..och än mindre kan jag se vart jag är på väg för dyningarna är för höga.

Höga Kusten Swimrun 2016
Här kommer min lååånga race report från kraftprovet i Höga kusten. Man har kunnat se inslag på SVT och allehanda.se.
Uppladdningen har knappast varit optimal. Förkylningen som kom en och en halv vecka före Vansbro har fortfarande inte riktigt gett med sig och förutom Vansbrosimningen så har det mest blivit vila de 3 senaste veckorna. Bortsett från hostan har dock känslan varit ganska bra i kroppen. Känt mig stark (eller kanske bara inbillat mig det).

Det såg soligt ut på morgonen när vi hämtade ut nummerlapparna klockan 9:00. Ställde oss i kön för att få nummerlapparna personligt insydda (utmärkt service där!). Vid 10:00 var det Race briefing och det lät som om det skulle bli en solig och varm dag. Riktigt så blev det kanske inte, men väl utmärkt swimrun och äventyrsväder… Tävlingsledare Mikael Lindnord gick igenom säkerheten längs banan och det kändes verkligen säkert. Om någon gör sig illa så kommer vi och hämtar er med helikopter. Om någon behöver hjälp i vattnet så finns det många båtar och vattenskotrar som håller koll på er.

Stugan vi hyrt på Gullviks havsbad låg så nära start- och målområdet att vi såg det från köksfönstret. Otroligt smidigt att kunna gå tillbaka till stugan för lite sista fix, egen toa osv fram tills tävlingsstarten klockan 12:00. Det vi diskuterade mest innan start var simpaddlarnas vara eller ickevara. Emelie ville köra utan och vi räknade lite på hur mycket tid vi skulle tappa på det. Rent resultatmässigt skulle det visa sig handla om en pallplats. Rent upplevelsemässigt så tror jag att vi gjorde ett vinnande val. Jag ville i alla fall ta med mina och så körde vi lite omväxlande med dem.

Foto: Leif Wikberg

12:00 Startskottet går!
156 deltagare rusar nerför stranden och ut i havet för 100 meter sprintsimning rakt ut, runda en boj och rakt upp igen. Helt galet trångt! Det var som en krigzon därute. En manlig deltagare tar tag i linan mellan mig och Emelie för att dra sig fram precis efter rundning av bojen. Jag blir kokande arg och skriker åt killen som släpper med ett Sorry, sorry! 

Foto: Leif Wikberg

200 meter går fort och vi kommer ut på första löpningen som är grusväg 3.3 km. Jag sätter tempot. Ett långsamt sådant. Det passerar mängder med lag och vi ligger nog sist i damklassen efter den här sträckan. Men vis av erfarenheten från Utö så ska vi köra hållbart direkt från start den här gången. Det är tungt mentalt att släppa förbi lag när man inte alls är trött, men vi måste bida vår tid. Det är en lång tävling och vi kommer hålla på i många timmar. Orken kommer behövas längre fram.
Andra simningen är 700 m. Vattnet är blått. Det är djupt under oss. Jag har en fantastisk känsla i kroppen. Känner mig viktlös. Det är magiskt. Och det är så himla roligt! Ner med huvudet och bara kör!

Foto: Magnus Stenman

Vi springer över en ö där det brunnit ned skog nyligen. Ett spännande och kargt ökenlandskap. Det blir köer uppför branta backar och utför branta och snåriga partier. En del herrlag stressar och vill fram. Precis som om inte alla andra vill det…

Springer genom fina gamla fiskebyar/fritidshusområden. Första energidepån. Tar en kanelgiffel. Äter en halv banan, sportdryck och lite kexchoklad samt vatten. Kanelgiffeln smakar ljuvligt! Känner mig så glad för att jag kan göra det här. Att kroppen är med på noterna. Att E vill göra det här med mig. Att det finns människor som fixar så här fina tävlingar och till alla som står längs banan och hejar!

Foto: Leif Wikberg

Efter ungefär 12 km av tävlingen kommer vi fram till ett simparti som bjuder på 460+520+260 meters simning avbrutet endast av två små kobbar på 80 meter vardera. Emelie frågar om inte jag ska dra på den första simningen så då gör jag det. Men så fort vi kommer ner i vattnet så känner jag hur de stora vågorna vill dra oss tillbaka mot klipporna. Det känns som om vi inte kommer framåt överhuvudtaget och än mindre kan jag se vart jag är på väg för dyningarna är för höga. Fortsätter köra på den riktningen som jag tror är rätt men så ser jag en blå beachflagga rätt nära och mycket längre till höger än vad jag tänkt mig. Sen rör den på sig. Jag inser att den sitter bakom en vattenskoter och försöker förgäves lokalisera den lilla kobben igen. Efter evigheters evighet är vi framme på den måsskitna lilla ön och Emelie får paddlarna för att leda simning nummer två mellan kobbarna. Även detta en tuff, kall och vågig simning med starka strömmar. Jag försöker fokusera på att bara följa linan, trycka på hennes fötter framåt när jag kan och annars bara att borra ned huvudet och simma på med armarna för allt jag är värd. Vi är riktigt frusna när vi når kobbe nummer två och man hinner inte få upp någon värme alls innan det är dags för 260 meter simning till stranden på andra sidan. Mindre vågor här, men det tar sin tid ändå. När vi närmar oss land så kommer stråk av mindre kallt vatten men det känns som att man plötsligt simmar i varmvatten! Mmmm!

Foto: Leif Wikberg

Som tur är så finns en energistation och väntar på oss på stranden och vi fyller på med allt vi kan få i oss, för att hjälpa kroppen att få upp värmen igen. Vi är framme i Trysunda naturreservat och springer genom fin skog, mer fiskeby och ännu mera skog och stenig strand innan vi kommer fram till dagens längsta simning…
1770 meter

Foto: Leif Wikberg

På andra sidan står en stor Red Bull portal som man ser tydligt redan vid nedstigning i vattnet. Sen kommer den inte närmre. Så känns det i alla fall. Vågorna är rätt stora men kommer mest sidledes och det är ju bättre än rakt emot som tidigare. Kanske halvvägs stannar Emelie och säger att hon är less för att vi kommer ju aldrig nå närmre. Jag hojtar bara att hon måste fortsätta köra och fortsätter med mitt mentala arbete. För det är ju precis det det är. Ett mentalt arbete. När vi klev i så föreställde jag mig att det kommer ta en halvtimme att komma över på andra sidan och förmodligen tog det längre tid, men det gäller liksom att stå ut med att befinna sig i sitt eget huvud i en dryg halvtimme utan att se eller höra något alls, samtidigt som man utför ett ganska monotont hårt arbete framåt. Jag tackar återigen kroppen. Det är ju helt fantastiskt att jag äntligen är här. Som jag längtat! Hur många får göra det här i sina liv? Jag föreställer mig en väldigt liten Ann-Mari hemma i Sundsätt som barn. Funderar på om hon kunde föreställa sig vad hon skulle hålla på med som vuxen… Kanske? Äventyr har jag alltid älskat. Sen funderar jag på hur den lilla flickan skulle ha lekt med Arvid och Assar. Hur bra jag tror att de skulle ha kommit överens. Och jag ler för mig själv där jag ligger i Östersjöns mörka vatten. Sen är vi framme på andra sidan.

Foto: Magnus Stenman
Foto: Magnus Stenman

Återigen rejält nedkylda väntar tyvärr en massa ovarm stenbalansering längs stranden. Helst skulle man ju vilja trycka på hårt längs en skogsstig för att få upp värmen, men det är bara att bita ihop och fortsätta framåt. Börjar känna av en tidigare stukning i höger vrist. Inte optimalt i Stenhopparlandet som vi befinner oss i. Så jag försöker att inte tänka på det. I slutet av ön väntar den tredje energidepån och jag går snabbt igenom. Medan jag väntar på Emelie lyckas jag äntligen kissa i våtdräkten. Något jag velat göra länge men varken lyckats med under löpning eller simning. Förstår inte varför jag har så svårt med det…
Nu väntar 800 meter simning och när vi kommer till andra sidan så väntar Balesudden eller Väggen eller varför inte kalla den Vertical Climb som bjuder på 120 höjdmeter.

Foto: Leif Wikberg

Momentet som lockat mig allra mest med tävlingen och som jag vet att min partner bävat inför.
Redan när man ska kliva upp ur vattnet så finns det linor att ta tag i. Vi har ett annat damlag alldeles framför oss och ett bakom oss. Jag känner mig ödmjuk och imponerad av omgivningarna men önskar också att vi inte hade damlaget framför oss. De är ovilliga att släppa förbi oss, men samtidigt ger de ofrivilliga pauserna i väntan på ledigt rep eller stege mig en anledning att vända mig om, blicka ut över klipporna och horisonten. Långt, långt därnere kan jag se lag som kämpar mot vågorna i vattnet på sin väg framåt. Det känns väldigt mäktigt. Och det känns säkert tycker jag. Emelie gör ett jättebra jobb uppför alla avsatserna och jag försöker peppa ytterligare. Det finns gott om duktiga klätterinstruktörer som pratar, visar och hjälper osäkra deltagare. Förmodligen är jag hjälpt av att jag klättrat lite för länge sen, för jag bara njuter och tycker att det är så roligt!

Foto: Leif Wikberg

När vi nått toppen så vet vi att det mest är trivsam skogslöpning kvar! Me like! Här släpper damlaget förbi oss och sen är det tomt på andra lag. Vi ligger i ett ingenmansland. Inga damlag, inga mixlag och inga herrlag.

Foto: Leif Wikberg

Efter ett par kilometer kommer vi fram till en skogstjärn som är alldeles himmelsk att simma över. Dricker en klunk vatten längs vägen. Temperaturen är flera grader varmare än havet och ytan är alldeles spegelblank. Magiskt! Vi kör bredvid varandra och utan lina här. Sen 4 km löpning. Lite publik. Men inga medtävlande. Mitt högra knä som länge har försökt kompensera för min stukning har börjat göra rejält ont men jag gnäller inte. Emelie märker såklart att det är något, men jag vill inte tänka på det och än mindre prata om det. Istället tar jag täten och sätter ett tempo som känns ok. Det passar oss båda.

Men vars är alla andra?
Efter finfin skogslöpning kommer en kort simning innan sista energistoppet. Här möts vi av hurrande publik och en särskilt glad 3-åring som får rida på sin fars axlar när han springer bredvid oss en liten bit. Heja mamma! Kanske de finaste orden man kan höra under en tävling? Det är mindre än en timme kvar till mål så vi tar bara dryck här.

Påbörjar 5 km löpning och nu till stor del längs väg. Till slut kommer vi ifatt något herrlag och något mixlag som vi passerar. Men ser inga damlag. Någon ropar att vi ligger fyra. Men vi vet inget om hur långt fram det är. Längs en grusväg möts vi återigen av vår gulligaste supporter som springer för att möta oss!
Heja! Men stanna Mamma då!
Lilla hjärtat! Inte lätt att förklara att man håller på med en tävling och att man måste fortsätta fram tills mållinjen innan man får stanna.

Foto: Kristoffer Darj

Löpningen går fort och så ett kort sim med mycket vadning. Härifrån är det 3.3 km till mål och vi har rekat sträckan två dagar tidigare. Bara att ösa på nu! Uppför Ögeltjärnsberget, lång och härlig utförslöpning och sen ett avslutande 380 meter långt sim!

Foto: Kristoffer Darj
Foto: Kristoffer Darj
Foto: Kristoffer Darj

När vi hoppar i vattnet för sista gången så ser vi ett damlag framför oss. Det är för långt avstånd för att göra något åt dem nu. Synd att vi inte fått ögonkontakt tidigare. Men vi kommer i alla fall i kapp ett herrlag under simningen som uppenbarligen inte vill få tjejdäng. De försöker typ köra över oss på upploppssträckan som man kan se på Ks finisherfilm:

Rammade på upploppet!


Sånt här är inte ok. Jag menar, de kan ju simma varsomhelst. Havet är stort nog för båda lagen. Men den här manövern som K fångade på film fick iaf Emelie att bestämma sig för att vi minsann ska vara för dem i mål. Och det blev vi ju.
Efter 7 timmar och 10 minuter gick vi i mål som fyror i damklassen. Det var för övrigt en damklass som höll mycket hög nivå och tidsskillnaderna var mycket mindre än i herr- och mixklasserna.
Vi kom 15 minuter efter segrarna, 8 minuter efter tvåorna och 2 minuter efter treorna.
30 km krävande löpning och 7 km tuff simning.
Jag är så stolt! Så glad över vår fina dag, hur vi tog oss an racet, hur jag mått i kroppen (förutom knä och vrist då) och hur jag verkligen kört med ett leende på läpparna hela tiden. Tacksam. Tacksam för att jag har en så fin vän som ens kan överväga att göra sånt här med mig! Vilket häftigt äventyr vi har fått vara med om!

Foto: Kristoffer Darj

Nu återstår ju bara att svara på frågan, när ska vi köra igen???

Ann-Mari Darj är en av de starka Östersund-triathleterna. Läs mer om och med dem >>