”Var du är någonstans? Du är för fan i Simrishamn!”

The GAX 100 Miles 2015
Sandhammaren, 5 juli.

Det är gryning och jag befinner mig på vad som tycks vara en oändlig sandstrand vid Skånes sydöstra spets. Havet rör sig i lugna dyningar och under mina fötter hörs ljudet av spröd sand. Sand som gör det tungt att springa. Sand som tränger in i mina skor och långsamt skaver fram smärtsamma vattenblåsor. Just nu är jag den tröttaste människa som jag någonsin har träffat.
Jag har sprungit i över tjugo timmar utan att vila. Jag har tagit mig nästan tretton mil. Jag har spenderat större delen av natten ensam, i pannlampans sken och med min GPS-klocka som min trygghet. Nu behöver jag vila och mänsklig värme. Då ser jag dem. Brinnande marschaller långt bort. Och är det inte en människa som står där och vinkar? Eller hallucinerar jag? Nej, det gör jag inte. När jag närmar mig inser jag att jag har kommit till Sandhammaren. Det är den sista energidepån i loppet innan de avslutande tre milen. Plötsligt är min trötthet borta och jag springer den sista biten fram till varm soppa, kaffe och gemenskap.

Kalmar, 4 juli.
Det är med trötta axlar som jag sätter mig på tåget som ska ta mig till Ystad och det lopp som jag har tränat för under sju månader. Jag bär på en tung ryggsäck. Då tänker jag inte den som ligger på hatthyllan ovanför mig – full med löparkläder, skor och energi. Jag tänker i stället på den som inte syns. Den som rymmer de senaste månadernas krångel med indragen skolskjuts, ansökningsprocessen kring dubbel assistans, Hildas operation och det ständiga pärlbandet av hennes allt kraftigare krampanfall. De senaste två dagarna har hon varit apatisk. Suttit med frånvarande blick, spänd kropp och hårt knutna och svettiga små händer. Ätit dåligt. Skärmat av oss och slutit sig i sin lilla bubbla. Jag känner mig dränerad och in i det sista har jag velat kring om jag ska åka eller inte. För är det något som jag vet behövs i det lopp jag står inför så är det en grundmurad och stark mental styrka. I dagsläget känns det högst tveksamt om jag har det.

Några timmar senare har jag checkat in på hotellet i Ystad och packat de väskor som ska köras ut till loppets tre energidepåer. Jag befinner mig på en pizzeria tillsammans med ett 15-tal andra ultralöpare som jag aldrig har träffat tidigare. Lågmälda personer iklädda finishertröjor från tidigare genomförda extremlopp. Som vanligt slås jag av skillnaden mellan dessa personer och de triathleter som jag vanligtvis träffar. Här pratar man inte wattmätare, kolfiberramar och personbästatider. Samtalet handlar i stället om ostkakor, brutna lopp och vackra naturupplevelser. Vi äter vår mat, utbyter erfarenheter och sedan går var och en hem till sig för att få några timmars sömn innan utmaningen börjar.

***

Klockan är strax åtta på morgonen. Det är fem minuter till start. På St. Knuts torg i Ystad står och sitter ett femtiotal löpare. Framför oss ligger 16 mils löpning. På vägen har vi tre delmål: Magleberg efter 44 km, Haväng efter 79 km och Sandhammaren efter 131 km. Där finns vätska och energi samt de väskor som vi själva har packat med eventuella ombyten eller extra energi som vi själva vill ha. Utöver dessa finns några ställen med kranar och vattendunkar där vi kan fylla på vatten. I min ryggsäck har jag tre liter vatten. Jag vet att det kommer att gå åt. Väderprognosen utlovar mellan 28-29 graders värme. En minut till start. Även nu slås jag av skillnaden mellan detta lopp och min senaste Ironman. Då pumpade hög musik i högtalarna och tusentals åskådare applåderade och skrek för att lyfta de laddade och sammanbitna triathleterna. Här råder ett lugn och ingen verkar ha bråttom. Lättjefullt, nästan motvilligt reser sig några upp och går mot starten. Den enda publiken utgörs av en liten tant några meter bort. Hon vilar en stund mot sin rullator, tittar skeptiskt mot vår lilla skara.

Startskottet går och gruppen ger sig iväg. Vi springer ut från Ystad och längs vindlande grusvägar och vidsträckta vallmofält ut på landet. Vi ska följa de orangea markeringar som visar var skåneleden går. Till vår hjälp har vi en karta. För min del hade jag lika gärna kunnat springa utan eftersom tolkning av kartor och skarpt lokalsinne alltid har varit en av mina sämre förmågor. I stället har jag laddat ner kartan i pulsklockans GPS, något som kommer att visa sig vara ett riktigt bra beslut. Allt eftersom timmarna går, stiger solen på himlen. Det dröjer inte länge förrän hettan är närmast olidlig. Jag skulle vilja tömma vattenflaskorna jag har över huvudet, men jag kan inte. Vätskan måste räcka för att hålla rätt vätskebalans i kroppen. Klarar jag inte det så kommer loppet att vara över inom några timmar.

Efter drygt fem timmar och 44 kilometer är jag framme i Magleberg. Hettan har tärt och tankarna på att bryta finns där. Men efter att ha ätit en tekaka, ett par bitar melon och druckit lite kokosvatten så piggnar jag till och slår undan tankarna. Jag fyller på mina vattenflaskor med nytt vatten och springer sedan vidare med sikte på nästa energidepå som ligger 36 kilometer bort.

Nu börjar den del av loppet då jag känner mig starkast, både fysiskt och mentalt. Naturen ändrar sakta karaktär – från böljande fält till lövskog, igenvuxna stigar och ängsmark. Nu blir det också mer kuperat med allt fler branta backar. Jag följer min GPS och njuter. Av naturen, av känslan av att vara stark och att av att jag befinner mig mitt uppe i ett äventyr. Långa stunder springer jag helt ensam utan någon annan löpare i sikte. Vid några tillfällen dyker det upp andra löpare som jag springer och pratar en stund med. Ibland långa samtal om jobb, intressen och löpning, andra gånger bara korta fraser om hur det känns.

Jag når den andra energidepån, som ligger i Haväng, efter drygt elva timmar. Nu har jag sprungit åtta mil och halva loppet. I depån finns en hel del människor – löpare som hade brutit loppet, funktionärer men också nya löpare som ska starta i loppet Full Moon Race som går de resterande åtta milen. Jag möts av jubel och applåder och beskedet att jag är den första kvinnliga löparen in i depån. Leder jag bland damerna? Beskedet låter osannolikt i mina öron men glädjen är omedelbar och ger mig massor av kraft och energi. Snabbt fyller jag magen med lite soppa, tekaka och banan. Sen fyller jag återigen mina vattenflaskor, sätter på mig en pannlampa och ger mig iväg med sikte på loppets jobbigaste del – 53 kilometers nattlöpning till Sandhammaren. Det blir loppets sista energidepå.

Och nog blir det jobbigt. De första milen går bra. Jag känner mig fortfarande stark och jag kan njuta av omgivningen. Jag springer genom mysiga fiskelägen där brunbrända turister flanerar längs med havet. Så småningom mörknar det och jag sätter på pannlampan för att kunna se. Känslan av äventyr förstärks när jag springer på mörka skogsstigar och genom ödsliga äppelodlingar i Kivik. Jag är fullt koncentrerad på min GPS och på vägen framför mig. Jag vill inte springa vilse i natten. Jag vill heller inte snubbla över en rot och riskera att skada mig. Jag är fullt medveten om att om jag behöver bryta loppet så måste jag ta mig tillbaks till Ystad för egen räkning. Sådana är reglerna.

Runt midnatt kommer jag till en stad och mörkret och tystnaden byts snabbt mot blinkande lampor, musik och trängsel. Jag möts av ett överdåd av berusade människor. Det verkade som om det pågår någon form av stadsfest. Jag märker att folk stirrar och plötsligt blir jag medveten om hur jag måste se ut – smutsig, ben med blodiga rispor, svettig och trött. Någon hojtar och pekar mot mig. En grupp höggradigt berusade semesterfirare i 60-årsåldern stoppar mig och undrar vad jag håller på med. Jag berättar kort om loppet och frågar samtidigt var jag befinner mig. Några korta sekunder tystnar de och tittar på mig med ögon som har svårt att fokusera. De tror kanske att jag skämtar. Sen gastar någon på riktigt bred skånska:

”Var du är någonstans? Du är för fan i Simrishamn!”

Detta följs av skrattsalvor och jag kan inte låta bli att skratta själv när jag springer vidare. Vilken galenskap det här är och jag älskar det!

Det är först några minuter senare som jag får en känsla av obehag. Jag befinner mig i utkanten av Simrishamn. Larmet och trängseln har jag lämnat bakom mig. Jag hör musiken på avstånd men här är det folktomma gator, ödsligt och tyst. Ett ställe jag inte gärna vill befinna mig ensam på, en lördag runt midnatt. Jag har ingen aning om hur långt jag har fram eller bak till andra löpare. Det är säkert en timme sedan jag såg någon. Plötsligt befinner jag mig vid något som ser ut som ett båtvarv. Här står uppställda båtar överdragna av presenningar och låsta containrar. Nu stannar jag. På långt avstånd hör jag musiken inifrån stan, men här är alldeles tyst. Jag stannar. Funderar en stund på om jag ska sätta mig ner och vänta in en löpare, eller vända in mot stan igen. Fortsätta ensam genom området vill jag inte. Då plötsligt ser jag en pannlampa som rör sig några hundra meter fram. En annan löpare! Hjärtat hoppar till i bröstet och jag tar fart och springer i riktning mot ljuskäglan. När jag kommer fram visar det sig mycket riktigt vara en annan löpare, en kille som är vilse och inte vet åt vilket håll han ska springa. Lättnaden är enorm. Jag visar honom min GPS och efter ett kort rådslag bestämmer vi oss åt vilket håll vi ska. Från och med nu är det som om vi ingår en tyst överenskommelse. Jag blir hans navigatör och han blir min trygghet. Under de närmaste timmarna springer vi tillsammans. Ibland jämsides, ibland ett hundratal meter efter eller framför varandra. Timmarna löper på i nästan total tystnad. Var och en är upptagen med sin inre kamp.

Efter att ha sprungit genom sovande samhällen och på ödsliga landsvägar vänder banan framåt gryningen ner mot havet igen. Nu väntar en mils löpning på en underbart vacker sandstrand, innan vi är framme vid den sista depån i Sandhammaren. Men nu är kroppen trött och att springa i lös och djup sand är som tortyr. Hur mycket vi än tar i så kommer vi knappt framåt. Vi tvingas ner till den blöta sanden precis vid vattenbrynet, där fötterna får bättre fäste. Det ska visa sig vara ett dåligt beslut. Här lutar nämligen underlaget kraftigt och min vänsterfot belastas i fel vinkel. En smärta smyger sig på vid ankeln och blir allt kraftigare för varje kilometer jag tar mig fram. Det, i kombination med tröttheten, skoskav, sömnigheten och ensamheten gör att jag nu börjar känna mig riktigt less. Nu orkar jag snart inte mer. Jag tänker på mina barn som ligger nerbäddade i sina sängar långt bort från mig just nu. Sigrid vid Magnus trygga sida och Hilda hos den trygga personalen på korttids. Vad gör jag så här långt bort från dem? Det svider lite i halsen. Grusögd ser jag något som verkar vara ett ljussken långt fram. Kan det vara…? Ja, det är marschallerna vid Sandhammaren. Jag har nått fram till loppets sista depå!

Efter att ha fått i mig kaffe, soppa och lite smörgås så har lite av mina krafter återvänt. Nu återstår bara tre mil på loppet sedan är jag i mål. Klockan är nu runt fem på morgonen och ännu är luften sval och behaglig. Jag bestämmer mig för att göra processen kort. Springer jag oavbrutet från och med nu så bör jag kunna vara i mål runt halv nio på morgonen, innan solen har börjat värma upp luften. Men redan efter 100 meter inser jag att det inte kommer att gå. Smärtan i vänster fot strålar upp mot knät och gör att jag haltar fram. Det är bara att inse att jag kommer att få gå, och kanske springa lite då och då, för att ta mig i mål. Det innebär att jag, i stället för drygt tre timmar, har sex timmar till framför mig. Herregud, tar detta loppet aldrig slut!?

Jag tar mig fram, men det går inte snabbt. Och för varje minut stiger solen och med den temperaturen. Med drygt 15 kilometer kvar börjar den del av loppet som blir den jobbigaste – rent av vidrigaste delen – för min del. Jag når fram till Ale stenar och därefter följer drygt tre kilometers klättring upp och ner för Hammars backar. Jag har gått igenom ”väggar” tidigare under loppet men det jag möter nu är något helt annat. Jag orkar inte längre tänka eller känna efter. Jag följer min GPS och känner för varje steg hur benen blir allt svagare. Stegen går i snigelfart. Jag är höjdrädd och kommer plötsligt på mig själv med att balansera på en smal stig, högt upp på en kulle. På min vänstra sida, tre decimeter från stigen, löper ett brant stup ner mot havet och klipporna. På min högra sida finns ett rep att hålla sig i. Här vaknar jag till. Jag inser var jag befinner mig, att jag är ostadig och vinglig och att tanken inte ens har slagit mig att jag ska hålla i repet. Jag tvingar mig själv att sätta mig ner. Öppnar ryggsäcken och tar fram mitt ”nödkit” – en snickers. Jag tuggar i mig den och väntar några minuter. Känner sakta hur jag piggnar till i huvudet, reser mig och fortsätter. Nu stadigare och med högra handen hårt om repet.

Men det jobbiga är inte över. Med en mil kvar, vilket kommer att ta två timmar, har hettan återvänt. Jag känner hur solen bränner på huvudet och mina armar. Det gör mig orolig. För i mina flaskor har jag nästan inget vatten kvar. Ingen energidepå ligger framför mig, jag ser inga hus och jag har ingen aning om var jag kan fylla mina flaskor. Jag har nu sprungit femton mil, jag har varit ute i ett dygn och temperaturen är på nytt på väg upp mot 25-30 grader. Hittar jag inte vatten inom en halvtimme så är jag orolig för vad som kan hända. Jag SMS:ar tävlingsledningen. Frågar om det är möjligt att sätta ut extra dunkar vatten lite längre fram. Efter någon minut plingar det till i mobilen. Jag läser svaret:

”Försök vid Nybrostrands camping. Finns även en kram när det är cirka 3 km kvar…”

Kram!? Skämtar de med mig? I mitt utmattade tillstånd förstår jag inte att de har skrivit fel i SMS:et. Känner först ilskan blossa upp men strax efteråt går det upp för mig att de ju menar kran. Å andra sidan. En kram är faktiskt något jag behöver nu också. Men faktum kvarstår. Jag har i princip slut på vatten och möjligheten att få nytt ligger flera kilometer fram. Vad ska jag göra?

Och det är då det händer. Det som för mig är som ett mirakel. Plötsligt stannar en bil till bredvid mig på vägen. Ett par killar vevar ner rutan:

”Hur går det, har du vad du behöver”?

Återigen undrar jag om jag hallucinerar. Jag tittar på dem förvånat. Svarar sedan att mitt vatten snart är slut och att jag behöver mer. Snabbt kliver de ur bilen, öppnar bagaget och tar fram ett par flaskor svalt vatten som de fyller mina flaskor med.

”Klarar du av att fortsätta? Från och med nu kommer vi att ha koll på dig, okej? Fortsätt nu så möter vi upp dig längre fram”!

De hoppar in i bilen, tutar och kör iväg. Just det ögonblicket kommer jag aldrig att glömma. Jag står kvar en stund och tittar efter bilen. Hade jag inte varit så trött så hade jag gråtit av lättnad. I stället fortsätter jag. Jag har ingen aning om vilka de är, men just nu känns det som om de har räddat mitt liv.

Sju kilometer från mål dyker de båda killarna upp igen. Frågar på nytt om jag vill ha mer vatten. När jag svarar nej frågar de om jag vill ha något annat.

”Vi har precis varit och handlat kaffe, du kanske vill ha det?”.

Kaffe tänker jag. Just där och då låter det ljuvligt. Jag tackar ja och tar tacksamt emot muggen med varmt, nybryggt kaffe som de har köpt till sig själva. Känner plötsligt en stark vilja av att bara sätta mig i det höga gräset intill landsvägen och bara strunta i de sista kilometrarna. Njuta av kaffet och sedan somna.

”Nu dricker du upp och sedan tar du dig de sista kilometrarna in till mål. Det är bara sju kilometer. Det är ingenting, hör du det!? Det är ju en sträcka som du går i sömnen! Gå nu, vi kommer att vänta och ta emot dig i mål! Vi vet att du klarar det!”

Jag vaknar till ur mina tankar och varligt knuffar de mig framåt på vägrenen. Ser hur de står och tittar efter mig en stund innan de sätter sig i bilen, tutar några gånger och kör iväg. Vilka jobbiga typer, tänker jag men ler för mig själv. Detta är precis det jag behöver. Det blir den sista energin som krävs för att jag ska ha kraft och styrka att ta mig vidare. Nu med målet inom räckhåll, med kaffe i blodet och med lite mental puff i ryggen så går det plötsligt mycket lättare.

Jag tar mig i mål. Som segrare i damklassen och på plats elva totalt. Efter 16 mil och knappt 27 timmar haltar jag in på St. Knuts torg i Ystad. Där möts jag av mina två räddande änglar, high five, varma kramar och den finaste guldskimrande pokalen. Vad jag känner i det läget? Det går inte ens att beskriva.

Kalmar, 9 juli

Det har gått några dagar sedan målgången. En svullen vänsterfot, blånaglar och ömmande muskler påminner mig om vad jag har gått igenom. Jag är glad att jag har Hildas rullstol att luta mig mot när vi är ute och går. Jag befinner mig fortfarande i eufori. Kan fortfarande inte ta in att jag sprang 16 mil, det längsta som jag någonsin har sprungit. I ett lopp som skördade offer i värmen. Mer än hälften av deltagarna bröt. Om och om igen spelas bilder, händelser och känslor från de 27 timmarna upp för mitt inre.

27 timmar. En blinkning och en evighet. Loppet blev en resa där det inte gick att överblicka hela vägen till målet. För att orka var det nödvändigt att sikta mot delmålen, annars hade det blivit övermäktigt. Det var en resa som bjöd på olika grader av smärta, häpnadsväckande bilder och underbara möten med andra människor. Det blev också en resa där krafterna tog slut – gång på gång. Men när det kändes som att det inte fanns något kvar att ta av, då öppnade sig en nivå till av krafter jag inte trodde fanns. Och när det var som allra tyngst då fanns de plötsligt där, människor som hjälpte mig vidare. Med en stark kopp kaffe. Och med en varlig knuff i ryggen och orden: Vi väntar på dig, vi vet att du klarar det!

Och jag tänker att detta är ju livet i dess allra mest komprimerade form. Det är ju den vardagen jag, du och många andra lever i varje dag. Vi kan heller inte överblicka helheten utan måste fokusera på delarna. Annars blir det för övermäktigt. Och när krafterna tryter, så gräver vi lite djupare. För vi vet att vi måste fortsätta framåt, vi har inget annat val. Och när det smärtar som mest, då fokuserar vi på det som funkar och det som inte gör ont. Och framförallt – när vi inte orkar ta det där nästa steget, då händer det att de dyker upp. De där människorna som vi inte trodde fanns. De som hjälper oss vidare med ett vänligt ord eller en varlig knuff i ryggen.

Men den stora skillnaden för mig jämfört med den vardag vi lever i var att under alla dessa timmar var min närvaro total. Mina bläckfiskarmar höll inte på med flera saker samtidigt. Jag åt, drack och sprang. Jag andades in varje doft, såg alla detaljer, kände varje känsla. Inga jobbiga beslut, byråkratiska labyrinter eller ändlös samordning skymde sikten. Jag levde fullt ut.

Och den där tunga ryggsäcken jag bar? Jag tappade visst den någonstans vid stupet vid Ale stenar.

Där får den ligga kvar.