Jag kan känna lukten av grillad korv där jag simmar...

Gott nog! - Vansbrosimningen 2016
Ibland blir det tätt mellan rapporterna och nu är det dax för min sista deltävling i En Svensk Klassiker, Vansbrosimningen.

För att spara lite restid på morgonen så har jag åkt upp till mina föräldrar dagen före loppet. Min pappa följer med som chaufför, markservice och dokumenterare. Simningen inför loppet har varit sisådär. Jag har gjort mina längder i bassäng och även simmat 2000 meter i våtdräkten, för att testa på den lite. Så distansmässigt är jag inte orolig, jag kommer att orka fint. Däremot har jag bara varit två vändor ute i havet och simmat öppet vatten. En träningsrunda swimrun med Karin och en tur med Mariah och Peter ett par dagar före Vansbro. De ska också simma Vansbrosimningen som en del av sin klassiker..

Jag har en önskan om att frisimma hela sträckan, och tänker att jag borde klara det rent orkmässigt, men Vansbro är annat än att simma bassäng, så jag tänker att jag går på hur det känns i stunden och sätter inte upp ett för högt ambitionsmål. Känner mig lite ofokuserad och tankspridd både när jag packar hemma dagen innan och på morgonen innan vi åker upp mot Vansbro. Kommer på efter en stund att jag glömt Garminklockan. Äsch, men det går ju att simma utan den också. Det tar drygt två timmar att köra upp, vi åker tidigt och är framme strax före tio, och jag ska starta 12:03 enligt startbeviset. Gott om tid att gå på toaletten, hämta startkuvert, fika och handla en Vansbrotröja (redan före start…ujuj). Vi kollar också på elitsimmarna som startar och går i mål. De simmar på runt 30 minuter och herrfinalen är en rafflande spurtstrid.

En timme före start promenerar vi upp till startområdet. En sista kö till toan och sen byter jag om till våtdräkt på en gräsplätt bland de andra simmarna. Måns och Markoolio intervjuas av startern medan vi står där. De är tydligen i startgruppen före mig och kommer simma i rosa badmössor bland sina röda startkamrater. Jag har fått en grön badmössa i år. Känner mig fortfarande ganska lugn och inte särskilt nervös. Det är 17-18 grader i vattnet, betydligt varmare än för två år sedan då jag simmade Vansbro Halvsim i 12-gradigt vatten. Jag velar lite om jag ska eller inte ska ha på mig mitt HEAD pannband. Ser inte någon annan som kör neopren på skallen, så jag tar av den och bestämmer mig för att köra utan. Det är ju VARMT i vattnet. Många kör inte ens med våtdräkt.

Det är soligt och varmt väder också. Skönt för min pappa som ska vänta på mig nu tills jag simmat klart. Han tar hand om alla mina väskor och ombyte så jag lämnar inte något till förvaring. Så blir det min tur att gå fram till uppvärmning, jag fipplar med badmössan och glasögonen, har stoppat mina öronproppar i ärmen på våtdräkten och fipplar på mig dem också. Före loppet hade jag funderingar på om jag skulle ta med mig min näsklämma och ha även den i ärmen utifall att. Jag blir lite störd av att jag får vatten i bihålorna, och nu ska jag simma långt. Men näsklämman blir kvar hemma så det alternativet har jag inte nu så det är bara att köra på ändå. Det går rätt snabbt att passera de två tidsregistreringarna ner mot vattnet. Jag går lugnt i och låter vattnet sippra in i våtdräkten. Simmar bröstsim de första minuterna för att värma upp koppen lite, men sedan börjar jag frisimma.

Jag håller ut ganska långt mot mitten i första kurvan och försöker att undvika trängsel. Armarna känns bra, det går ok att navigera. Jag har lite svårare att få till navigeringen när jag andas åt höger. Vattnet är ganska mörkt och grumligt, och man måste ligga väldigt nära andra simmare för att kunna se dem. Ibland lyckas jag följa någons fötter en stund och kan roa mig med att bara följa efter en stund. Men allt som oftast så försvinner fötterna ut synfältet och jag måste titta upp för att hålla koll på riktningen.

När vi närmar oss broarna så bröstsimmar jag lite för att kolla ifall jag kan se pappa stående där uppe någonstans. Men jag ser ingen profil jag känner igen. Jag besväras av vatten i bihålorna och försöker fräsa ut det under vattnet. Lyckas inte nåt vidare och önskar att jag hade fått med mig näsklämman. Pausar frisimmet lite då och då för att samla ihop mig och få kontroll på var jag är. Efter ca 1 km börjar nästa startgrupps snabbaste simmare att komma ikapp och det blir lite stökigare runt mig. Jag blir påsimmad och omsimmad på båda sidor. Väljer att lägga mig alldeles intill de vita bojarna och navigera efter dem. Snart passerar vi stora röda bojar där jag tycker att det står 1500 m. Bra, halvvägs nu. Men det känns som att jag hållit på rätt länge och simmat, så det kommer nog ta längre tid att simma än vad jag hoppats på. Efter en stund passerar jag stora vita bojar som säger 1250 m och blir lite förvirrad. Har jag bara simmat 1250 m? Jag kan ju ha sett fel på de röda bojarna, kanske stod det 1000 m på dem?

Efter en kort stund kommer jag dock fram till udden med tallen där vi ska svänga in i Västerdalälven och motströms. Då är det ju 1 km kvar, det vet jag ju. Jag kan se de röda bojarna som signalerar 500 m kvar lite längre bort. Jag kan känna lukten av grillad korv där jag simmar. Lite konstig känsla att känna lukt när man är i vattnet. Det måste vara någon grill för publiken just här. Vid bryggan i kröken intervjuas Markoolio när jag simmar förbi. jag har alltså kommit ikapp honom, undrar var Måns Zelmerlöw är någonstans? Vore fint att simma om honom med tänker jag.

Vattnet blir märkbart kallare här, trots att det bara skiljer en grad. Det blir också väldigt trångt. Jag får svårt att frisimma, det är för mycket bök och stök helt enkelt. Jag undviker att ligga för nära bryggan, då jag ju kan lämna den ytan till de som är osäkra istället. Men den del simmare crawlar rakt över både mig och andra här. Otroligt hur en del kan vara utan hänsyn. Jag simmar mestadels bröstsim nu, men jag får flera kallsupar och provar ändå att frisimma lite här och där. Jag stannar en minut vid bryggan för att kolla om min öronpropp sitter som den ska. Direkt kommer en funktionär och kollar in mig. När han ser att jag är ok så bryr han sig inte om mig mer utan spanar ut över simmarna istället. Jag ligger bakom Markoolio en stund men simmar sedan förbi honom och vidare.

Efter jag passerat 500 m bojarna så kan jag se målet längre fram, bara 500 m kvar nu. Har ingen uppfattning om hur länge jag simmat. Det blir nästan bara bröstsim för det är fortfarande massor med simmare runt mig. Både röda, gröna och grå mössor. När det är 100 m kvar så öppnar sig plötsligt himlen i ett rasande hagel. Det fullkomligt smattrar i vattnet runt i kring mig. Och jag minns att jag under simningen i Vanån hörde åskan mullra bakom mig och det fina vädret försvann allt mer. Vi skrattar lite åt varandra där i vattnet, men det är ju ändå mest synd om publiken, vi är ju redan blöta.

Tillslut är jag framme och kan sätta handen på målplattan. Äntligen klar! Klockan vid mål visar på 13:25 något och jag uppskattar min totaltid till strax över 1:20. Jag är skapligt yr i huvudet när jag kommer upp, men det är jag beredd på så det är bara att hålla i sig. Jag pratar med en tjej på målbryggan och vi kramar om varann till grattis för genomfört lopp. Det visar sig att både hon och jag fullbordat klassikern nu så vi kramas och grattar varann en gång till. Nu börjar jag ganska snart att bli lite kall och det är gott med en mugg varm saft när man kommer upp. Sedan får man ju sin välförtjänta medalj. Jag stannar snabb till och tar ett målfoto innan jag fortsätter ut ur målområdet

Då slår det mig att jag inte pratat med pappa om vart han ska komma med mina kläder. Han har ju alla mina kläder. Jag har ingenting annat än en blöt våtdräkt på mig. Det är kallt och ösregnar. Jag som tänkte att det skulle bli skönt att få sitta i solen och värma sig efter målgång. Tji fick jag. Jag tassar in i duschen och spolar in varmvatten i våtdräkten i några minuter. Sen ger jag mig ut i vimlet för att leta efter pappa. Ser honom ingenstans. Jag får låna en mobiltelefon och försöker ringa till mig själv. Pappa har ju min handväska där min telefon ligger. Inget svar. jag ger mig ut och letar vidare. Fryser så att jag hackar tänder. Går upp till målområdet på publiksidan, men inser att det ju är omöjligt att hitta någon där i folkmassan. Går tillbaka igen och hittar en ny mobiltelefon att låna, ringer igen, inget svar nu heller. Börjar bli desperat. Hur ska jag hitta honom? Och vart kan jag få hjälp?
Bestämmer mig för att gå tillbaka till duscharna igen för att värma mig lite. Då står han plötsligt där bakom en container! Han är också blöt efter allt regnande. Jag tar min väska och går in i duschen, sååå skönt att få värma sig lite nu. Det är dock ett litet problem hur man ska få på sig kläderna torra sen, för det ösregnar fortfarande och alla tält inne vid duscharna är fullproppade med folk som försöker byta om. Jag hänger min handduk över mig och drar på mig så mycket torrt som det går. Slänger ned min blöta våtdräkt i väskan utan att vrida ur den och går ut från duschen.

Vi går till restaurangtältet och beställer varm mat och varmt kaffe, SÅÅÅ gott. Under tiden så slutar det regna. Tävlingsledningen har stoppat några startgrupper från att starta i ovädret. Det är ju inte bra att simma när det åskar framför allt. Vi tar det lugnt och efter maten handlar jag ett rosa klassikerlinne, och hämtar ut mitt diplom. På diplomet får jag min tid, 1:20:11. Jag blir glad att det inte tagit längre tid, det kändes så ett tag. Det är nästan exakt dubbla tiden mot Halvsimmet för två år sedan som blev 40:18. Jag hade en förhoppning om att det nog skulle gå lite fortare ändå. Dels eftersom jag frisimmade så pass mycket, men dels också för att en större del av sträckan ju är medströms. Men jag frisimmar inte särskilt mycket fortare än vad jag bröstsimmar och jag misstänker att jag var långsammare sista km i år än förra gången, så den tid jag tjänade på medströms, förlorade jag motströms.

Så är jag nöjd? Jag borde vara det. Fasen, inte vara så självkritisk! Jag var ju inte helt nöjd efter Vätternrundan heller. Vad beror det på? Att jag ställer högre förväntningar på mig själv? Att jag jämför mig med andra? Eller att jag helt enkelt underpresterar? Jag vet inte, kanske lite av allt. Jag tycker ju att jag borde göra bättre ifrån mig när jag har tränat mer. Samtidigt så har jag ju inte tränat så förskräckligt mycket mer i förhållande till det jag ska leverera. Jag har inte tränat dubbelt så mycket för att göra dubbla sträckan.
Nåväl, jag har gjort det resultat som jag har klarat av att göra under givna förutsättningar, så om jag vill göra det bättre så får jag göra det igen. Någon gång.

Nu är klassikern klar. Ett år av träning inför långlopp. Det ska bli lite skönt att få byta fokus och få träna för mer hanterbara distanser. Närmast väntar swimrun i Ångaloppet Sprint i augusti. Och jag kommer kanske återvända till klassikern igen om några år. Men då med ambitionen att förbättra alla mina nuvarande tider, och det ska jag inte ge mig på förrän jag har tid och möjlighet att göra den träning som också krävs för det.

Sabina Plomin om att hålla tillräckligt hög fart i livet och träning för att inte gå sönder! Läs mer >>