De orden glömmer jag aldrig! 

Bagheera Fjällmaraton Sälen 2016 (21 km)
För att klargöra några saker, innan den här helgen hade jag redan bestämt mig för vissa saker: 

* Jag skulle genomföra loppet utan några som helst krav från mig själv
* Loppet skulle få bli något att minnas, så tid, hastighet eller liknande skulle inte alls vara i fokus
* Jag skulle vara där för att njuta av fjällen, löpningen och de fantastiska tjejerna jag lärt känna

Nå, hur gick det? 

Jag startar lugnt och pratar tyst med mig själv om att det är bättre att öka på slutet om så är fallet, för att behöva köra slut på sig själv redan från början är bara onödigt. Den första kilometern går att springa, jag känner efter och ser vad kroppen säger. Allt känns bra. Folk peppar varandra och småpratar om det som stundar. Efter 1 km börjar det gå uppåt. En rejäl slalombacke bjuder Lindvallen oss på. Jag går. Som resten av nästan alla deltagare. Eftersom jag inte riktigt är helt uppvärmd går pulsen upp ordentligt, det brinner fint i benen och jag börjar tänka onda tankar om vad jag faktiskt gett mig in på. Men jag biter ihop, andas, får ner pulsen och fortsätter uppåt.

Efter ytterligare några kilometer går det att springa igen. Det går inte alls fort. Benen värker fortfarande en aning från den branta slalombacken som jag precis lämnat bakom mig. Jag ser mig omkring, springer lätt, njuter av utsikten och faktiskt av allt annat runt omkring. Det är liksom alldeles perfekt. Benen pinnar på, över stenar, rötter och våta snåriga spår. När dryga 5,5 km sprungits dyker första vätskestationen upp. Jag tar några munnar av en sportdryck samt en halv banan. Sedan ger jag mig iväg igen. Här någonstans möter jag en annan tjej, vi börjar småprata och gör varandra sedan sällskap i några kilometer. Men hej så trevligt, så himla glad jag blir. Att ta sällskap med en främling bara sådär händer ju inte, men tydligen. I Sälen kan vad som helst hända. Jag är fortfarande väldigt pigg, kroppen svarar oerhört bra och vädret denna lördag är bara så jäkla underbart. Strålande sol från klarblå himmel.

Efter ytterligare några kilometers löpning, denna gången genom snäv skog och över spångar och blöta kärr, ja det hade regnat en hel del dagarna innan, var det dags för nästa slalombacke. Den här gången är jag förberedd. Kroppen är uppvärmd och jag tar backen med ro. Men jag har ändå ett rätt bra tempo. Snart är jag uppe på toppen. Stannar till en kort stund för att föreviga denna stund med några foton. Pustar ut och springer sedan vidare. Äntligen. Varje löpsteg jag får ta är fantastiska. Här minns jag att jag också började fundera över när kroppen skulle börja kännas av, allt kändes ju så oförskämt bra. Jag var pigg, benen gick av sig själva och kilometerna bara försvann en efter en. Funderade inte så länge på det. Ville liksom inte tvinga fram något. Jag valde att istället fokusera på känslan och den underbara utsikt som precis tornat upp sig framför mig. Milsvidd utsikt, fjäll så långt ögat kunde nå och solen i ansiktet. Magiskt.

Här nådde jag också loppets högsta punkt. 924 meter över havet. Ja ni fattar ju vilken utsikt vi hade under dagen. Finns liksom inte ord tillräckligt att beskriva. Den här sträckan fram till nästa vätskestation är nog den längsta raksträckan under loppet. En rätt seg svagt lutande backe som emellanåt känns i benen, men trots det väljer jag att springa, jag är fortfarande förvånansvärt pigg. När vätskestationen är nådd, efter 10,5 km, tar jag också där, några munnar sportdryck, en liten näve chips samt några klunkar vatten. Beger mig sedan vidare, nedåt till Storfjällsgraven.

Ja ni hör ju! Vad som helst kan hända i Sälen. De dryga 3 km som detta parti består av är också loppets mest tekniska del. Stenar till förbannelse och här är det tur att jag har balans. Springa går inte alls. Jag balanserar över stenar och försöker hålla mig på fötterna, jag lyckas! Skattar mig lycklig över att coremusklerna fått jobba en del i vår/sommar också. Dom behövdes kan jag säga. När Storfjällsgraven är passerad pustar jag ut och önskar verkligen att något liknande inte dyker upp igen. Det gör det inte. Däremot är de 2 km som är kvar till nästa vätskepaus (ja, ni kanske har märkt, jag delade upp loppet utefter vätskestationerna. Så mycket enklare, än att fokusera på allt på en gång) rätt kuperade. Stenar, rötter, upp och ned. Hård terräng helt enkelt.

Vid den tredje vätskestationen, då jag sprungit 13,9 km börjar kroppen ge sig till känna. Knäna ömmar en del, förmodligen efter stenpartierna i Storfjällsgraven men också säkert av all annan kuperad terräng. Här dricker jag en hel mugg vatten, några munnar av sportdryck, mular i mig en näve chips och plockar med mig två dextrosol. Dom placerade jag i bröstfickan på väskan jag har på ryggen. Jag är rätt snabb iväg här också, vill inte alls stanna upp för länge. Jag vill hålla igång.

13,9 km är passerade och jag minns att jag tänkte, ”Jäklar! Jag kommer klara det här. Jag kommer genomföra min allra första halvmara i fjällen”. De tankarna är rätt speciella måste jag medge. Ett lyckorus infann sig. Men visst, här började kroppen helt klart kännas av. Sista stigningen på hela loppet väntade framför mig också. Jag kämpade på. Gav inte efter en sekund.

När sista backen var avklarad bar det av nedför. Men här blåste det storm också. Blåsten tryckte sig hårt från sidan och några vinglande steg togs ett par gånger. Kombinationen storm och trötta ben är inte den bästa kombon. Men jag pinnande på, jag ville bort från den värsta blåsten. Men det gick segt. Trots att det var svagt lutande nedför. Här uppe dök Linnea upp också, vi småpratade lite och hon berättade ganska snabbt för mig ”Mari, är det inga fler konstigheter på banan så klarar vi det här under tre timmar”. VA? Under tre timmar? Jag hade sedan dagen innan, då vi pratat om andras resultat på Fjäll(halv)maraton tidigare år insett eller faktiskt, intalat mig att springa i mål under tre timmar var inget jag skulle klara. Då faktiskt årets bansträckning skulle vara jobbigare än tidigare år. Men vet ni, det Linnea påstod där uppe på fjället väckte mig till liv. Jag fick ny energi. Från vart vet jag inte, men den fanns bara helt plötsligt där. Jag använde den.

Vid 16,3 km väntade sista vätskestationen och jag var snabb att klunka i mig vatten och rycka åt mig en näve russin. De två dextrosolerna jag hade i väskan låg kvar på sin plats. En lätt terräng väntade och jag hade sällskap av Linnea en bit. Men när sedan sista slalombacken väntade, som faktiskt denna gången var nedför stack jag iväg. Under tre timmar var det. Jag skulle inte ha några krav på mig, inga alls. Men när möjligheten fanns att springa under tre timmar var jag bara tvungen att ta den. 

Det gick som sagt nedför. I nästan 2 km. Sjukt jobbigt med de trötta benen som bar mig. Men det fick göra ont. Jag var snart i mål. På vägen ned peppade jag några andra löpare, som jag faktiskt fick igång. Härligt. Det behövde jag. Benen rullade nedför, knäna värkte, jag tryckte på och helt plötsligt hördes speakern i målområdet. Ögonen fylldes med tårar. JAG skulle klara det! Jag skulle den 27 augusti 2016 springa min allra första halvmara i fjällen. I Sälen. Upploppet slingrade sig i serpentinvägar nedför och slutligen kunde jag lägga in den sista spurten på sista korta raksträckan som tog mig i MÅL!!!! Och där går Mari Eriksson i mål. På tiden 2 timmar och 46 minuter…. De orden glömmer jag aldrig! 

Detta är bland det största jag gjort. Det är bland det bästa jag gjort. Jag vill göra det igen. Jag kan! 

Fjällmaraton i Sälen 2016 är något jag kommer prata med mina barn och barnbarn om.
Jag kommer för alltid minnas det.

TACK! Men fasen, det är mig själv jag ska tacka. FAN vad jag är bra!

Tankar och erfarenheter från Mari kan du får mer av på hennes hemsida! >>