Det gick en rysning genom ryggraden...

AXA Fjällmaraton 2016
Jag hade ju haft det på bucket-list länge, men trodde nästan inte att det skulle bli av.
Så långt.
Så tufft.
Så extremt.
Men nu blev det av. Jag startade och jag gick i mål.
Här är min race report från Axa Fjällmaraton, ett lopp jag för en gångs skull kommer ihåg lite av.
 

Vi kom till Vålådalen vid 7.30 på lördagsmorgonen och mötte upp Henrik som hämtat ut våra nummerlappar. Helena fick tyvärr avstå start pga sitt knäproblem. Jag gjorde dom sista förberedelserna och knatade ner till startområdet.
 

Knöt om skorna några gånger tills jag var nöjd och försökte att vara lite social trots att jag kände samma fokustunnelseende som inför en cykeltävling. Helena märkte det redan när jag nålade nummerlappen på parkeringen och jag tänkte att det nog var lite anmärkningsvärt då det egentligen inte gällde nåt annat än att ha en bra men jobbig dag på fjället.
 

Henrik och jag ställde oss längst bak i startledet. Helt enligt den ”plan” vi pratade om för nån månad sen. Vi tänkte att om vi står sist kan vi inte gå ut för hårt då det ändå inte går att springa den första biten pga allt folk.
 

Det var inga större problem att hålla den planen, det var tjockt framför i stort sett alla dom 7 km upp på Ottfjället som var första toppen av dagens tre. Vi kunde småspringa kortare bitar och jag kände redan här att jag skulle bli tvungen att släppa iväg Henrik tidigt då han är så mycket snabbare än mig.
Uppe på Ottfjället blev det ett fotostopp innan jag rullade utför ner mot Nordbottnen. Jag har min styrka just utför så jag tog massor med placeringar just utför. Tyvärr tappade jag en hel del av dom uppför istället så det jämnade nog ut sig i slutänden.

I slutet av utförslöpningen från Ottfjället, vid 13 km, kom en brant stig rakt ner genom skogen, så pass brant att jag helst gått baklänges ner och här började mitt vänstra knä bråka lite. En antydan till den smärta jag kan få när jag överanstränger mig just utför. Tack och lov så gav det med sig men jag tog ändå en Ipren i Nordbottnen efter 16km för säkerhets skull. Jag käkade ett par kanelbullar och fyllde på med sportdryck och fortsatte upp mot fjäll nummer två; Hållfjället.
 

När jag kommit upp ur skogen kunde jag se en lång orm av löpare som slingrade sig upp på fjällsidan och som silhuetter på toppen. Det gick en rysning genom ryggraden, dels för att det var sån häftig syn och dels för att jag såg hur brant det var upp och hur jobbigt det skulle bli. Det gick ändå snabbare och lättare än jag trott och snart stog jag där och tog en selfie igen. Jag såg då att Helena SMS’at och sade att GPS-trackingen inte fungerade och var orolig över att hinna till mötesplatsen i Ottsjö. Jag svarade att jag var halvvägs och gav en tid och hastighet så hon fick nåt att gå på.
Det bar av nedför igen och nu höll mitt knä, mycket märklig känsla när man ena sekunden har skitont och den andra känns ingenting, men det gjorde att den oro jag känt nån mil tidigare över att inte kunna slutföra försvann. Jag rullade på nedför med god fart och kände mig lätt i kroppen. Nu väntade sträckans längsta slätlöpning fram till 28 km-passeringen i Ottsjö där Helena skulle möta upp.
Väl i Ottsjö stod först Henriks familj och hejade (Henrik var vid det här laget lååångt före mig) och jag gjorde en high-five med hans ena dotter.

Helena var på plats och hade med sig en överraskning i form av en påse Gott o Blandat. Helt rätt! Bäst jag sitter där på huk och mumsar godis går det förbi en familj med ett par småbarn som äter glass och jag måste hålla igen en reflex att sno ena ungens glass. Försöker istället få fart på benen igen sista 100 metrarna till kontrollen vid 28 km och käkar ett par kanelbullar till i stället
 

Det känns bra i kroppen och jag kutar vidare dom sisa 15 km mot Trillevallen och målet, sista hindret på vägen är fjället Välliste, brant upp – brant ner. Jag springer dom första km från Ottsjö och allt känns bra. Pratar lite med en tjej vars dotter mött henne med orden ”Varför är du så svettig? Du luktar illa…” vi skrattar lite åt åt vad vi egentligen håller på med men sen får jag släppa då hon håller för högt tempo för mig.

Kommer så småningom fram till till sista kontrollen vid Ytterstvallen, dricker kaffe och cola och käkar chips. Sitter på huk en stund igen som jag gjort vid varje stopp då det stretchar ut låren skönt. Ett par killar kommer fram och är imponerade över att jag öht kan komma ner på huk och undrar om jag kommer upp igen? Sticker iväg själv från kontrollen för att ge mig i kast med sista fjället, Välliste.

Får sällskap med tre andra och vi kämpar oss upp på Välliste tillsammans. Konstaterar att vi börjar få diverse krämpor där knän är klart överrepresenterade. Jag börjar undra hur fan jag ska komma ner då mitt knä nu efter 35 km gör jäkligt ont igen. Släpper iväg dom tre och tar mitt eget tempo nerför, kommer fram till ”väggen” som är dagens hemskaste utförslöpa med 6 km kvar och halkar nerför nåt som är brantare än den svartaste pist.

Kommer ikapp en dam som har värre knäsmärtor än jag och vi haltar nedåt tillsammans och konstaterar att det är väldigt nära att komma in under 8 timmar – det är 38 minuter kvar. Hon kommer inte att fixa det säger hon, jag får horn i pannan och tänker att ”Jag ska fixa det”, skiter i smärtan och sätter av utför så gott det går. Med ca 4 km kvar kommer en äldre herre som jag sprungit med till och från under loppet ikapp och jag förstår att han också är på jakt efter Sub-8, det är 26 minuter kvar nu. Jag tar rygg på honom och plötsligt försvinner knäsmärtorna helt. Vi håller ett tempo som som skulle vara imponerande även på platt mark efter 4 mil, tanken på 7.xx bär oss fram. Med trehundra meter kvar står Helena igen och hennes hejarop ger en extra kick. Jag ger allt det sista jag har, korsar mållinjen och känner hur det börjar snurra och benen viker sig under mig. Helt slut.

Jag missade Sub-8 med 42 sekunder – 8:00.41 blev min sluttid. Lite surt så klart, men jag är ändå otroligt nöjd, jag hade gissat att det skulle ta mig runt 10 timmar. Nu drygt ett dygn senare har jag fortfarande lite svårt att smälta att jag gjorde det. En mara. I fjällen. 44km. 2100 höjdmeter. Jag minns att jag fällde en liten sentimental tår när jag låg och flämtade efter målgången. Jag var helt förvirrad, flera kom fram och undrade hur jag mådde. En funktionär kom med saft och smågodis, och jag var så stolt över min egen prestation och samtidigt så rörd av andras omtanke. Stort.

Kommer jag att göra om det? Ja. Vemdalen Fjällmaraton är bara en månad bort, men kommer jag att göra om Axa? Nej, troligen inte. Nu har jag gjort det, check och bock i CV’t.

"Förvänta er varken magrutor eller chiapudding men däremot en stor dos livs- och träningsglädje" Följ Hasse här :) >>