Tack finaste bästa ni för att ni drog runt mig dessa 30 mil..

Vätternrundan 2016
Jajamensan. Jag klarade av att ta mig runt den där sjön på två hjul och i och med detta har jag avslutat min första Svenska Klassiker. Såklart ska du få en fullständig utläggning. Håll i hatten.

Före loppet
Torsdagskvällen ägnades i vanlig ordning åt nervositet. Jag länsade Icas centrallager på twix och minisnickers samt nötcreme och resorb men hur skulle jag få med mig allt detta på cykeln? Jag har en liten sadelväska, proppad med punkabytarfix, och fäste för ett flaskställ på min cykel. Men jag har en karl med en 3D-skrivare som dessutom besitter skills för att programmera och designa saker på uppstuds. Han skrev ut plastpluttar i exakt form och storlek för att kunna fästa en flaskhållare till. Och han offrade sin egen sadelväska, uppfann lite till, och frontmonterade den sen på min cykel. Älskade händiga mekanikern.

Därtill åkte det på fåniga små reflexer på hjulen och lyse både framåt och bakåt och en plingeliplingklocka. Allt monterande och duschande och packande och fixande tog såklart bra mycket längre tid än jag föreställde mig, men vid 11-tiden på fredag förmiddag rullade bil och nypimpad Bianchi 279 kilometer mot Medevi Brunn.
 

279 kilometer. Lite kortare än jag alltså hade för avsikt att cykla dagen efter. Jag frågade Google Maps om vägen till vandrarhemmet redan från start och av någon underlig anledning var programmet inställt på cykel. Google Maps uppskattade att en genomsnittscyklist behöver 15 timmar och 22 minuter för att cykla 28 mil. Dåså. Då är det vad jag ska motbevisa dagen efter. Snabbare än så ska det gå.

Vi stannade för lunch i Lindesberg och nådde vandrarhemmet i Medevi vid 15:30-tiden. Vi hittade Maarit och Anders som hade platser över i sitt rum, lämpade av all packning och åkte sen direkt in till Motala för att hämta nummerlapp och känna på stämningen lite. I Motala hittade jag Ulrica och vi bestämde mötesplats till natten. Gick sen runt i det smällheta mässtältet och letade febrilt efter små stänkskydd till cykeln men det var visst fler som hade kommit på i sista stund att det nog skulle regna. Hittade inget där och inte någon annanstans heller. Åkte tillbaka till vandrarhemmet med lite andan i halsen eftersom vi höll på att bli sena till middagen. Vi hade en kvart till godo så jag hann slänga i lite godis i cykelväskorna och ladda vattenflaskor innan det var dags för pastamiddag. Noll aptit. Varenda liten makaron växte sig till ohanterbar storlek i munnen och jag tvingade ner bit för bit. Spränghuvudvärk efter en dag med konstant känsla av senhet. Nervös. Ångest. Gav upp ätandet och gick och försökte sova klockan 19.
 
Jag låg i en säng i fem timmar men antalet sömnminuter är nog lätträknade. En timme kanske. Max två. Klockan ringde 00:10 och jag studsade upp för att montera nummerlappar och chip som jag lite panikartat kommit på mellan mina misslyckade sömnförsök att jag inte hade monterat. Klädvalet var svårt men föll på dubbla kortärmade tröjor, armvärmare, de nya cykelbyxorna (de som utvärderats på två tiomilsrundor och som jag konstaterat att det funkar att vara underklädeslös i) med fodrade springtights utanpå, min nya fina vindjacka samt överdrag utanpå skorna. I fickorna på tröjan hade jag pannband och buff samt glasögon (konstaterade att de var alldeles för mörka för att ha på natten) och en burk vaselin (in case of skavsår on olämpligt ställe). Kalle skjutsade oss till starten strax innan 01:00. Såklart lyckades jag vara lite otrevlig mot honom av bara farten men skyller väl på nervositet. Vad jag ska skylla på alla andra gånger jag är otrevlig kan vi diskutera i annat forum.
 
Jag och Maarit och Anders mötte upp Ulrica vid starten och vi bestämde att vi skulle starta tillsammans och sen hålla ihop så länge som det kändes bra att hålla ihop. Om någon ville rejsa själv så skulle ingen opponera sig. Den överentusiastiske speakern hälsade alla "pigga och glada människor" välkomna till start men jag kände mig varken pigg eller glad. Mest livrädd. Två minuter innan vi skulle kliva in i vår startfålla såg jag mamma och pappa samt deras Motalakompisar komma hurtandes utanför stängslet. De tjoade och hejade och peppade och tog miljarders med bilder. 

Jag hade svårt att uppskatta det då men ja, jag känner mig hedrad av att mamma och pappa åkte trettio mil för att heja på mig mitt i natten. Och jag känner mig hedrad av att deras entusiastiska vänner släpade sig ut för att se starten på min cykelfärd klockan 02:06.

Loppet
En bankarta från Vätternrundans hemsida får hjälpa mig att illustrera de olika delarna för jag har faktiskt ingen aning om var jag har varit och vad alla de små ställena kan tänkas ha hetat annars.

a, färden började alltså i Motala klockan 02:06. Så mycket visste jag. Det var bäcksvart men tempot var högt i början trots en hel del knixiga svängar ut ur Motala och trots att det inte gick att se vägkanten eller potentiella gropar och hinder. Läskigt. Efter ett litet tag kom vi ikapp en klunga med danskar som höll ett behagligt och stadigt 28-tempo och vi stannade kvar bakom dem. Jag hade plockat av mig jackan eftersom det ändå var varmt och vädret kändes lovande även om det var mulet och regn i luften. Strax kom dock regnet och det gjorde inte precis färden behagligare. Jäklar vad det regnade. Stänket från framförvarandes bakhjul blev som en dusch i ansiktet och det tog inte många minuter att bli genomblöt. Vi stannade till i depån i Ödeshög för att jag skulle få ta på mig min jacka igen och det blev bulle och blåbärssoppa när vi ändå stod stilla. Där hade jag också min enda fallincident i loppet. Jag hade klickat ur vänster fot och sparkade mig fram med med höger fot fastsittande i pedalen mot lämpligt ställe att parkera på. Av någon anledning tappade jag balansen och rasade såklart åt andra hållet. Sämst.
 
Danskarna tog långpaus i depån så vi fortsatte själva och hade lite svårt att hitta nya ryggar att hänga på. Jag minns inte jättemycket av den här biten av loppet mer än att det regnade och regnade och regnade och att kullerstenen i Gränna var riktigt obehaglig. Dels för att det var halt och dels för att cykeln vibrerade så att det kändes som att den skulle skaka omkull. Tack vare att mannen i kvartetten tog en kisspaus på godtycklig busshållplats (kanske kommer en djupare analys av kissande män senare) susade vi förbi depån i Ölmstad och istället vidare mot Jönköping.
 
Första tredjedelen avklarad. I Jönköping hade jag min kanske enda riktiga dipp under loppet. Vi hade varit ute i fyra timmar varav det hade hällt ner vatten i tre och en halv, klockan var sex på morgonen och jag började tappa energi och frös och mådde lite illa. Det var svårt att äta något även fast jag förstod att jag måste. Kompisarna sa att jag skulle vara död inom en halvtimme om jag inte gick in och åt köttbullar men jag trotsade för att få fortsätta cykla med dem en bit till. Hoppades att en halv snickers skulle göra underverk och cyklade vidare. Tittade på klockan och räknade ner min utdömda halvtimme. Det gick fortfarande och det var tillräckligt för att ta mig de tre milen till Fagerhult. Där var magen lite mer samarbetsvillig och jag fick i mig en bulle och en halv banan under stränga order från kompisarna. Lite kaffe också. Plus att det faktiskt slutade regna. Nytändning.
 
Strax efter Fagerhult kom vi ikapp ett gäng från Team Rynkeby. De som cyklar för barncancerfonden på snygga gula Bianchi med fruktdekaler. Klicka dig dit och lämna en gåva du med. Det var ännu en gubbgrupp i lagom mystempo. Vi bestämde att vi skulle hålla deras ryggar fram till Hjo där vi skulle äta Lasagne. Mitt största problem här var en helt sinnessjuk trötthet som kom från ingenstans. Alltså trött som i sova. Ögonen snurrade, jag gäspade och gäspade och gäspade igen för att försöka syresätta en helt mosad hjärna. Det kommer gå över, sa kompisarna. Men med 26 kilometer kvar till Hjo och när jag för vilken gång i ordningen tappat huvudet och kämpat för att ögonen inte skulle åka igen var jag inte så säker. Jag kände mig livsfarlig för mig själv. Jag ville inte somna på cykeln och knuffa mig själv eller någon kompis ner i diket så jag krävde ett stopp för att ta en GT. Fick ta en i farten av Anders eftersom kompisarna inte ville släppa de bra ryggarna. Sen tvingade jag igång ett samtal där jag höll låda konstant och babblade vitt och brett och lyckades faktiskt piggna till så pass att vi utan problem höll juiceryggarna ända till Hjo.
 
Lasagnestoppet blev nästan 40 minuter, men jag tror det var värt varenda sekund. Lasagnen var fantastisk och jag fick i mig nästan varenda tugga. Och en svart kaffe med mjölk som pricken över det. Det här är en otroligt ocharmig bild som säger ganska mycket om hur miserabel tillvaron ändå varit fram dit. Där, när klockan är 09:00 och jag är mitt tröttaste och blötaste och äckligaste jag och jag har cyklat i sju timmar och har nästan lika många timmar kvar att cykla. Och äter lasagne med sked. Bjuder på den.

Efter detta power break rullade vi tre mil i monstertempo innan vi kom ikapp juiceryggarna igen, precis före stoppet i Karlsborg. Vi följde efter dem in i depån i hopp om att kunna haka på dem även efteråt. Efter snickers, nötcreme och resorb samt stödbesök i bajamaja konstaterade vi att juicekillarna var slitna. De låg överallt och stretchade och tänjde sina spända vader så vi drog vidare utan dem. Två tredjedelar avklarade. Bara en tredjedel kvar. Bara tio mil kvar.
 
Ganska snart efter Karlsborg blev vi ikappcyklade av en jätteklunga där bland andra klubbkompis Christer som startat två timmar efter oss hängde på. Jag blev lite rädd att det skulle gå i monstertempo igen men snabbt konstaterades att de ändå höll ett bra tempo så vi hakade på. När de skippade stoppet i Boviken gjorde vi också det så denna etapp blev en nästan två timmars non stop-cykling. Ulrica matade mig med energikakor och resorb i farten för att jag skulle hänga med. Jag får ännu inte loss min egen flaska när jag cyklar. Jag kan som bekant släppa höger hand men flaskan sitter så hårt att jag inte riktigt vågar lirka med den. Får på riktigt överväga att införskaffa ett vätskesystem att hänga på ryggen. Det gick bra och kilometrarna försvann fort. Jag sa till Maarit att jag vågade tro på att om 75 kilometer så är klassikern klar. Försökte låta bli att tänka på hur långt jag i vanliga fall tycker att 75 kilometer är.
 
Det var oklart om kompisarna skulle vilja stanna i Hammarsundet heller eftersom klungan vi jagade var så bra men jag deklarerade att jag kommer att göra det no matter what. Jag tänkte att jag klarar sista fyra milen själv om de vill dra och nacken höll på att gå i totalstrejt och jag hallucinerade efter saft och bulle. Faktiskt första gången under resan som jag var riktigt hungrig. När jätteklungan stannade på en parkering precis före depån för en strukturerad manlig kisspaus blev vi ändå ensamma så kompisarna valde att stanna och äta bullar med mig. Tack kompisar. Hetsintag av två glas saft och två bullar och illamåendet kom som ett brev på posten igen. Stackars magen. Den fattar fortfarande inte vad det var som hände det där dygnet. Först ingen mat - ingen mat - upp mitt i natten - jobba - jobba - ingen mat - lite kladdig syntetenergi - jobba - jobba - mer kladd - jobba - lite mat - jobba - jobba - syntet - jobba. Helt ostrukturerat. Och när den väl fick något skulle det helst gå så fort att den väl knappt hann andas. 
 
Jag hade innan Hammarsundet bestämt att jackan skulle ryka i depån eftersom jag blivit riktigt varm. Dock började jag återigen frysa när jag stod stilla så jag ångrade mig och lät den vara på. Dumt. Jättedumt. Mellan Hammarsundet och Medevi höll jag på att gå i kok men hade som tur var en observant kompis som beordrade ett snabbstopp utanför depån så att jag fick plocka av jackan och armvärmarna. Tack. I t-shirt gick sen sista två milen plättlätt. Nåväl. Jag försökte bara tänka att jag skulle cykla till jobbet och på hur enkelt och kort det är i sammanhanget. Räknade ner kilometer för kilometer och till slut var det över. Efter tolv timmar och tjugoen minuter och sisådär fyrtio sekunder. Vi är i mååååååål!!
 

Efter loppet
Mamma och pappa och deras kompisar stod och hejade vid målet när vi kom. Gulliga dem. De tog återigen massor med bilder och jag försökte se så glad ut som jag kunde. Orkade inte nu heller. Av andra anledningar. Skeptisk ett, två och en halv tågar här taktfast mot slutet på lidandet.

Vi fick våra medaljer och jag lyckades visst dra dit ett leende ändå. Eller om det är en plågad grimas, vet inte så noga. Anders fick bara vara halv, igen.

Därefter lyckades vi smidigt lämna undan cyklarna och hämta mat. Igen. Det gick inte bra nu heller utan jag petade bara lite i min kyckling och potatissallad för det var tvärstopp igen. Samlade mig för medaljbild med kompisarna. Tack finaste bästa ni för att ni drog runt mig dessa 30 mil. As you can see, Maarit har en coolare medalj än oss rookies eftersom hon körde sin femte runda. Imponerande, starka, grymma du.

Vi ringde Kalle som hämtade oss för transport tillbaka till Medevi där jag packade ihop och fick äntligen ta en dusch som var himmelsk trots att varmvattnet var slut. Kalle och jag hade bestämt oss för att åka hem direkt efter loppet så vi rullade iväg från Medevi vid 17:30 och jag somnade i bilen nästan direkt. Vaknade till när Kalle knuffade in mig på Max i Örebro för ännu ett misslyckat matförsök och sen sov jag resten av resan hem samt ytterligare nästan 11 timmar när jag väl landade i min säng. Jag hade ont exakt överallt när jag la mig men när jag vaknade kändes kroppen ändå helt okej. Stel men okej.
 
Kalle stack iväg och jobbade tidigt på morgonen så jag pyste runt själv. Trött och tom men fortfarande väldigt oväntat ohungrig fick jag ändå i mig frukost och kunde ta tag i tvätt- och packningsberget som jag bara släppt direkt innanför dörren. Efter någon timme ställde grävarn och hans grävarkompis upp på att bjuda mig på pizzalunch ute i lekparken. Grävarn tycker att lättöl och mineralvatten är en lagom cool kombo. Jag och grävarkompisen gick all in på cola. Det är sen gammalt.
 

Efter lunchen åkte jag till mor och far och försökte vara lite trevligare än jag varit både vid starten och vid målet. Jag försökte ta dem med genom loppet och jag fick kaffe och ännu mera mat vilket var uppskattat av både kropp och knopp. Fick även tid att syna eventuella skavanker men det enda jag kunde hitta var ett litet skav på låret av latexkanten på cykelbrallan. Är imponerad över hur intakt kroppen ändå är efter detta äventyr. Lite borde det väl ändå synas att en har cyklat i 30 mil?

För cyklat 30 mil har jag faktiskt. Det är svårt att förstå och det är svårt att ta in men det är tametusan sant. Jag har ett bevis. Ännu ett bevis som jag ska försöka låta bli att bara hänga undan och hasta vidare ifrån. Jag måste börja bromsa och njuta lite av varje äventyr nu. Känna efter vad jag faktiskt håller på med. Annars kommer jag inte orka så många till.

Det var svårt att förutse vad jag skulle kunna förvänta mig och jag har svårt att säga nu vad jag kanske hade kunnat göra annorlunda. Enligt Garmin spenderade vi 1,5 timme i olika depåer och jag vet inte om det hade varit värt att försöka göra snabbare stopp. Jag är supernöjd med det faktum att jag har cyklat trettio mil i en snitthastighet över 27 km/h. För två månader sedan var det totalt otänkbart.

Och så förstår jag att du har väntat hela inlägget på den djupare analysen av kissande män. Jag kan inte säga så mycket annat än att jag aldrig har sett så mycket kissande män någonsin som under dessa tolv timmar av cyklande. Ofta hela klungor på rad. Bredvid vägen, på vägen, i trädgårdar, till och med bland cyklarna i depåerna. Överallt. På ett enda ställe såg jag en tjej resa sig lite halvdiskret ur diket. Annars bara män. Hur kan det hända? Det störde mig inte, utan jag finner det snarare ganska roande eftersom i alla andra sociala sammanhang (resor, konserter, föreläsningar osv) tycks män ha gigantiska blåsor medan det alltid är kö till damtoaletten. Nu var det ett himla skvättande exakt överallt. Vi får ju dock vara glada att inte alla gubbar valde att köa till bajamajorna hela tiden så det visar ju bara hur mycket enklare naturen har gjort det hela för dem. Slut på analysen. Eller, jag tycker lite synd om klungcyklande tjejer om de också måste kissa på beställning bland alla kissnödiga män. De lär ju inte hinna så mycket annat i de värsta snabbklungorna. De som drog till med kanske 2x3 minuters stopp där de både ska hinna kissa och äta. Helst samtidigt. Fast just det är faktiskt mest bara imponerande. Nu är det slut på analysen.  

Sara tar sig an nya utmaningar, fortsätt följa >>