Det var så overkligt att jag äntligen äntligen äntligen skulle göra det här..

Stockholm Marathon 2016
Det är studenttider och kanske inte en irrelevant jämförelse. För ett marathon är inte helt olik en studentnatt och en fyra timmars dans tills benen viker sig och fötterna inte längre känns. Överallt spelas musik och du är omgiven av människor som varsamt valt sin klädsel för detta specifika tillfälle. Människor som jublar, skrattar, gråter, dricker hysteriska mängder av vad än de kommer över, sluddrar, stapplar, vinglar, snubblar, kräks och kollapsar. När dansen sedan tar slut och insikten över vad som åstadkommits fullkomligt slår knock uppkommer en oslagbar känsla. En obeskrivlig glädje och lättnad över att ha nått ett mål som så många timmar och så mycket slit har offrats för.
 
Känslan när 42 kilometer asfalt byttes mot tvåhundra meter på Stadions spänstiga gummimatta, när fullsatta läktare jublande omfamnade mig och varje annan tapper individ som stapplande steg in genom den anrika marathonporten för en sista kurva av plågad framåtrörelse, när mitt namn och mitt startnummer visades på den stora stora storbildsskärmen och när en främmande människa äntligen såg mig djupt i ögonen, sa "grymt bra jobbat" och hängde den tunga medaljen runt min hals. Den känslan är bland det mäktigaste jag upplevt.
 
Med det sagt förstår du att jag klarade det. Följ med på resan.

Före loppet
Mamma ville vara supporter och när hon är med så har vi marginal. Hon bokade hotell från fredag till lördag. Jag jobbade halvdag på fredagen och vi rullade iväg mot Stockholm tidig eftermiddag. Vi checkade in på hotellet vid Friends Arena och tog oss sen direkt in mot stan och stadion för att hämta ut min nummerlapp. Skönt att vara på plats och skönt att ha det praktiska uträttat i god tid.   

Tillbaka i Solna gjorde vi sista pastapreppen på Vapiano. Jag blev olidligt glad när det var det första jag såg när vi lämnade hotellet. Älskar konceptet. Älskar maten. Pasta och bröd och coca-cola. Länge leve kolhydrater.
Tillbaka i Solna gjorde vi sista pastapreppen på Vapiano. Jag blev olidligt glad när det var det första jag såg när vi lämnade hotellet. Älskar konceptet. Älskar maten. Pasta och bröd och coca-cola. Länge leve kolhydrater.
Tillbaka på rummet plockade jag fram mina kläder, måttade in nummerlappen på tröjan och snörade fast chippet på skon enligt konstens alla regler. Förberedd. Livrädd.
Och så tog vi en uppladdningskaffe i skybaren.
Ja, vi bodde ju som sagt vid Friends Arena så det här var utsikten från vårt hotellrum på 18:e våningen.
Vi var ju "tvungna" att knata igenom det där lilla köpcentret på vägen till tåget. Synd. Och jag råkade passa på att köpa en fasen-vad-bra-du-är-present till mig själv i förväg. Pina Colada är nu och för alltid doften av seger. En ytterst angenäm sådan.

Jag sov såklart som en kratta. Sängen var för mjuk, kudden var för fluffig, en roomie som lät och ett huvud som snurrade. Somnade väl till slut men vaknade till varannan timme. Nervklen. 
 
Trots nervositet försökte jag maxa frukosten. Hotellfrukost istället för min välbeprövade havregrynsgröt. Hur skulle det bli? Höll mig långt borta ifrån allt fett som typ ägg och bacon och gick istället lös på mackor med allehanda pålägg, lite yoghurt med någon sorts havreflingor och så sex skivor melon. Det fick då i alla fall ordning på vätskebalansen. Och jag blev fruktansvärt mätt. Oroväckande mätt.
 
Vi tog oss iväg och kom till Östermalms IP vid halv elva. Jag skulle starta 12:10 så det var gott om tid som mest bara ägnades åt att stå i olika toaköer. En kan aldrig kissa en gång för mycket. Det är sen gammalt. Supportern hängde med. Stödköande.

Loppet
Strax före första start tog jag mig iväg till startfållan. Ingen trängsel och ingen hets. Skönt. Jag försökte mest låta bli att börja storgråta. Onödigt att göra det redan före start. Jag hade även kämpat för att inte börja gråta av att bara passera utanför stadion på väg till nummerlappen dagen före. Jag kände så mycket men visste inte vad det var jag kände. Glädje. Lättnad. Skräck. Det var så overkligt att jag äntligen äntligen äntligen skulle göra det här. Jag ville gråta när speakern sa att vi kommer att ses vid medaljen om en stund, att vi skulle klara det, att vi skulle ta hjälp av varandra, le mot publiken, känna stämningen, njuta, uppleva, vara. Sen gick starten. 

Så bar det iväg längs Lidingövägen. Hur gör man det här? Jag har ingen aning. Snabba förhandskalkyler sa mig att farthållarna för 4 timmar skulle hålla en kilometersfart på 5:42 och för 4:15 bör en snitta ungefär 6:00/km. Vad orkar jag och hur länge orkar jag det? Hur ska en veta? Det längsta jag har sprungit någonsin är Lidingöloppets 30km. Då var jag igång i tre timmar och två minuter med kramp sista tredjedelen. Vad händer sen? Och hur ska en veta vad som händer om det verkligen tar stopp? Om det tar stopp alldeles för tidigt, hur fortsätter en då? Jag kan inte veta men jag måste ju prova.
 
Jag kom snabbt ikapp 4:15-flaggorna. Efter bara ett par kilometer. Funderade hur jag skulle göra. Jag försökte ta till mig av tipsen jag läst om. Att hitta jämn fart, att inte springa ryckigt, att inte köra om i onödan. Skulle jag ligga kvar där bakom för att få hjälp med farten? Jag vet inte hur jag vågade tro på att det gick för långsamt och på att jag skulle klara bättre. In it to win it. Det blev hej då 4:15, vi ses om vi ses. Och jag sprintade förbi och tog istället sikte på en boll som det stod 4:00 på och som studsade lite längre fram. Dock hade jag lite strul vid den första vätskekontrollen och sen såg jag inte den bollen mer. Lite senare började de där bollarna dyka upp både här och där bland folk i publiken. Hmm. Farthållare eller inte, jag visste att jag låg på drömtider om jag skulle hålla det här. Gambler.

Nästa förhandstips var att dricka mycket. Särskilt eftersom det faktiskt var ganska varmt. Ville därför inte missa den första kontrollen som jag på något vis ändå var på väg att göra. På varje station skulle jag ha i mig minst en hel mugg av antingen sportdryck eller vatten. Eller båda. Och jag skulle gå några steg så att verkligen varenda droppe kom i. Det var ju bara det att det var vätskestopp ungefär varannan kilometer. Det tog inte lång stund innan jag började tänka "jisses, måste jag verkligen dricka igen?". Ja det måste jag, och det var nog bra. Jag hade bra vätskebalans. Så pass bra att jag till och med var tvungen att kosta på mig ett toastopp vid 25 km. Det har aldrig hänt förut. 
 
Hur styckar jag mentalt upp ett lopp som är så långt? För hjärnans skull hade jag med mig fyra nötcreme och ett rör med GT-tabletter i mitt flipbelt. För att göra delar av det hela skulle jag ta en nötcreme för varje avklarad mil och sen slänga den lilla påsen all världens väg. Därtill skulle jag ta en GT om det fanns minsta antydan till att huvudet skulle ramla av. Första milen gick superlätt. Jag tog min första nötcreme med en klapp på axeln efter 57 snabba minuter. Bra Sara, det här är plättlätt. Bara för att hålla mig till det jag hade sagt. För att få bocka av en fjärdedel och känna att någonting försvann. Jag hörde dock återigen en bekant röst i mitt öra mässandes att ett marathon faktiskt INTE är som vanliga glada milrundan gånger fyra. Nej, det är forfarande tre mil och två kilometer kvar. Längre än jag någonsin har sprungit. Men när börjar det egentligen bli jobbigt? Än så länge var det faktiskt bara jätteroligt. Jag hade just studsat upp för Västerbron med bra krut i benen och skrattat åt att jag ändå blev förbisprungen av en miniliten herre som såg ut att vara närmare 102 och som sicksackade sig fram i superspeed trots steg av millimeterlängd. Ja, det här är uppenbarligen till för alla sorter. Även för sådana som väljer att avverka 42 kilometer iklädd en gigantisk ölflaskekostym.   
 
Andra milen gick också bra. Faktiskt till och med lite snabbare än den första. När jag passerade halvmaran precis under två timmar var jag lite arg för att jag inte hade rygg på 4:00-farthållarna. De skulle ju hålla jämn fart och halva sträckan på halva tiden borde väl tyda på jämn fart. Äh. Där tog jag min andra nötcreme men visste inte längre om det var en belöning eller ett straff. Jag ville inte ha den men det var skönt att få kasta ännu en mil till handlingarna. Nu låg det bara två påsar kvar i bältet. 
 
Maarit hade sagt att jag redan i förväg skulle bestämma vad jag skulle tänka där ute på Gärdet. Det skulle vara den tråkiga sträckan, och det var det verkligen. Jag hade dock aldrig några problem med att tänka på hur långt det var kvar. Varken där eller någon annanstans. Läget skulle ju omöjligt förändras för att jag inte tänkte på det. Jag betade av varje kilometer. Räknade bråk och procent av vad som var klart och vad som var kvar. Jag sysselsatte hjärnan men såg hela tiden bara porten in på stadion och den där medaljen framför mig. Jag tänkte att jag kommer att komma dit och jag kommer att komma dit lite snabbare om jag springer än om jag går. Och det gick ju fortfarande så bra. 

Den tredje milen var också i det närmaste problemfri och jag höll samma tempo som på de tidigare två. Även om jag inte tänkte fullt lika ljusa tankar som på de första två. Jag tyckte inte längre att marathon var sådär rosaskimrande fluffigt som det börjat och försökte mota bort de mörkaste tankarna med en GT. Det gick okej även om jag kände mig inlåst i ett monotont malande av över 30 000 skor som dunsar ner i denna fortfarande lika obarmhärtigt hårda asfalt. Ungefär 30 000 duns per sko. Duns duns duns. Skulle det någonsin ta slut? 
Precis innan jag klev över mattan som registrerade tiden för 30 km kände jag det första hugget i en vad. Nu börjar det, tänkte jag. Precis som alla experter har sagt börjar maran på riktigt precis efter tre mil. Det är nu jag ska hitta delar av huvudet som jag aldrig har använt förut. Det är nu den riskerar att dyka upp helt utan förvarning, den där beryktade väggen.
 
Det höll sig hanterbart i någon kilometer till, men den andra turen upp för Västerbron blev en aningen mer stapplig historia. Jag tänkte promenera i backen upp till själva brofästet men insåg snabbt att det var värre än att försöka springa. Hjulbent, kobent, bredbent, utåtvinklade fötter eller hälarna först. Jag testade allt för att försöka avlasta vaderna. Jag justerade kompressionsstrumporna, masserade loss de kramper som inte ville släppa självmant, passerade en dusch av kylande liniment i sprayform. Inget hjälpte särskilt länge. Konstant nya hugg. Var beredd, ramla inte. Stappla, men spring! Sju kilometer är ingenting. En meter i taget. Närvara i varje steg.
 
Ja, jag hade faktiskt ett fantastiskt bra huvud. Jag kunde lätt hålla mig driven av alla andras plågade uttryck och av att alla andras smärta troligen var likadan eller värre. Ingen sprang längre med lätta steg men alla stapplade fram mot samma mål. Vi skulle dit. Tillsammans. Om jag avslutar bakom den ryggen eller den eller den eller den spelar ingen roll. Vi ska dit. Allihopa. Jag hade insett att jag inte skulle komma ikapp de där fyra timmarna som runnit iväg ännu mer sedan det började krampa, men jag skulle för den sakens skull inte vara den som veknade totalt.
 
Räkna sakta. 37-38-39-40. Äntligen bara två kvar. Så lite men så långt. Någonstans såg jag en skylt som fick bli mitt mantra för sista biten. "Pain is temporary. Pride is forever". Hur ont det är gör så tar det snart slut. Jag kommer för alltid och för evigt skrivas in i historieböckerna som en marathonfinisher. Inget kommer någonsin ändra på det. Och till slut var den där. Stadion. Jag visste inte när jag skulle tillåta mig att släppa fram alla de där känslorna som jag låst fast sen dagen före. En sista massage av vaderna som båda krampade ihop samtidigt i samma stund som jag kände gummimattan under mina bortdomnade fötter. Sen masade jag mig igenom kurvan med all denna fantastiska publik, tittade upp och såg målportalen. "Det är målet som räknas". Tårfontän. På upploppet stannade tid och rum för en stund. Och himlen lyste upp som i ett sprakande fyrverkeri. Fyra timmar. Sju minuter. Fyrtiofem sekunder. Cirka sextiotusen steg. Jag klarade det. 

Efter loppet
Jag gick och kramade medaljen och grät hejdlöst hela vägen från Stadion till Östermalms IP. För att det gjorde så ont. För att jag var så trött. För att jag var så glad. Allt i en mix var så starkt och så häftigt. Marathon. Jag gjorde det. Det starkaste minnet utöver passagen av mållinjen kommer att vara de kanske femton obarmhärtiga trappsteg som skulle bemästras för att komma ned på planen på Östermalms IP. Synen av folk som försökte backa, gå i sidled, åka på ledstången, hasa på rumpan nedför slänten. Vad som helst för att slippa böja sina ben. Varför ingick inte vingar i tillvalsutrustningen på årsmodell 1990? Jag vet inte hur jag kom ned men det var hemskt. 
 
Väl nere fick jag äntligen min efterlängtade tröja. Och en OK-stämpel på armen. Finisher. Det står att jag är en finisher. Jag är en finisher. 

Det som var jobbigast för huvudet, särskilt på andra halvan, var att Garmin konsekvent ljög. Eller så har jag sprungit en väldig massa sicksack. Först var jag lite småförbannad på 4:00-flaggorna att jag aldrig kom närmare dem när jag hela tiden fick rapporter om att jag höll 5:25-5:35/km. Strax insåg jag dock att det gick längre och längre och längre tid mellan mina pip på armen tills jag faktiskt passerade en kilometerskylt. I mål hade det blivit hela 800 meter. Dessa 800 meter är faktiskt inte långt ifrån marginalen till att ha klarat en mara på fyra timmar. Det ni. 

Men hörrni, jag skiter egentligen högaktningsfullt i tiden. Jag är så otroligt nöjd och stolt över sättet jag genomförde loppet på. Det gick så jämnt och bra och snyggt. Som en klocka i tre mil. Lite trassligare på slutet men ingen genomklappning direkt.

På vägen hem firade vi såklart med McDobalds. Det är sen gammalt.
Fånigt nöjd tjej som äntligen lyckats sluta gråta. Om jag vill göra detta igen? Ja. Ja. Jaaaaa!
På vägen hem firade vi såklart med McDobalds. Det är sen gammalt.

Om anmälan är gjord till 2017? Inte än.....

Mer av och med Sara >>