar och byggt duschanordningar ut över vägarna för att kyla ner de tävlande. En lite överförfriskad kille sprang med mig en bit men snubblade på en trottoarkant. Det hände saker hela tiden och löpningen flöt på fantastiskt bra. När hjärnan börjar tänka negativa tankar så dyker de där fantastiska funktionärerna upp vid en vätskekontroll och fyller en med energi så att man orkar till nästa kontroll.

Eftersom det var så varm visste jag att jag var tvungen att dricka ca 1.1 liter i timman. Det blev två muggar vatten och en sportdryck i varje vätskestation. Det största orosmomentet på löpningen var magen. Skulle den fixa alla gels och all sportdryck? Det gick väldigt bra fram till 25 km. Sedan insåg jag att om jag skall behålla energin så måste jag byta taktik. Inga fler gels och sportdryck. Jag har aldrig tränat på att dricka Coca Cola när jag springer men det var det som fanns kvar att välja på. Jag började även ta citronklyftor och lite saltgurka, bananer och chips. Efter 30 km kände jag att magen började repa sig och jag förstod att det skulle hålla hela vägen. Känslan att få sista armbandet och bara ha några kilometer kvar var fantastisk. 

Att springa sista biten på Storgatan var euforisk och att springa över upploppet och göra High Five med speakern samtidigt som han ropar ”Mats, You Are An Ironman” var en av de mäktigaste upplevelserna i mitt liv. 

Att sedan få dela upplevelsen med min familj och mina bröder som stod i målfållan och väntade var helt underbart. Utan familjens stöttning hade jag aldrig fixad att genomföra detta. Löpningen gick på kontrollerat 4 timmar och 21 minuter och sluttiden blev 12 timmar och 58 minuter.

Man klarar mer än vad man tror och med rätt folk omkring sig så blir resan väldigt behaglig. Precis som på Meridium!


Om jag skall göra det igen? Självklart! Och nu har jag en tid att slå! 

Meridium har weblösningar och en blogg, där fanns Mats:) Kika gärna in >>