Hjärnan är inte på topp för matematiska beräkningar och jag räknar fel hela tiden...

På morgonen innan jag åker flätar jag luggen i den obligatoriska tävlingsflätan, toppad med en liten blå dödskallepärla. På morgonen innan jag åker flätar jag luggen i den obligatoriska tävlingsflätan, toppad med en liten blå dödskallepärla.

Uppladdning och förberedelser
Helgen före loppet genrepade jag tio mil på kvällen, ensam. Resultatet av den rundan gjorde mig lite stukad veckan före loppet och mitt självförtroende åkte ned lite i källaren. Så jag gick och kände mig lixom inte så taggad att köra som jag gjort inför tidigare lopp. Men jag tvekade aldrig på att starta, inte heller på att jag skulle komma i mål. Bara opepp.

I övrigt hade jag övat på allt kändes det som. Cyklat ensam. Cyklat i grupp. Cyklat i mörker. Cyklat i regn. Cyklat för lätt klädd. Cyklat rätt klädd. Cyklat långt. Cyklat snabbt. Alla grejer och kläder har provats och utvärderats, så jag visste exakt vad som skulle packas ned inför resan ner till Motala. Två proppfulla väskor med träningskläder och utrustning. I övrigt hade jag bara de kläder jag gick och stod i.
 

Jag och de andra jag ska bo med har starttid kl 20:26 på fredag kväll så vi åker gemensamt ner på fredag morgon. Vi åker direkt och hämtar nummerlappar, äter mat och provianterar inför kvällen innan vi åker till den villa som hyrts över helgen. Några försöker sova men jag får inte någon ro och pysslar med mina grejer mesta av tiden. Vi bestämmer att cykla mot starten vid halv åtta, så att vi har gott om tid. Jag bor och reser med veteraner, och gör likadant som dem, känns säkrast. Vi bestämmer lite löst att försöka hålla ihop, vi fyra som ska starta. De andra har räknat ut hur de vill köra och stanna, jag har inga invändningar.

Vi laddar med skrovmål på torget i Motala
Det blev en del fipplande för att få plats med både nummerskylt, lyse, ringklocka och reflex.
Batteripacket till lyset är stort men gick att hänga på ramen istället för att vara i ramväskan.
Ramväskan kan då packas med godsaker som salta cashewnötter och energibars i munsbitar.

Eftermiddagen och kvällen går i lagom mak och så småningom är det tid att ge sig av. Jag cyklar rastlöst lite före de andra som fixar det sista med sina saker. I Motala är det fullt med folk och cyklar. Annika, som inte startar idag pga nackproblem hänger med mig och vi hittar några andra vänner i vimlet inför starten. Nu känner jag mig lite nervig, peppen har kommit tillbaka och jag vill komma iväg nu. Har lite svårt att föreställa mig hur det kommer kännas att cykla en hel natt och lite till.

Starten och första tredjedelen

Taggad och laddad för start. Nu är det bara 30 mil tills man är tillbaka på ruta 1.
Taggad och laddad för start. Nu är det bara 30 mil tills man är tillbaka på ruta 1.

Så bär det iväg. Det är fint väder. 18 grader varmt och lite moln. Ingen direkt vind. Vi har inte i förväg bestämt hur fort vi ska cykla eller hur vi ska organisera oss, så vi gör det lite löpande under de första kilometrarna. Vi kör i ett led. Den som drar svänger ut till vänster och kön passerar på insidan när det är växling. Det går fort. Ibland lite för fort. Jag drar upp farten när jag drar och det muttras lite bakom att det går för fort. Jag får börja hålla koll på hastigheten på klockan, så att jag inte ökar när det blir min tur. Efter ett tag faller vi in i en rutin och drar och växlar kontinuerligt. Kanske att vi växlar för sällan och att man drar för långa pass i stöten, men det är inget vi lider av ännu.

Vi passerar blommande vallmofält och svinstallar som stinker. Solen går ner bakom Vättern och färgar himlen gul, orange och rosa. Milen rullar på. Kroppen känns bra. Jag får tidigt ont i sittbenet på höger sida och försöker att variera sittställningen. Inte bra att ha ont redan nu, det är extremt långt kvar. Jag håller koll på klockan och dricker ur ryggan var 20:e minut, försöker vara konsekvent, missar möjligen någon gång. Stämningen i gruppen är hög och vi pratar om ditt och datt. Plingar med klockorna och vinkar till åskådarna som hejar på oss längs vägen.

Första stop Ödeshög 47 km. Snittfart 28,5 km/h. Skönt att stanna och kliva av cykeln. Jag har ont i sittbenet. Nappar åt mig av allt ätbart som finns i depån och gör ett snabbt toabesök. Masserar mitt sittben och sträcker på mig. En tysk kille har hakat på oss och han får stränga order från en av mina gruppkompisar att om han ska åka med oss så får han vara med och dra också. Vi stannar inte länge utan är snart på väg igen. Det börjar skymma så baklamporna tänder vi redan nu, så behöver vi inte fippla med det sen. Minns inte så mycket mer särskilt från vägen mot nästa depå mer än att det börjar skymma och det onda i sittbenet blev märkbart bättre efter pausen. Skönt.

The key to success är att räcka ut tungan när man cyklar;) Vi håller ihop vår lilla miniklunga bland alla andra cyklister. Bredvid mig cyklar Johan, bakom honom Jossan och Lotta skymtar bakom dem.
The key to success är att räcka ut tungan när man cyklar;) Vi håller ihop vår lilla miniklunga bland alla andra cyklister. Bredvid mig cyklar Johan, bakom honom Jossan och Lotta skymtar bakom dem.

Andra stop Ölmstad 83 km. Snittfart 28,3 km/h. Minns inte att det var något särskilt med det här stoppet, vi har god energi och rullar på i bra fart. Tysken som hängt på oss är uppe och drar emellanåt, men hans orutin märks ganska tydligt för det blir lite ryckigt och vi som är bakom får bromsa i nedförsbackarna. Det stör inte mig så mycket och jag försöker hålla min plats i ledet, men jag hör de andra muttra lite bakom mig. Mörkret faller och framlamporna tänds. Framför mig ringlar långa led med röda baklampor. På något ställe blixtrar det från kameror i diket men min grupp verkar inte ha fastnat på någon bild. Vi kommer till Gränna. Kullerstensgata genom stan. Jättegulligt när man går omkring där och turistar men med tävlingspumpade racedäck i 30 km/h är det inte lika mysigt. Känns som en vibrerande evighet innan vi kommer på slät asfalt igen. Det kommer en serie härliga nedförsbackar där vi tappar vår formation och får vänta in varandra när vi närmar oss Huskvarna. Det är ändå skönt att vi har varandra, man behöver inte undra om man får åka med, kommer man efter så blir man väntad på. Drar man före så blir man infångad så småningom.

G-g-g-r-r-r-r-ä-ä-n-n-n-na-na-a-a-a… Lotta är uppe och drar.
G-g-g-r-r-r-r-ä-ä-n-n-n-na-na-a-a-a… Lotta är uppe och drar.

I Huskvarna får jag lite magknip. Klassisk magknip som jag alltid får när magen varit lite stressad tidigare på dagen, lite till vänster och ganska högt upp. Den går att få bort. Om jag lägger mig ner. Men det är ju lite svårt när man cyklar. Vi har redan innan start bestämt oss för att inte stanna i depån i Jönköping och vi fortsätter vidare. Mentalt inställda på att nästa stop kommer inom ett par mil, i Bankeryd. Snittfart Ölmstad-Jönköping 28,1 km/h.

Andra tredjedelen
Jag cyklar vidare trots magknipen och tänker att jag får åtgärda den i depån sen. På något sätt sjunker energin i hela gruppen här, vi är alla lite trötta och tystnaden sänker sig. Vägen känns lång, mörk och lite tung. Vet inte om vi har motvind, känns ändå inte som det. Jag hinner ikapp några herrar som kör i ungefär samma tempo som vi och ligger kvar på rulle bakom istället för att åka förbi. Känns som att hela gruppen behöver vila här. Vi kommer fram till Bankeryd men ingen depå i sikte, ingen skylt som varslar om depå heller. En tidtagning är allt vi passerar. Och vi är trötta, inser deprimerat att det är finns ingen depå. Det är farligt att ställa in sig mentalt på ett stopp som inte finns, det blir så oerhört mycket jobbigare att fortsätta. Men vi har ju inte mycket annat val än att trampa på, fram kommer vi ju så småningom. Appropå skyltar så är det någonstans här som jag ser den första avståndsskylten på hela loppet så långt, den berättar att vi har 17 mil kvar, bara kört 13 mil.

Nästa stop Fagerhult 133 km. Snittfart Jönköping-Fagerhult 23,7 km/h. Tillslut når vi trötta och lite medtagna depån efter att ha kört 49 km non-stop. Jag tar toaletten först, snappar åt mig lite ätbart och skyndar mig att hitta en gräsplätt att lägga mig ned på. Masserar magen med knytnävarna en lång stund. Ligger och blundar i mörkret. Kroppen i övrigt känns rätt ok ändå. Jag tar en kopp kaffe i depån. Tysken som hängde på oss har vi tappat nu. Han var rätt trött redan i Ölmstad och behövde nog hitta en grupp med ett annat tempo att haka på. För även om vi stannat en del så har vi hållit en relativt konstant snittfart när vi är på rull.

Stilstudie för gruppen – ständigt i omkörningsfilen. Jossan är uppe och drar.
Stilstudie för gruppen – ständigt i omkörningsfilen. Jossan är uppe och drar.

Natten är fortfarande behaglig och jag kör ännu med samma kortbyxor, långärmat och vindväst som jag hade från start. Yllesockor och skoöverdrag redan från början gör att fötterna hållit sig varma hela tiden. Det gör heller inte så mycket om man blir lite för varm om fötterna resonerar jag. Kort efter depån behöver vi göra ett dikesstopp. Vi hinner lagom komma på cyklarna igen så börjar det regna lite. Ett snabbt beslut att stanna igen och vi drar på oss regnjackorna. Jag lämnar resten av mina regngrejor kvar i ryggsäcken och det kan man ju så här i efterhand konstatera att jag inte borde gjort. För snart så öser regnet ner. Man blir blöt både uppifrån, nerifrån och framifrån samtidigt. Känner mig inledningsvis torr om överkroppen ändå. Och jag fryser inte trots kortbyxorna.
Det största problemet med regnet är ögonen. Det regnar in bakom glasögonen och vattnet rinner över pannan och ned i ögonen. Det svider av salt svett och jag försöker blinka hårt för att få bort vattnet. Men det kommer bara nytt hela tiden. Depån i Hjo är inte så långt bort och där har vi ett planerat matstopp. Jag ser 5 km skylten som varslar om depån och jag blir galen på allt sprut, så även fast det inte är min tur att dra så går jag upp och lägger mig först. Det blir lite mindre vatten i ögonen då. Jag går ned och greppar bocken och trampar på så mycket jag orkar, vill bort från regnet NU! Mitt skoskydd har knäppt upp sig och jag har en sjö i högerskon. Vänster är också blöt men inte lika mycket.

Sista tredjedelen

Fjärde stoppet Hjo 171 km. Snittfart 27,5 km/h. Spurtar in i Hjo lagom när regnet börjar lätta en aning. Det har börjat ljusna också men den magiska soluppgången blev vi utan i regnvädret. Energin i gruppen har ökat igen, trots regnet. Jag tänker att det är nästan synd att stanna nu när man har ångan uppe. För jag fick verkligen upp ångan efter Fagerhult. Magknipen fick jag bort och kaffet blev som raketbränsle i benen. Känns som att jag skulle kunna dra hela vägen in i mål nu. Men jag hänger på övriga gänget in och äter lasagne. Klassiskt stop i Vätternrundan har man ju hört. Måste upplevas. Blöt in på skinnet är det skönt att komma in i det varma tältet och få lite mat. Jag vrider ur strumporna och tar på mig regnbyxorna och handskarna och pannbandet i neopren. Så dags, men ändå skönt att inte cykla iväg blöt och oskyddad.

När vi kommer ut är det ljust. Vi kan skippa lysena nu. Det har slutat regna också. Nu pratar vi med varandra igen. Och vi har passerat halvvägs. Det är alltid något speciellt att vara halvvägs. För varje meter man gör så har man mindre kvar än man avverkat. Skön känsla. Jag försöker att inte tänka på att det är 15 mil kvar att cykla, lika långt som jag någonsin cyklat tidigare. Vi pratar om att försöka växla lite oftare nu så att vi inte tröttar ut oss.

Bilden är inte från väg 49, men den illustrerar väldigt bra hur det såg ut mestadels.
Bilden är inte från väg 49, men den illustrerar väldigt bra hur det såg ut mestadels.

Vägen från Hjo är oändligt tråkig. Mil efter mil med bara uppförslut verkar det som. Lång raka, kurva, uppför. Sen lång raka, uppför, kurva. Mil efter mil, timme efter timme. Vägskyltarna säger Askersund. Men vi kommer aldrig dit. Bara mil efter mil, kurva, uppför, raka och sen börjar det om igen. Jag börjar känna mig rätt trött när det är runt åtta mil kvar. Bygger mjölksyra i uppförsbackarna och börjar få problem med negativa tankar. Magknipen återvänder och när en i gruppen föreslår att vi ska hoppa över nästa depå i Karlsborg och fortsätta de ”bara” 3,7 milen till Bovik så får jag lite panik. Jag måste stanna. Måste massera magen. De övriga vill också stanna. Puh…tur.

Femte stop Karlsborg 204 km. Snittfart 26,5 km/h. Jag hoppar över att hämta någon mat här. Tar ett toabesök och hittar en plätt att lägga mig på igen. Masserar magen med knytnävarna igen. Det fungerade ju sist. Provar lite yoga-hunden också innan det är dags att fortsätta. Gudskelov fungerar det även denna gång och knipet ger med sig. Men jag är trött nu. Har svårt att hänga med gruppen i uppförsbackarna. På platten går det bra. Jag suckar djupt varje gång dragaren svänger ut och signalerar omkörning. Fan, kan vi inte bara ligga kvar och vila lite nu? Måste vi köra om hela tiden tänker jag, men jag säger inget. Men det blir fler och fler rop om lucka, och att de ska ta det lugnare i backarna från mig. Jag petar i mig energikakor på löpande band. Tänker att jag kanske ätit för lite då när jag var full av energi efter Fagerhult. Det får jag äta upp nu.

Sjätte stop Boviken 225 km. Snittfart 25,9 km/h. Det blir ett stop även här. Jag åt inget på förra stoppet och fyller på med allt jag hittar i depån. Mer kaffe blir det också. Sitter en stund på en sten och pustar ut.
Sjunde stop Hammarsundet 257 km. Snittfart 27,1 km/h. Äntligen har vi svängt av från den ändlösa vägen mot Askersund. Nu är det trots allt inte så långt kvar till målet och jag har börjat fundera på om jag ska släppa mina kamrater. Nämner det i depån, men har ändå inte tagit något beslut. Har ganska ont i kroppen och tar ett par Alvedon som jag tagit med utifall att det skulle bli outhärdligt. Vi lämnar depån tillsammans och jag är fortfarande trött. Kämpar med mjölksyran i backarna och känner mig som ett släpankare. Gruppen får vänta in mig hela tiden, för det kommer ju backar hela jävla tiden. Tillslut stagnerar jag i en backe och slår av helt på farten. Jag ligger tvåa i ledet och de andra passerar mig, jag säger till dem att jag släpper nu. Bestämmer mig för att köra själv i mål. I min fart, utifrån min energi. Det blir inte kul för varken dem eller mig att fortsätta försöka. Jag kör slut på mig när jag ändå försöker hålla någon form av anständig fart uppför. Hakar på en man upp för backen och ser inte gruppen som stannat vid krönet och väntar på mig. Jag var så säker på att de skulle köra vidare utan mig nu så jag far förvånad förbi.

Det tar inte lång tid för dem att hinna upp mig och när de hinner upp mig så ropar en i gruppen -Nu är vi ikapp och nu kör vi tillsammans in i mål! Jag är trött, energilös och sårbar och har räknat med att de skulle köra på utan mig. Jag blir just där och då så rörd av det som sägs att jag nästan börjar gråta. Ingen av dem ser det för de har alla passerat mig redan. Jag hänger på så gott jag kan men inser ganska snart att de ändå inte kommer vänta in mig. Och det är helt ok, jag har ju själv valt att kliva av gruppen för jag orkar inte hålla deras fart. Jag ser dem ett tag några hundra meter framför mig, men när vägen blir smal och kurvig så försvinner de så småningom.

Orkar med ett litet leende på morgonkvisten trots allt.
Orkar med ett litet leende på morgonkvisten trots allt.

Jag slår av på farten i varje uppförsbacke, och ökar farten där det går. Känner att orken och humöret åker upp igen. Pratar lite med de som jag hinner upp och passerar. Hänger på här och där. Fokuserar på att ha en så behaglig resa som det går de sista milen in till Motala. Och det går ganska bra. Mina omvägar på egen hand har rustat mig för att köra ensam, och veta att jag fixar det. Här och där ser jag åskådare som kanske hängt uppe hela natten (eloge till dem) eller nyss vaknat och tittar ut på oss som maratoncyklat.
Jag kör förbi sista depån i Medevi vid 274 km. Håller ensam en snittfart på 25,9 km/h. Nu är det bara några få mil kvar. Jag roar mig med att försöka räkna ut hur många vändor fram och tillbaka till macken i Hemmesta jag har kvar. Hjärnan är inte på topp för matematiska beräkningar och jag räknar fel hela tiden. Fastnar i tankarna och tappar de lika fort igen. Stannar på ett ställe och tar av mig regnjackan igen.
 

Hakar på ett par engelsmän en stund. Gillar de små kurviga vägarna mycket bättre än de ändlösa motorvägarna.
Hakar på ett par engelsmän en stund. Gillar de små kurviga vägarna mycket bättre än de ändlösa motorvägarna.

Hänger på ett par damer sista biten in till Motala, vi börjar passera industriområden och rondeller. Plötsligt känner jag igen mig! Här är ju vägen jag cyklade kvällen innan från villan upp till starten! Nu är det ju skitnära! Bara kilometern kvar! Jag ökar farten och swishar genom Motala. Svänger ned mot vattnet och passerar nån portal som säger att här tas min tid. Men jag fattar inte det utan spurtar vidare mot målet. En funktionär vinkar åt mig att sakta ned och jag hör även speakern säga något om att någon måste bromsa. Det var förmodligen jag som inte fattade att loppet redan var slut.


Motala 297 km. Snittfart 26,5 km/h.

Kramar om funktionären som ger mig medaljen och knäpper av klockan. Eftersom jag pausat klockan vid alla depåstopp så visar den bara total rulltid på 11 tim 33 min. Vilken totaltid jag har, det har jag ingen aning om. Efter målgången står mina vänner. De har kommit i mål ungefär åtta minuter före mig visar det sig. Mindre än vad jag trodde då jag släppte dem. Det är oerhört skönt att gå i mål.

Eftersnack och eftertanke
Jag hänger inte kvar i centrala Motala särskilt länge. Går direkt till Motala kyrka och tänder ett ljus för min vän som inte finns med oss mer och som jag valt att tillägna denna runda.
Några veckor före Vätternrundan snappade jag upp en grej via Facebook. Team Magnus. Team Magnus, cykla för livet, är en möjlighet att cykla Vätternrundan till minne av någon man saknar. Man får en annan nummerlapp och möjlighet att delta i en minnesceremoni i Motala på plats innan loppet. Man är förstås också med och stöder barncancerfonden genom att köpa deras profilprodukter.

Jag förlorade en kär vän i våras. En person som följt mig på öden och äventyr några gånger, vi har vandrat, tävlat och tränat tillsammans. Efter en mycket kort tids sjukdom finns hon inte med oss mer och jag anmälde mig för att cykla till hennes minne. På fredagen hämtar jag ut den alternativa nummerlappen som jag fäster på min ryggsäck. På det sättet kan alla som cyklar bakom mig se att jag cyklar för en speciell sak.

Av hänsyn till hennes anhöriga så väljer jag att inte publicera hennes namn. R.I.P
Av hänsyn till hennes anhöriga så väljer jag att inte publicera hennes namn. R.I.P

Analys
Så vad tycker jag egentligen om Vätternrundan? Den får godkänt, inte mer. Rulltiden på 11:33 är mer än godkänt, egentligen. Och med lite mer rutin och snabbare depåstopp så går det nog att putsa till totaltiden på 13:37 en hel del. Men jag har inte samma känsla av att ha överträffat mig själv som jag hade efter Halvvättern förra året. Eller efter Vasaloppet i februari också för den delen.

Kanske vi drog för långa stunder åt gången? Kanske jag glömde äta när jag var full av energi? Kanske vi skulle tagit det lugnare i alla andra backar innan mina ben tog slut? Kanske det gått bättre utan magknip? Kanske vi skulle hoppat över fler depåstopp och bara pausat i vägkanten?

Det är svårt att göra några ensidiga slutsatser. Jag har andra planer framåt och kanske återvänder jag till Vätternrundan någon gång i framtiden och putsar till min tid så jag blir nöjd. Det här får vara gott nog för nu.