Bromsade så att armarna krampade och hackade tänder....

bild: www.axtri.no bild: www.axtri.no

Aurlandsfjellets Xtreme Triathlon 2014
Hemma igen, tänkte försöka sammanfatta helgen lite.
Axtri- race report alltså..

Det är 76 mil att köra så man hinner bygga upp förväntningarna en del.
Jag och Josefin Hjelte startade klockan 05:30 i Östersund på torsdag. För varje tunnel man passerade i Norge tycktes bergen bli högre och högre, efter sista tunneln,Lärdalstunneln(25km) så bara var man framme. Där låg Aurlandsdalen i eftermiddagssolen och var precis så vacker som på alla bilder jag sett.
Efter middag i campingstugan var det dags att kolla på stan/byn.

Känslan var smått overklig när jag gick runt lagunan där starten skulle gå, när jag stoppade handen i vattnet och kände på tången samtidigt som solen fortfarande lyste på bergstopparna.
Vi bestämmer oss för att redan då på kvällen kolla på cykelbanan, in i bilen och svängde iväg upp mot Stegastein, som är en utsiktsplats halvvägs upp på berget.

Min mage bara sjönk ju längre upp vi kom, det är en stor skillnad på att läsa om att första backen är 16 km lång och att faktiskt se den… Inser att banan saknar distansmarkeringar som brukligt är, man har fokuserat på det viktigaste och markerat varje hundratal meter över havet istället ;)

När vi äntligen var uppe vid 1300 m skylten kände jag mig ganska darrig och liten inuti. Fortsatte banan ner till fjorden på andra sidan, nerför den backen så inser jag att det här blir otäckt på riktigt, kanske den värsta väg jag sett, med stenar gupp,gropar,får,kor och färister lite här och där, samt hårnålskurvor och en massa turistjävlar med husbil Smiley wink
Somnade ganska orolig den kvällen..

På fredag så kollade vi lite på löpbanan, dom två platta kilometrarna från början iallafall, men den oroade mig mindre också.

Fredagens preracemöte var en trevlig tillställning med filmvisning av delar av banan samt tusen förmaningar att ta det lugnt på cyklingen, sen fick man reda på startgrupperna, alla hade olika färg på simmössan, vi med röda mössor skulle starta i led TVÅ! på simmningen, där sjönk mitt hjärta igen…. jag kommer att drunkna tänkte jag.
 

På morgonen så var vi tidigt på incheckning och allt gick bra. Fyllde våtdräkten med lite varmt vatten som vi hade med, det var typ 13-14 grader i vattnet. gick ut i lagunen för att känna på vattnet med de andra och det kändes kanon! inte skrämmande och kallt utan helt fantastiskt! Kom iväg bra på simningen det var lite trångt de första metrarna men väl ute i fjorden gick det sträcka ut och hitta rytmen, fantastiskt, kom upp ur vattnet som 18:e


Tog en lång T1 som planerat och stack ut på cykeln. Inser ganska snabbt att det är många som är grymt mycket starkare än jag på cykeln. Strunta i dom andra och håll dig till planen blev mitt mantra det tog strax under 1:30 att nå 1300m skylten, då hade mantrat några gånger gått över i ren avundsjuka på alla dom som faktiskt hade växlat cykeln bättre än jag, men min 12-32 kassett låg så fint och osliten i min bil så…Uppe på fjället blev det 5 grader lätt regn och motvind, har aldrig frusit så mycket på en cykel någon gång. Tog på armar, handskar och jacka innan man skulle börja nerfärden på andra sidan. så bar det av utför och så frös jag ännu jävligare än innan plus att jag var helt panikslagen av skräck, har aldrig varit så rädd på en cykel i hela mitt liv… Bromsade så att armarna krampade och hackade tänder, samtidigt som ännu fler vettvillingar for förbi mig hängandes över styret på cykeln. När vi kom ner till vändpunkten vid fjorden så stod det en ängel där som heter Josefin och gav mig tummen upp och ropade att jag var grym och såg stark ut, Åå vad det lyfte mig!
Vi fick vända runt en kona ungefär fem meter INNAN det blev plant :)
Återfärden är väl samma fast tvärt om typ. Kände på den plana delen innan T2 att cykelbenen var helt slut. Kom in till T2 Då var hon där igen Ängeln!
Talade om för mig att nu är cyklingen över, nu är det din gren som du är stark på.
Nu vet jag inte om det var exakt det hon sa men det var det jag hörde.

foto: Pål Bentdal (facebook.com/aurlandsfjellet)

Drog iväg som en tok på löpningen för att komma utanför byn så att jag kunde slå en båge. Men sen, då jäklar! Har under sensommaren känt mig seg och tung i löpningen, har intalat mig själv att jag bara tränat på att vara stark och orka mycket på just den här tävlingen, men ändå känt en oro att det kanske inte var så.
Men Hallelulja!!! benen hade bestämt att nu var semestern slut, den känslan, att det bara fungerar och går trycka på. Nu är det nog den mest tekniska OCH vackra löpsträcka jag prövat. Mycket mycket klivbranter och helt vansinniga korta utförslöpor.Bergväggar så branta att man knappt såg himlen ovanför sig.
Det var så alldeles fantastiskt härligt. Känslan när jag vågade erkänna för mig själv att jag skulle komma gott och väl inom min önsketid på 8 timmar…..
Mosade på som en tok ända i i mål.


Tappade nog drygt hundra placeringar på cykeln, men tog ca 40 på löpningen med 9:e snabbaste löptid totalt.
Blev 51:a totalt och 21:a i min åldersklass, såvitt jag vet så blev jag bäste Svensk iallafall
Nu spelade nog inte placeringen så stor roll, om man tar sig må där få det nog anses som en seger.

En helt fantastisk tävling/ upplevelse som går utöver allt som jag tidigare gjort ett fantastiskt arrangemang och fantastiska människor, tänk alla som stod längs löparbanan och hejjade och sjöng, det kan dom verkligen i Norge.

Jag och Josefin for till Aurland för att se om jag kunde hinna fatt min dröm och få hålla den i mina händer, med hennes hjälp och uppmuntran han jag ifatt den, jag satt på en gräsmatta i Österböe med tårarna rinnande och höll den där ömtåliga känslan liksom i mina händer, den känslan ska jag spara och bära med mig, den är själva meningen med att hålla på.

//Fredrik, Östersund Triathlon