Jag sjunker ned på en box i målområdet och alla känslor väller över mig..

Skryt-tröjan köpte jag inte förrän efter loppet. Skryt-tröjan köpte jag inte förrän efter loppet.

Öppet Spår 2016- Att överträffa sig själv
90 km på skidor. Är jag redo för det? Tvivlet och självförtroendet har åkt berg och dalbana senaste veckorna. Men som jag ändå längtat efter den här dagen.
Hela familjen packar in sig i bilen och far till Sälen dagen före loppet. Jag har ägnat hela dagen innan åt att minutiöst packa med mig varenda liten grej som jag kan behöva. Det som blir glömt kan inte hämtas. Skriver listor och prickar av. Mycket saker blir det då vi kommer stanna i Sälen i några dagar för lite traditionell sportlovsaktivitet.

Framme i Sälen på sen eftermiddag börjar vi med att lämna mina skidor för proffsvallning på Vasacenter. Velar en stund mellan vilken vallning jag ska ta. Standardvalla för 500, proffsvalla för 700 eller superduper proffsvalla för 1000 spänn. Jag väljer den för 700. När jag betalat och gått ut funderar jag på om man helt blivit från vettet. 700 kr för EN vallning! Tänk hur mycket valla man kan köpa för 700 spänn…
Sedan åker vi till starten vid Berga och hämtar startkit och märklappar innan vi slutligen installerar oss i stugan vid Kläppen. Kvällen ägnar jag åt att preppa mina kläder, vätskeryggan och allt jag ska ha med mig. Den här gången lånar jag makens rygga som rymmer 2 liter dricka och dessutom har lite plats för packning. Det ska vara runt -10 grader vid starten och upp till nollgradigt och sol på dagen. Jag måste kunna ta av mig saker efter hand.

Inget lämnas oprövat. Provar all utrustning kvällen innan. Allt ska funka ihop.
Årets frukost bestod i supergröt med äppelmos, pulvercappucchino och två rågsmörgåsar

03:30 ringer väckningen på dagen D och jag lagar en ordentlig frukost. Föll för overpriced Pauluns supergröt när vi handlade. Hoppas den håller vad den lovar. 05:00 hänger jag på låset vid Vasacenter och hämtar skidorna. Släpps av vid starten nästan två timmar före starttiden öppnar. Efter lite förvirrat snurrande på startområdet riggar jag upp mina skidor bland de andra åkarna ungefär på mitten av startfältet.
 

Jag lyckades också rigga upp mina skidor så där proffsigt som alla andra.
Jag lyckades också rigga upp mina skidor så där proffsigt som alla andra.

Väskan har jag lämnat vid lastbilarna redan och överdragen får man lägga vid sidan av startfållan precis innan. Nu gäller det att hålla sig varm fram till start. Jag kör från start med ullunderställ, varmtajts, craftunderställ, softshelljacka, och en extra vindjacka. På händerna ull-liners, vinylhandskar och skidhandskar. På huvudet en buff, tunn mössa och toppluva. Tjocktröja, jacka och täckkjol åker ned i överdragspåsen en kvart före start. Jag lyckas hålla allt utom tårna varma fram till start.

Så går starten och vi börjar röra oss framåt. Jag passerar startlinjen ca två minuter över sju. Känner mig glad och avslappnad. Tar det lugnt och följer strömmen framåt. Efter 500 m börjar klättringen upp för den berömda startbacken. Jag har bra glid och bra fäste. Backen suger och tar aldrig slut. Upp och upp i långa rader. När vi tillslut passerar skylten med Vasaloppets högsta punkt är jag för varm redan. Jag stannar vid sidan av spåret för att klä av mig lite. Jag har krånglat till det lite för mig och måste ta av mig klockan, vätskeryggan och nummerlappen för att få av mig vindjackan.Tar av toppluvan och packar ned det i ryggan. Sen på med nummerlappen, ryggan och klockan igen. Det tar kanske två minuter allt som allt men det känns som att hela startfältet passerar mig här.

Men nu är jag redo för de 87 återstående kilometrarna. Jag prövar att dricka lite ur ryggan men den har frusit. Fasen också. Jag som ändå så noga såg till att slangen var tom på dricka. Prövar att suga lite hårdare men inget kommer. Jag är törstig. Nu får jag vänta med att dricka till Smågan. Jag känner mig lite trött i armarna redan nu och har en irriterande mjölksyra i vänster höftböjare hela tiden.

Nu är vi uppe på de flacka myrarna och tack vare att jag har så bra glid kan jag vila höften genom att staka en hel del. Försöker att köra mycket stakning med frånskjut, en växel som jag känner mig lite obekväm med. Framme i Smågan dricker jag två muggar sportdryck och två muggar vatten. Jag är fortfarande törstig och testar igen att få igång ryggan men det går inte.

Åker vidare mot nästa kontroll rätt snabbt. Jag har riktigt bra skidor visar det sig. Vid varje nedförsbacke glider jag ikapp och förbi de flesta andra åkarna. Det är på platten och uppför som jag tappar fart. Men jag har ett skönt fäste under skidorna och håller en riktigt bra genomsnittsfart. Men jag saknar min dricka och prövar igen. Och nu får jag loss isproppen! Härligt att kunna dricka när jag vill. Men det är fortfarande minusgrader så jag blåser noga tillbaka drickan ner i påsen så inte slangen ska frysa ihop.

Vid Mångsbodarna får man bulle och blåbärssoppa och jag äter av allt som bjuds idag. Snabbt igenom kontrollen och vidare. Det är många mil kvar ännu. Jag har hållit god fart hittills och nu har även den jobbiga känslan av mjölksyra i vänster ben gett med sig. Funderar på om jag borde ta det lugnare så jag inte kör på för hårt för tidigt. Men det visar sig vara ordnat helt utan min påverkan.
Ett par timmar in i loppet, precis när klättringen upp mot Risberg startar kommer så solen fram från sin gömma bakom molnen. Jag jublar lite åt det tillsammans med en tjej i spåret bredvid. Men med solens ankomst försvann mitt fäste och jag slinter hopplöst på bakhala skidor i uppförsbackarna. All ork och fart rinner ur mig fortare än man hinner säga förbannade skidjävlar. Jag måste valla om i Risberg men det är en dryg mil kvar. Jag dricker lite extra och kör ned blicken i marken. På med pannbenet. Ser Thomas Wassberg framför mig och tänker mig urstark och orubblig framåt.

I Risberg tar jag lite buljong och en bulle och siktar direkt mot vallaboden. På vägen hit passerade jag en man som brutit båda stavarna, hoppas att han förstår att man kan få låna hela stavar från vallaboden. Pausar där medan de vallar om fästet. Och de kan sin sak de där vallarna för när jag åker vidare så funkar skidorna igen. Skönt. Men jag är rätt trött ändå. Har inte riktigt den där känslan av energi i kroppen och jag får kämpa med motivationen hela tiden.

Men skidorna är toppen. Och när banan blir mer kuperad så kommer de till sin rätt igen. Glidet är oslagbart och jag svischar ner för backarna och kan glida länge och vila varje gång, tänker nu att vallningen är värd varenda krona. Tyvärr måste jag ofta bromsa för andra åkare då spåren är upptagna överallt. Jag blir lite förvånad att det är så många som inte bryr sig om att hålla till höger och lämna vänsterspåren till de snabba åkarna. Jag hör ju till de långsammare åkarna på platta partier och åker i andra eller tredje spår av sex. Och det går inte mycket fortare i de övriga spåren så de snabba åkarna får ändå sicksacka fram.

Resan till Evertsberg går fint på de nyvallade skidorna och jag betar av kilometer efter kilometer. Inför varje kontroll när det står 5 km kvar så tänker jag att det bara är två varv i Täby, sen vila. Jag är trött och sliten redan här, men skönt att passera 45 km. Det är något speciellt med att passera halvvägs till mål. Jag har också ont i vänster armbåge. Samma smärta som jag känt då jag cyklar och när jag sprang en längre tur med stavar. Men jag har inte känt något alls under alla mina träningspass på skidor. Underlaget är rätt hårt längs hela banan och det verkar vara det som är orsaken.

Klockan på armen surrar till vid varje km och jag sneglar då och då för att kolla min kilometertid. Allt under 6 minuter per km är bra fart. Partier med lite nedförsåkning ger roliga kilometertider. Jag har någonstans en uppfattning om att jag bör åka runt tio timmar. Gör en gissning till mig själv på 10:06 i början av loppet.

i fin form i spåret.
i fin form i spåret.

Efter Evertsberg börjar jag att känna igen mig sen HalvVasan förra året. Och fram till Oxberg börjar fästet bli sämre igen. Jag väljer ändå att fortsätta mot Hökberg utan att valla om. Några km efter Oxberg förbannar jag mitt beslut då jag igen slinter och kämpar med bakhalt i backarna. Nu har man inga energireserver att ta av och jag stannar mitt i backarna och vilar framåtlutad på stavarna. I en nedförsbacke får jag upp god fart och vurpar hårt när skidorna spårar ur. Motorik och teknik har flugit all världens väg nu.

Äntligen i Hökberg. Jag hoppar över bullen och tar bara en mugg buljong och äter en energikaka medan jag sätter mig en stund och vilar. Det är ljuvligt att få vila rygg, knän och höfter genom att sitta ned en stund. I Hökberg har jag varit igång i åtta timmar och jag har ca två mil kvar. Kroppen är sliten nu och armbågen gör ont. Nyvallad och klar ger jag mig iväg igen och jag minns att det var ett par sköna nedförsbackar här förra året. De är färre än jag mindes men 11 km fram till Eldris går fantastiskt fort och lätt och nu börjar jag på allvar hoppas på en tid under tio timmar. I Eldris är det 9 km kvar till mål och jag har exakt en timme på mig att klara det. Jag åker igenom Eldris utan att stanna alls.

Banan är flack och snäll. Varken uppför eller nedför. Kollar klockan varje gång den surrar och kilometertiderna ligger konstant under sex minuter. Det känns som att jag flyger fram. Det kommer gå! Jag kommer klara det under tio timmar! Jag har instruerat familjen i hur de ska ta sig till Mora för att möta mig i mål. Jag vet inte om de lyckats hinna fram. Spanar längs spåret fram mot upploppet. Tittar mot läktarna, men ingen familj syns till.

Målfoto
Målfoto

Förra året gled jag helt slut över mållinjen och såg ut som ett lik på målfotot. I år kommer jag ihåg att jubla lite i varje fall. Jag sjunker ned på en box i målområdet och alla känslor väller över mig. Man är så försvarslös när man genomfört en stor ansträngning och jag gråter en skvätt. Sen ringer jag min familj som möter mig med bilen. De hade följt mig via sms och fått en uppskattad målgång runt kvart över fem. Jag seglade i mål tio i fem och när de fick prewarning 650 m före mål så var de inte framme än.
Men jag klarade det. Jag klarade alla 90 km och på en tid av 9:49:13! Det trodde jag aldrig. Förutsättningarna i år var helt annorlunda än förra året. Mer träning, mjukare skidor, bättre spår och starkare kropp. Det gav resultat.

Att förboka slalomskidor till dagen efter loppet var en chansning. Skulle man överhuvudtaget kunna röra sig? Dagen efter är jag förvånansvärt fräsch i kroppen. Lite träningsvärk i armarna och ryggen. Det är bara min vänstra arm och armbåge som tagit stryk på riktigt. Jag får kolla upp det och se vad jag ska göra åt den. Jag har en svullen fingertopp på höger lillfinger på grund av att det blev lite trångt i handskarna. Ett skavsår på hälen också. Men det är alla sviter jag fått.

Följande dagar tillbringas i backarna med familjen.

Söndagen efter är det så dags för Vasaloppet original. Jag spenderar dagen med att följa loppet och mina vänner från en betydligt bekvämare position.