"Det skrämde mig måste jag säga!"

Foto: Einar Kjartansson Foto: Einar Kjartansson

Sandsjöbacka WInter Trail 82 km - Kallt är kallt, löpning är varmt
Förberedelser – Löpning som passar under en föräldraledighet 
Jag hade precis sprungit Göteborgsvarvet och klarat måltiden under 1:40. Så gick jag på föräldraledighet. Nu var det barn nummer två, Algot som stod i startgroparna. Han började i stort med att springa från start, sedan har det gått av bara farten för honom och mig springande efter för att skydda honom själv, omgivningen och massa annat. Jag har en filosofi för att må bra, starta med dig själv. Gör saker som du mår bra av, blir glad av och respektera de kring dig, försök sedan smitta så många du kan. Under en föräldraledighet vill jag att min entusiasm och energi får med barnen på samma väg. Jag började fundera på att kanske springa en ultramara, jag hade som många andra startat med att läsa Born To Run. 

När jag började fundera på detta förstod jag att man inte klarar en ultramara om man inte mår bra och är glad. Det krävs för att klara av träning planering osv. Jag läste vidare, ca 10 titlar om ultralöpning (mest som ljudböcker) samt att jag lyssnat igenom de flesta poddarna i och kring ämnet. Min träning har ofta varit med Algot Sovande i vagnen, ibland även med Signe, då vaken påhejande i träningspass med backintervall eller liknande. Sedan har vi hoppat ur vagnen och jag har sprungit i backar med barnen, gjort utfall med dem på ryggen och sådant. Vi har haft kul ihop, vi har haft väldigt meningsful tid tillsammans och vi har haft en bra respekt mot varandra. 

När jag väl satt målet var det bara att köra, samtidigt var målets nivå av utmaning något som gjorde mig ödmjuk, till uppgiften i sig och till min förmåga att klara av detta. Tidigt under hösten kom mina funderingar om att springa Ultravasan 2016, jag hade även funderingar på Sandsjöbacka Trail, men då tänkte jag främst på 42 km. Mitt under hösten tolkade min fru mig som att jag var sugen på 82 km Sandsjöbacka. Hennes intresse av att jag skulle springa fick mig själv på samma spår, utan att blinka. Så då var det bara att tidigarelägga min ultradebut. Under hösten blev det 3 maror ute i skogsterräng, några fler halvmaror och en massa rundor på ca 1,5 mil med löparvagn och en sovande ettåring. 

Förberedelser – Frisk och fri från skador 
Tidigt hade jag bestämt mig för att springa mig frisk och fri från skador, vilket fungerade helt perfekt. Känningar av hälsporre kom, men jag ändrade då till ännu mer trail och mindre med löpvagn, samt masserade fötterna genom att stå och rulla på tennisbollar. Övningen med tennisbollar har för mig varit fantastisk, jag kör den fortfarande, någon minut per dag, fötterna känns fantastiska! Den 13 januari kände jag att halsen ömmade, 4 dagar innan loppet! 3 dagar innan var jag sjuk, 2 dagar innan kände jag mig lite bättre, lördagen innan loppet kände jag mig ok, testade en runda på 30 minuter, vilket kändes bra. Jag ringde min läkarkompis och förklarade situationen, han trodde inte det skulle vara några problem eller faror att springa på söndagen, men det var extra viktigt att verkligen lyssna på kroppen. Jag genomförde loppet utan några som helst känningar. Min dunderkur bestod av vila, honung, ingefära, vitlök, grönkål, frukt. Allt detta intog jag i massor tillsammans med en slags munspray samt esberitox. Med tanke på hur jag kände mig innan så ser jag själv detta som en av mina snabbaste återhämtningar, på onsdag, torsdag och fredag var jag helt inställd på att inte springa. Så kolhydratsuppladdningen var i enklaste formen med extra kolhydrater på lördagen. Jag laddade även upp med att dricka rödbetsjuice. 

Loppet – Kläder och utrustning 
Tidigt hade jag förstått vikten av att vara trygg i den utrustning man använder under sin första ultra. Min första ultra kom vinterns kallaste dag, vilket är svårt att träna på. Prognosen sa -18 grader som kallast och -14 som varmast/ minst kallast, ingen vind och soligt när väl solen letade sig ovanför horisonten. 

Om vi startar från tårna satt där ett par Bola merinoull tåstrumpor plus ett par tjockare vandringsstrumpor i CoolMax ull följt av ett par Inov8 Race Ultra 290 Standardfit (egendubbade). I min dropbag fanns ett par Inov8 X-talon 212 Standardfit (min älsklingssko) som aldrig användes. Denna kombination var helt lysande. Jag hade efter loppet inte någon som helst synlig åverkan på fötterna. Jag har tidigare provat flera olika skomärken, men för mig är Inov8 skorna med Standardfit något helt otroligt, de passar perfekt när man landar mitt på foten och det behövs lite mer utrymme i framfoten. 

Mina ben är ömtåliga på utsidan! De är håriga, och sköra som en gammal rislampa. Jag har tidigare haft problem med eksem men detta är idag borta. Jag brukade blöda mellan låren när jag kom hem från mina längre rundor och benen brukade svullna upp när jag sprungit genom mossar på sommaren. Nu har jag lärt mig, mina ben är värdefulla och skall svepas in i siden! Jag körde i tunna underbyxor av siden (från sidenselma), med en vindstoppande lättviktsbyxa från Inov8 samt en kort löparbyxa för att hålla rumpan lite varmare. Benen var på utsidan utan skav, eksem eller andra synliga defekter. Siden är grymt i allt från +10 till minus 20! 
Bröstet var även det insvept i en långärmad sidentröja, följt av en tröja i merinoull och en vindstoppande jacka från Inov8 och Arcteryx löparryggsäck. Bröstvårtorna var otejpade då jag litade på att håret skulle vara spänstigt på bröstet. Detta fungerade och jag hade ingen smärta på vårtorna. Camelbaken lämnades hemma då jag vis av mycket friåkning på skidor hamnat i vätskeproblem tidigare vid så kallt väder som prognosen sa. Istället var det 2 st 33 cl samt en 50 cl flaskor med stora korkar som gällde. Händerna värmdes med tunn ullhandske följt av en vindstoppande löparhandske i fodrad modell och höll mig lagom varm genom hela loppet. 

Ansiktet var insmort i solkräm för att bättre klara kylan, haka och hals var insvepta i en bandana och huvudet höll sig varmt i en ullmössa. Inga problem heller här med kyla eller värme. På pannan satt en Silva Cross Trail 2 lampa, som utan några problem gjorde jobbet. Det var ju massa vitt på marken genom hela loppet som gjorde det lätt att hitta ljuset. 

foto: Einar Kjartansson foto: Einar Kjartansson

Loppet - Frukost 
04.20 på söndag morgon går jag upp, kokar upp min surdegsgröt och dricker rödbetsjuice tillsammans med honung. Surdegsgröt består av vanlig havregrynsgröt som spetsas med surdeg kvällen innan, sedan får den stå och bubbla under natten innan den kokas på morgonen. Detta resulterar i en gröt som du kan ta upp näringen från, till skillnad från vanlig havregrynsgröt, samt att den smakar fantastiskt, mer som nybakat bröd! 

Loppet – Äta och dricka 
Planen var att dricka ca 1 liter per mil löpning. Jag höll inte detta till fullo, resultatet blev ca 0,7 liter, vilket även det kändes som ok eftersom jag kissade ett antal gånger under loppet och inte led nämnvärt av vätskebrist efter loppet. 
Energin skulle mestadels komma från Umara sportdryck då detta skulle serveras längs loppet. Jag hade planerat för ca 250 kCal/timme. Umara löser även saltproblematiken, så jag tyckte det var en bra plan! Jag hade även innan under långpass fått väldigt bra erfarenheter av att köra Umara sportdryck. Arrangemanget kring Sandsjöbacka Trail var fantastiskt på alla punkter utom en, det fanns inte Umara sportdryck att tanka sina flaskor med som utlovat, det fanns inte heller att dricka på alla stationerna. Så min plan fick snabbt justeras. Jag hade som tur var tagit med tre portioner Resorb sport, som hjälpte mig med saltbalansen, tillsammans med lite chips och saltgurka. Jag hade även med fikon, som det var skönt att tugga på i sitt kalla tillstånd. För att rädda upp energibalansen ersattes sportdrycken med ett ökat intag av vingummi, saltlakrits, kladdkaka, kexchoklad mm. Jag tror jag lyckades kompensera energin. Men magen tog mer stryk än den gjort då jag kört med Umara. 

Loppet – Springa och ta mig i mål 
Med tanke på att jag i senaste stund bestämde mig för att springa missade jag uppladdning, och ägnade mig åt packning alldeles för sent på lördag kväll. Jag var även osäker på hur jag skulle klara kylan. Min fysik var jag inte orolig för, jag var väldigt klar med att jag fysiskt skulle klara detta. Men skulle jag verkligen klara springa genom detta lopp i minus 15 grader? Vad skulle hända mig om jag trillade och slog i huvudet, eller stupade av annan anledning? Det skrämde mig måste jag säga! Kyla har respekt med sig. Jag hade tidigare sprungit i ca 1,5 timmar med bortdomnade fötter pga kyla, men nu skulle jag vara ute en hel dag, hur skulle jag reagera? Jag klämde in 3 timmars sömn innan jag gick upp på söndagen. 

Vi stod där tillsammans, framför Tjolöholms slott och huttrade samtidigt som det knarrade under skorna. Så fort startskottet gick, kl 0630 så kom värmen och jag var direkt på väg in i ett meditativt tillstånd, nu var det bara att köra och se till att må bra. 
Ca 2,5 mil senare kom första stationen där man kunde fylla på energi och vätska. Jag hade under denna första etapp hunnit med att prata med några olika löpare. De flesta rutinerade ultralöpare, men även någon debutant såsom jag. Jag kände mig trygg i skogen! Kroppen vari i kalasform och allt flöt på bra. När jag passerat stationen vid 2,5 mil kom Panagiotis Kotidis ifatt mig, jag hade pratat kort med honom när vi väntade på den gemensamma transporten till starten. Vi hade sedan följe i större delen av loppet och korsade mållinjen samtidigt. 
 

foto: Oscar Isoz
foto: Oscar Isoz

Nästa station var vid ca 4 mil där man även fick tillgång till sin dropbag. Där skulle fru och barn möta upp mig, och eventuellt hjälpa till med klädbyte och egenblandad vätska med extra högt energiinnehåll, samt dunderblandningen rödbetsjuice med honung och citron. Alla kläder var klockrena så inget byte behövdes. Istället fick jag energi och kärlek från dem. Det var väldigt skönt att de mötte upp mig där! När jag sedan skulle igång kändes det lite stelt och ömt i höger knä. Det släppte efter ett tag. Vi passade även på att springa fel ca 3 km inne i Lindome. Vid första stoppet för att kissa kändes det bra igen, men när jag skulle igång och springa var det som tusen nålar stuckits in i knäet. Jag bet ihop och sprang på, men nedförsbackarna var smärtsamma. Jag skrek vid några tillfällen och fick göra något liknande profylaxandning. Jag hade innan loppet sagt till mig själv att smärta inte skulle hindra mig, det var bra att ha med sig i bakhuvudet. Snart kom även det andra knäet. Jag hade då även lokaliserat det stora problemet, så samtliga kisspauser, vätske- och energipauser fick göras antingen i farten, eller i stillastående löpning. Detta funkade helt okej. 

Stationerna kom på andra halvan tätare vid ca 5, 6 och 7 mil. Denna stäckning gick på härliga stigar över Sandsjöbacka och Sisjön för att avslutas med en sista mil som tog oss in i Mölndal och upp på Änggårdsberget och sedan nerför mot målet på Slottskogsvallen. Min djupaste svacka var kring 5 mil då knäna gjorde löjligt ont. Men det kom även perioder då vi hittade fantastiskt flyt, vi kom ikapp löpare som vi släppte när vi närmade oss 7 mil. Jag kände att energin fanns där trots att jag varit ute i ca 10 timmar, så ökade tempot, sista milen sprang vi förbi tre andra och hade bra flyt. Det kändes då som att man när som helst skulle vara i mål. Jag undrade hur det skulle kännas. Samtidigt var jag något orolig för hur knäna skulle reagera, jag var övertygad om att jag inte skulle kunna stå upp om jag väl stannade. 

12 timmar efter start passerar jag mållinjen. Endorfinpåslaget var högt, men det är samtidigt en något tom känsla. Jag kramar fru barn och svärföräldrar och beger mig till massagebritsen. Detta var den mest fantastiska massagen i mitt liv, mitt onda knä var helt borta när jag gick därifrån 15 minuter senare. Vad som hände under dessa 15 minuter gjorde sig bäst i ett ljudisolerat rum, men det var värt vartenda skrik! 

foto: Einar Kjartansson
foto: Einar Kjartansson

Efter loppet – Inskolning på förskola och börja jobba 
När jag kom hem svettades och frös jag likt något jag inte tidigare upplevt. Jag försökte få i mig mat, vilket var svårt. Fyllde på med Resorb. Mådde otroligt dåligt och svettade mig genom natten. Yrade och var inte allt i form. Jag misstänker att delar av detta går att härleda till energibalansen. Jag skulle ner och lämna barnen på förskolan men frun fick rycka ut, jag försökte få i mig mat och dryck. Sov till kl 12. Detta gjorde susen och jag åt nu en ordentlig måltid vilket jag inte gjort sedan lördag kvällsmat. Måndag, tisdag och onsdag fyllde jag på med energi. Det fanns ett visst illamående, men det var hanterbart. Värst var känslan av att jag druckit 10 koppar kaffe, jag var under dessa dagar inte trött, förutom i benen. Hade liknande hjärtklappningar hela tiden och kunde inte somna på kvällarna. På torsdagen började det ordna upp sig, kroppen släppte på känslan av att gå på 10 koppar kaffe, och nu kom nästa bakslag. Torsdag och fredag var jag otroligt trött. På lördag började jag känna mig som människa igen. Det värsta träningsverken hade släppt och kroppen var som normalt. Nu planerar jag att springa en första lugn runda på torsdag 12 dagar efter loppet. Jag kommer vänta med att köra något hårdare pass till ca 50 dagar efter, detta för att låta senor och muskelfästen att återhämta sig ordentligt. 

Jag har ännu inte fått någon känsla av att jag måste göra om detta, eller göra något ännu mera utmanande inom löpningen. Jag känner mig nöjd, och är just nu mer sugen på kortare rundor i högre farter i sköna skogar. Jag är väldigt glad av att ha gjort denna utmaning, jag känner mig som en mer komplett människa och jag har lärt mig massor om min kropp och om hur mycket den klarar av om man under en längre tid ger den bra mat och motion. 

Skribent/ Martin Högenberg