Vad som sedan hände får nästan betecknas som ett mirakel. 

Offentlig logi på torget i Ö-vik Offentlig logi på torget i Ö-vik

High Coast Ultra 2014
Nu har jag hunnit samlat tankarna lite och skrivit ihop en tävlingsrapport från vistelsen i skogarna vid Höga Kusten.

Läs gärna om mina förberedelser innan loppet.

Förberdelser

Under kvällen innan start blev det lite sista packning av grejer och portionering av sportdryckspulver i plastpåsar på vandrarhemmet i Köpmanholmen. En påse för varje flaska.
Bytte om och försökte sova lite. Det gick inte att sova då jag var alldeles för laddad och spänd på det hela men det blev ändå några timmars vila.
Ca kl 2230 åkte vi in till torget i Örnsköldsvik. Jag tror det flesta redan hade kommit och några försökte till och med sova på torget!
Det var även riktigt kallt så jag blev tvungen att ta på mig alla kläder jag hade tillgång till då det säkert var under 10 grader i luften.

Starten

Klockan 00:01 ringde tävlingsledare Rasmus i en liten bjällra som angav startsignalen.  Vi 17 förväntansfulla löpare började jogga iväg med en förlöpare i täten.

Uppställning för start
Uppställning för start

Det var lätt nerförsbacke på gatan som ledde ner mot järnvägsstationen. Vi passerade nyfikna flanörer som nog undrade vad det var som pågick. Det kändes lätt i benen men tempot var givetvis alldeles för högt för att kunna fortgå för länge. När vi kom ner till stationen började första stigningen upp på Ö-viks stadsberg som heter Varvsberget. Här lämnade förlöparen oss och tempot sjönk också. På stigarna och motionsspåren upp på berget hann man småprata lite med medlöparna. När vi passerat högsta delarna av Varvsberget och vände ner genom ett villaområde hade startfältet dragits ut. Framför mig kunde jag räkna till tre löpare som sakta ökade avståndet. Jag sprang vidare en stund till i behagligt tempo med Christoffer Eriksson, som senare skulle vinna, innan han höjde farten och jag valde att släppa. Vi sprang över Moälven vid en bro och passerade Modohallen som har fostrat flera NHL-spelare innan vi var helt ute ur bebyggelsen och skogen tog helt vid. Vid det här laget räknade jag att jag låg 5:a (dock hade en löpare stuckit iväg på egen hand). Bakom mig såg jag inga löpare alls när vi började stigningen upp i ett ca 4 km långt skogspassage så uppenbarligen hade det gått ganska fort i början.  Trots att det var nån halvtimme efter midnatt var det ändå så pass ljust i den tysta skogen att det gick bra att springa om man tog det lite extra försiktigt.
Jag provade tända min pannlampa vid ett tillfälle men upptäckte ganska snart att den inte gjorde någon nytta så jag packade ner den och sprang och njöt i den skumma natten. Vi passerade bland annat en liten skogssjö där den låg en lätt dimma över. En riktigt magiskt syn.

En lätt dimma över den lilla skogstjärnen.
En lätt dimma över den lilla skogstjärnen.

När vi kom ut på en lite drivningsväg och hunnit springa en stund i nerförsbacken började jag få lite känningar i lårmusklerna. Känslan var  oroväckande lik den jag kände i England i våras under första branta utförslöpningen. Det var startskottet till problem med kramp och liknande. Den här gången sänkte jag tempot och intalade mig att det bara berodde på att jag var kall om benen, då  det nog var en bra bit under 10 grader.

När backen väl var slut kom vi ut på en asfaltsväg som ledde ner till havet. Det efterföljdes av grusvägslöpning genom idylliska stugområden med vackra Bäckfjärden med ett rödskimmer på himlen med uppstickande berg vid horisonten. Höga kusten är verkligen vackert!

Jag justerade ner farten ännu lite mer för att spara på krafterna. Strax före den första vattendepån efter 17 km löpning kom två löpare ifatt mig. En liten påminnelse om att man inte var ensam. Därefter bjöds det på nästan 8 km löpning i Balesuddens naturreservat på tekniska stigar bland berghällar, tät skog, sten och avslutades på snabblöpt bred ”singeltrack” som det brukar kallas på cykelspråk. Nånstans i början av leden blev jag tvungen att stanna och åtgärda skoskav. Det var min tejpningen för min häl som hade lyckats veckat till sig så jag bestämde mig för att ta bort den helt och sätta ett plåster där det hade blivit ett litet skavsår. Efter det hade jag problem med att skon kändes instabil och glappade. Tror jag stannade säkert 4-5 gånger och knöt om skosnören tills det blev tillräckligt hårt.

Gryning vid Köpmanholmen
Gryning vid Köpmanholmen

När den roliga stiglöpandet var över väntade ca 5 km lätt grusvägslöpning och asfaltslöpning in till Köpmanholmen där tävlingens första matkontroll fanns. Det kändes bra och kontrollerat utan några skavanker. Fyllde på med energi regelbundet. Riktigt vacker utsikt ut över havet med sina mäktiga berg.
I Köpmanholmen blandade jag till mer Tailwind dryck i mina flaskor och passade även på att ta lite annat ätbart som det bjöds på.

Köpmanholmen 31 km  – Skuleberget 54 km

[Etapp10] Två av de löpare som tidigare kommit ifatt mig var också i depån. Vi gjorde alla tre sällskap ut från kontrollen.
Det inleddes med ca 6 km väglöpning som mest fick ses som transport till Skuleskogens Norra Entré. Nu precis innan soluppgången var det riktigt kallt så överdragsjackorna plockades fram för att hålla värmen. Tyvärr ”tappades” ett av sällskapen i samband med ett toastopp, vet inte vad som hände men jag såg inte till honom något mer sedan. Däremot fortsatte jag och Magnus Hjelmér in i nationalparken och påbörjade stigningen upp mot det mäktiga Slottsberget och dess skreva.
Den här delen var nog banans höjdpunkt och även den etapp som jag sätt fram emot mest.

Magnus Hjelmér på väg upp mot Slottsberget
Tärnättvattnet och Slottsberget

                                                                  Väl uppe på platån kunde man kunde skåda ut mot Näskefjärden!

Till slut var vi inne i Slottdalsskrevan. En av Sverige mest säregna landformation. ca 200m lång skreva med 30m lådräta väggar runt omkring

Stenigt på väg ner från Slottdalskrevan Stenigt på väg ner från Slottdalskrevan

Nedstigningen på andra sidan av skrevan var väldigt stenig. Vi passerade även flera mäktiga klapperstensfält. Sista kilometern innan Entré Syd gick det att släppa på stegen då det var fina spångar i lätt nedförsbacke

Klapperstensfält i Skuleskogen
Klapperstensfält i Skuleskogen
Efter Entré Syd blev det mer traditionell vandringsled i blandad skog och grusvägar blandat i kulturlandskap med Skuelberget i blickfånget.
Efter Entré Syd blev det mer traditionell vandringsled i blandad skog och grusvägar blandat i kulturlandskap med Skuelberget i blickfånget.

 När vi passerat E4:an återstod det inte mycket löpning innan vi var framme vid tävlingens andra matstation framför Naturum vid Skulebergets fot. Vi var ca 42 minuter efter täten och var på delade 5e plats.

Här fick jag även tillgång till min låda där jag kunde lämna av lite onödiga saker såsom jacka, pannlampa. Plockade även av mig mitt långärmade Ullmaxunderställ som inte längre behövdes. En kopp kaffe för att pigga upp hann jag också få i mig innan vi lämnade stationen.

Matstationen efter 54 km vid Skulebergets fot.
Matstationen efter 54 km vid Skulebergets fot.

Skuleberget 54km – Nordingrå  83 km

[Etapp7] Efter den lilla pausen vid matkontrollen märktes det verkligen att man hade varit igång en stund. Benen var riktigt tunga i början innan de sakta började mjukas upp även om de aldrig kändes piggare än innan stationen. Den här etappen hade två obemannade vätskestationer som var bra som deletapper.

Leden följde här parallellt med E4:an. Ibland på stigar på bergssluttningarna men även på asfalt. Nere i Skoved  började jag känna skav på vänster fot så jag stannade och plåstrade om dem i en busskur. Fick tyvärr släppa mitt sällskap så det blev till att springa själv sedan.
Sen följde en rejäl stigning på över 100m upp till vattendepån vid Mäjaskjöarnas fäbod där det nog hade varit fin utsikt om man hade tagit tid och klivit av leden och gått fram till utsiktsplatsen. Stort tack till arrangören som hade dukat upp en bord med russin, nötter och lite annat spått och gott.
En ganska brant stig följde sedan ner mot Ullånger. Strax innan samhället stod mina föräldrar och hejade på mig vilket gav mig nya krafter.

Nere i Ullånger (ca 69 km) lyxade jag till det med att köpa en glass och Red Bull. Man måste ju fira att man har sprungit mer än hälften!

Nästa deletapp upp till nästa vattenstation vid Svartsjön blev tung och jobbig. Jag hade börjat få ont runt vänster knä så det smärtade vid varje steg.
Det var en flera km lång stigning (ca 200hm) på led i skogen på väg upp mot Erikskojan.

Även om leden var fin så var det mentalt jobbigt att leden var ganska smal med gräs runt om så att man hela tiden var tvungen att hålla blicken riktad bara ett steg framför. Var svårt att få någon riktigt överblick då. Från vattenstationen vid Svartsjön var det bara 4 km in till den stora matstationen vid Nordingrå skidstuga. Den biten sprang man efter kanten på en fin sjö omgiven av skogsklädda berg. Man avslutade med att klämma ett 75 metersberg innan vägvisaren uppenbarades.

 

Vägvisningen in till matstaionen i Nordingrå.
Vägvisningen in till matstaionen i Nordingrå.
På väg in för lunch
På väg in för lunch
Blir insmord med kylbasam
Blir insmord med kylbasam

Blev ett snabbt stopp med byte av flaskor, påfyllning av ryggsäcken, byte av tröja innan jag gav mig ut igen. Hoppade över den tyngre maten och nöjde mig med en glass(!).

På väg ut från Nordingrådepån. Bara 46 km kvar.
På väg ut från Nordingrådepån. Bara 46 km kvar.


Nordingrå 83 km- Fjärdbotten 108 km
 

 

Den här etappen innehöll två vattendepåer. Första 18 km innehöll mest grusvägslöpning. Kan tyckas lätt men efter 80 km löpning och tusentals höjdmeter började benen känna sig plågade. Mitt högerben gjorde riktigt ont även efter att jag fått på ett värmeskydd. Det gick långsamt att ta sig fram och bristen på sömn började göra sig ordentligt påmind.

Långa vägar mot Gavik
Vågfjärden. Nordingrås kyrka skymtas.
Vågfjärden. Nordingrås kyrka skymtas.
Lite strandlöpning vid Svartviken
Svartviksudden
Svartviksudden

Efter vad som kändes som en evighet nådde jag till slut Gaviks vattenstation (95km). Här bytte jag över till min andra GPS. När jag lämnade stationen kom det även in två till löpare. En liten stund senare missade jag att leden vek av från vägen i samband med att jag bytte plats på mina GPS-klockor så jag fick vända tillbaka några hundra meter. När jag väl kom in på leden var de två andra löparna ifatt så nu var vi tre stycken i en liten stund.
Vad som sedan hände får nästan betecknas som ett mirakel. Den smärta som jag känt i benen de närmaste 4-5 timmarna släppte helt. Det var en sagolik kännsla att kunna springa avslappnat igen. Krafterna kom tillbaka och jag valde att lämna min två medlöpare. Även här var den väglöpning fram till Lide där det var dags att fylla på vatten igen. Här väntade mina mina föräldrar så det gav lite extra krafter.

På väg mot Lide
På väg mot Lide
Vätskepåfyllning i Lide
Vätskepåfyllning i Lide
På väg upp mot Lidnipan
På väg upp mot Lidnipan

Säg den lycka som varar för evigt. På väg ut från vätskestationen började det åter göra ont i benen så det var bara att plåga sig vidare mot foten av Lidnipan med raststugan Nipstugan på toppen. Vägen upp mot toppen hade nog banans tuffaste stigning. I nästan 1.5 km tog man ca 200 hm i en konstant stigning på en smal och ganska stenig och teknisk stig.

Stenigt på väg upp på Lidnipan.
Stenigt på väg upp på Lidnipan.

Väl uppe på toppen fortsatte leden på tekniska och slingrande stigar. Hade man varit pigg i benen hade det varit riktigt rolig löpning men efter 14 timmars springande var det inte inte sådan terräng man önskade. Jag tog mig framåt även om det gick enormt sakta.

Utsikt ut över Höga Kusten
Utsikt ut över Höga Kusten
Skön löpning i svag nedförsbacke på en skogsbilväg innan Fjärdbotten.
Skön löpning i svag nedförsbacke på en skogsbilväg innan Fjärdbotten.
Grönt efter leden.
Grönt efter leden.
Fjärdbotten
Fjärdbotten
Jag nådde matstationen i Fjärdbotten strax före kl 16. Även här försökte jag vara snabb och inte stå och tappa tid. Bytte flaskor hos min föräldrar och tog några nävar smågodis och gav mig snabbt ut.
Jag nådde matstationen i Fjärdbotten strax före kl 16. Även här försökte jag vara snabb och inte stå och tappa tid. Bytte flaskor hos min föräldrar och tog några nävar smågodis och gav mig snabbt ut.
Matstationen vid Fjärdbotten 108 km
Matstationen vid Fjärdbotten 108 km


Fjärdbotten 108 km – Hornöberget (Mål) 129 km
 

Med ”bara” 21 km kvar kändes målet nära. Att klara det på 4 timmar (totalt 20 timmar) kändes också ganska säkert så jag lekte med tanken att kanske kunde klara det på tre timmar (totalt 19 timmar).
Till nästa vattenstopp skulle det vara 10 km till, vilket inte lät helt omöjligt på 1,5 timmar så jag tänkte göra ett försök.
Det gick bra att springa i början då det var väg men när leden sedan följde kusten ca 2,5 km med massa sten, klippor och hällar sjönk farten ordentligt. Det var nog ledens mest tekniksa del av banan. Även krafterna och energin i kroppen började tryta.

”lite” stenig var leden här.
”lite” stenig var leden här.
Dessa stenfält behövde vi lyckligtvis inte springa över.
Dessa stenfält behövde vi lyckligtvis inte springa över.

Strax före vattenstationen i Lövvik blev jag omsprungen av två löpare och strax efteråt ytterliggare en. Det visade  sig vara tätlöparna som sprang 75 km från Skuleberget som kom ifatt. De såg nästan oberörda ut med sida tunnare asfaltsskor och enkla väskebälten. Bland oss som sprang hela banan hade de flesta både grövre skor och mer kläder på sig och dessutom ryggsäck.

Jag nådde vätskestationen efter 1.40 timmar ca 10 min efter min uppsatta tid. Nu skulle jag bara ha 1:20 för att klara 10 km löpning över två berg varav den en var över 100m högt så jag släppte tanken på 19 timmar och koncentrerade mig istället på att bara ta mig i mål under 20 timmar. Det blev mycket gående i skogen. De knappa 8 km i skogen tog mig närmare 80 minuter och klockan hann bli 19.
Jag kunde se Hornöberget och Höga kustenbron på avstånd och hade nu ca 3 km asfaltslöpning över bland annat en bro kvar. Här gick det väldigt sakta. Det blev mest promenad både i uppförsbackarna och och även där det var slätt. Jag lyckades ibland förmå mig att åtminstone springa när det var backe nerför. Det blev lite som fartlekprincip: ”jag springer två lyktstolpar till innan jag går en bit”.

Målet i sikte!
Målet i sikte!

Sista 500 metrarna var en lång uppförsbacke med en brant klipphäll som grand finale!

Målet i sikte!
Målet i sikte!
Sista backen upp!
Sista backen upp!

Äntligen! Efter 19 timmar och 44 minuter nådde jag målet vid Höga Kustenbron!
Kroppen kändes rejält slutkörd och benen stelnade snart till ordentligt efter att man stannat.

Äntligen i mål-
Äntligen i mål-
Försök till stretching
Försök till stretching
Skorna efter målgång. Knappt dammiga!
Skorna efter målgång. Knappt dammiga!

Återhämtning

Kroppen tog rejält med stryk efter den här turen.
Enligt min GPS sprang jag 132,27 km och gjorde av med 8482 kcal.
På söndan när vi åkte hem var benen rejält stela och kunde med nöd och näppe gå.
Under måndan  jobbade jag också och det gick ganska bra att gå men jag var stel i många muskler. Främst vaderna.  Mina fötter såg ganska uppsvällda och tjocka ut.
På eftermiddan var jag på behandling hos Jim Tuvered där jag fick behandling av mina bens ”senpaket”. Tyckte det blev en rejäl skillnad efteråt då de flesta låsningar släppte.

Under natten mot onsdag blev jag magsjuk och fick feber. Febern höll i sig till torsdan. Vet inte om det har nåt samband med tävlingen
Var ut och gick och provade att jogga lite på torsdagkvällen. Benen kändes fortfarande ganska ömma.
På lördan sprang jag lite längre. Kändes bra åtminstone första 10 km men sen blev benen snabbt trötta. Så mer vila behövs.
Min kroppsvikt gick upp (!) ca 4 kg dagarna efter tävlingen. De extra kilona försvann senare under veckan. Har fått förklarat att det kroppen binder upp extra vätska under återhämtningsfasen och är helt naturligt. Men lite förvånande var det när jag stod på vågen första gången efter hemkomsten.

Slutord / Lärdom

Det här var en riktigt rolig och utmanande tävling att vara med på även om det blev med relativt kort varsel.
Höga Kusten är otroligt vacker och kan besökas flera gånger men då med lite mer tid för att verkligen se och njuta av omgivningarna.

Jag använde Tailwind Nutrition som min huvudenergi under loppet. Var disciplinerad och drack 2 flaskor mellan varje vätskestation för att verkligen få i mig energin. Hade med mig några nötkräm men det gick inte åt mer än 2-3 stycken. I depåerna tog jag egentligen bara lite godis för att det skulle kännas gott för stunden.
Allt detta tycker jag funkade riktigt bra och jag kommer nog försöka med samma upplägg i framtiden.

Jag var lite tveksam till om mina trailskor, Inov-8 Trailroc 255, skulle fungera att springa med så här pass långt och dessutom på så pass mycket väg. De fungerade helt perfekt! Jag kände inga genomslag alls på dem. Och dämpningen tycker jag räckte till också. Troligen hjälper det nog även till att jag numera landar mer på mittfoten när jag springer vilket gör att jag inte behöver lika mycket dämpning i hälen.

Trots att det ibland var jobbigt så hade jag aldrig någon gång under loppet några som helst tankar på att bryta tävlingen. Jag ville inte ens stanna och villa någon gång. Det var bara framåt, hålla mig i rörelse, som gällde hela tiden! Skönt att man klarade hålla en sån offensiv inställning. Är riktigt stolt över det!

Även om jag innan start aldrig tvivlade på att jag skulle klara hela banan så VET jag nu även att jag klarade den! Det kommer vara riktigt bra att ha i bagaget inför andra tävlingar i framtiden. Om inte annat kommer jag nog kunna vara mindre nervös och kunna sova bättre dagarna innan.

Resultat>>

Bergsultra.se, där finner ni mer av Henrik och hans berätteler >>