Mitt första skidlopp alltså… inte så svårt egentligen!

Rallarloppet 2016 – den glada skidåkaren
Något som är extremt viktigt för mig just nu är jag ska känna lust och glädje till sakerna jag gör. Annars kan det kvitta! Så i måndags när Tommy och jag konstaterade att Rallarloppet skulle gå av stapeln på söndagen så tänkte jag ”hur svårt kan det vara?”. Det brukar vara en bra gnista för utmaningar i mitt liv. Vecka gick, snön låg kvar och i fredags provåkte jag lite drygt en mil uppe på Hallby. Inte så svårt alls!

Så det blev lördag och jag spanade på efteranmälningsavgiften och sa hela tiden till mig själv att jag skulle åka om det kändes bra på söndagmorgonen. Och så blev det söndag och jag vaknade pigg och laddad. Jo men då kör vi väl ett motionslopp på skidor lite sådär på uppstuds.
Stefan körde ut mig till VIP Jära och lämnade mig sedan. Jag efteranmälde mig, funderade på om det fanns bak och fram på knytnummerlappen och nervöskissade. Sen träffade jag på Tommy och Janne som hade provat spåren. De erbjöd mig att jag skulle göra det samma men någon ordning på torpet får det ju vara. Uppvärmning kändes överskattat i mitt fall.
Sen kom Isak och höll mig sällskap. Världens bästa sommarjobbare som åkte bra på Vasaloppet förra veckan och som nu tog sig till Västra Jära bara för att heja på mig. Guld med någon som höll min ryggsäck med överdragskläder och peppade mig.

Jag la mina skidor långt bak i spåret, snackade lite skit med Camilla som ställde sig jämte och fick en lycka till-kram av Tommy. Helt plötsligt åkte fältet framåt och jag följde efter. Jag tänkte ingenting på placeringar eller tempo utan var nöjd så länge jag höll mig på fötter och hade ett gott humör. Jag hejade på alla som kom i mötande spår och åkte mest runt med ett leende på läpparna.
Banan gick i samma sträckning som Cykelrallarn om man har kört den. Lite in i skogen (så himla fin skog där!), lite banvall och sen upp mot Olsbo för vändning och banvallen tillbaka. 

Jag tyckte jag höll fin (för mig fin) teknik och glatt humör ända bortåt Olsbo. Här började jag bli lite trött på det. Banan böljde upp och ner och framför mig låg någon ung kille som mest svor. Jag körde om, träffade på familjen Laago som hade fikastund jämte spåret och tog en kopp varm sportdryck i vändningen. Sen var det bara tillbaka igen. Nu var det ju mindre än hälften kvar! Lite uppför till undergången och sen lite nerför igen. Men hade inte snön blivit väldigt trög nu? Eller så var det jag som var trött. Jag såg en funktionär i skogen och hojtade ”inte så långt kvar va?” och det visade sig att man såg mål precis runt kröken. Härligt! Jag skidade mig in i mål, blev lite påhejad av den fina publiken, åt en bulle och drack lite vatten innan jag snabbt drog på mig torra kläder.
Mitt första skidlopp alltså… inte så svårt egentligen! Jag är så himla nöjd att kroppen ville med på det här idag. Från att inte ens ha orkat gå 5 km runt Munksjön till att idag smälla av en mil på skidor. Härliga, häftiga kropp! Dessutom är det skönt med skidåkningen för jag har absolut ingen prestige i den sporten. Jag har ingen aning om vad som väntar, hur högt tempo man ”bör” hålla eller stilregler. Avslappnande skönt att bara köra på känsla. Däremot skulle jag vinna på liiite bättre teknik. Men det får vi ta nästa vinter!