tydligt att detta loppet har ett högre syfte, det handlar inte bara om att springa.

Tjejmarathon 2016
Nu ska jag försöka samla ihop intrycken sen gårdagen lite och se om det går att författa en race report. Det känns lite konstigt att det plötsligt är över. Detta året har Tjejmarathon varit det enda lopp jag har haft inbokat, således det enda målet med träningen, och jag har tränat ganska fokuserat inför loppet ända sedan januari. Och nu är det plötsligt över. Känns konstigt, men samtidigt skönt. Haha fråga mina ben om inte annat …

Nåja, vi tar det från början.

Jag åkte upp till Stockholm tidigt igår morse och laddade benen med fyra timmars totalvila på tåget. Och sen ännu mer vila i hotellsängen innan jag begav mig till Ursviks motionsområde.

Väl på plats träffade jag flera personer som jag har följt på Instagram eller bloggar, ultrarävar som har sprungit lopp som en annan bara kan drömma om. Det rådde lite alla-känner-alla-stämning på plats och det märktes att flera av deltagarna har sprungit loppet tidigare.

Vi fick Flipbelts, pannband och en t-shirt med texten ”To Congo with love” som flera av oss bytte om till och sprang loppet i.
 

Jag hade laddat ryggsäcken med hemmagjord sportdryck (vatten, äppelmust och salt) och hade med ett par raw bites.

Hade fått en lycka-till-tatuering av familjen. Dottern ritade en klocka runt handleden som jag skulle titta på för att hålla tiden så jag kom i mål innan 24. Perfekt.
PMU, som har hand om insamlingen till Panzisjukhuset som ni hittar här, fanns på plats för att berätta om insamlingen och om verksamheten på Panzisjukhuset.

Det var verkligen en annan stämning än vad det brukar vara på ”vanliga” lopp. Här var det så tydligt att detta loppet har ett högre syfte, det handlar inte bara om att springa.
Sen var det äntligen dags för start.

Varv 1.
Första varvet kändes ganska lätt. Det var första gången man sprang banan, allt var nytt och det var roligt att vara igång. Vi sprang milspåret i Ursvik, och det var ganska kuperat. Flera backar var så branta att jag absolut inte hade kunnat springa i dem, men även i de backar som var lite lagom valde jag att gå för att spara energi. Småpratade med folk längs banan och hade det allmänt gött.

Varv 2.
Här blev det mentalt jobbigt, men ännu inte så jobbigt rent fysiskt. Men tanken på att ”jaha då springer jag samma varv igen och sen är det hela tre varv kvar” var jobbig. Hade käkat riskaka och saltgurka vid varvningen och började käka lite på min raw bite under varvet.

Varv 3.
Här började det bli tungt för benen och magen började protestera lite grann. Jag hade fyllt på med mer riskaka, saltgurka, saltgodis och kexchoklad. Så mycket är jag inte van vid att stoppa i mig när jag springer, så det är väl magen som är ovan. Ungefär halvvägs på den tredje milen blev jag tvungen att hålla emot i nedförsbackarna, så det märktes att benen började bli trötta.
Sprang en bit ihop med en man som skulle springa Höga kusten ultra om tre veckor, och körde Tjejmarathon som sitt sista långpass. Pratade lite om skillnaden mellan olika löparskor, då han hade väldämpade Altra och jag körde i mina ganska tunna Merrell All Out Fuse. Jag har inte sprungit in mina Hokas än, så det var inte att alternativ att ta dem. Velade länge om vilka som skulle få följa med, men det blev mina favorit-Merrell som är de jag springer mest avslappnat i.

Färgmatchat var det också. Ser nästan ut som om det var planerat.

Varv 4.
Det fjärde varvet kändes mycket lättare mentalt. Plötsligt hade jag sprungit längre än någonsin tidigare (vilket var 33 km) och kroppen bara malde på. Jag började räkna ner. Lurade mig själv lite mentalt genom att liksom tänka att varje varv redan var sprunget medan jag höll på att springa det. Vid början av varv fyra tänkte jag alltså ”jaha redan fyra varv, då har jag bara ett kvar” trots att det fjärde ju egentligen inte var sprunget än.
Men om det började kännas lättare mentalt kändes det INTE lättare fysiskt. Under varv tre hade magen börjat protestera mer och mer och under varv fyra blev det ännu värre. Fick kasta mig ut i skogen totalt fem gånger under de sista tre varven, men utan att det hjälpte. Magen hade låst sig totalt. Om jag gick lättade det, men så fort jag ökade till jogg började det spänna som tusan. Det var sjukt jobbigt, mycket jobbigare än tröttheten i benen. Började fundera på om jag skulle ta en toapaus vid sista varvningen, för att sista varvet skulle bli en trevligare upplevelse, men eftersom toaletten låg en bit från spåret orkade jag inte lägga tid på att gå dit. Bättre att ta det lugnt och försöka lugna magen genom att gå mer.

Varv 5.
Jag fattar knappt hur det gick så fort att komma till den sista varvningen, men plötsligt hade jag passerat den och var inne på sista varvet. Innan loppet hade jag trott att jag skulle behöva gå större delen av sista varvet, men otroligt nog lyckades jag jogga nästan lika mycket det sista varvet som de tidigare. Det blev lite mer gång på slutet, men ändå inte jättemycket mer. Benen var visserligen stappliga och stumma, men de pinnade på ganska långa sträckor ändå. Plötsligt hade jag passerat ett marathon och sprang ett tag med ett fånleende på läpparna bara för den sakens skull. Sen dök plötsligt 5 km-markeringen upp och då började det bli riktigt nära. Jag började tänka att nu är det sista gången jag passerar den här gungande bron, nu är det sista gången jag kämpar mig uppför den här backen och sista gången jag passerar den här hästhagen.
Och plötsligt var jag i mål! 6 timmar och 6 minuter tog det för knappa 50 km (varven blev lite kortare än milen, men det räckte bra ändå). Så jäkla nöjd, glad och stolt 


Fick applåder av den lilla skara funktionärer och deltagare som hängde vid målet och satt och värmde sig vid grillen. Tyvärr var det en lång uppförsbacke till målet, så det blev inte någon snygg avslutningsspurt. Bara de sista metrarna. Fick höra att jag såg fräsch ut och svarade att det nog kan diskuteras. Efter målgången stannade jag en liten stund vid målgången och såg när ett par andra deltagare gick i mål. Här kan man se en resultatlista om man är nyfiken.

Fick en hamburgare från grillen och drack en massa cola. Sen tog jag en taxi till hotellet och tog en väldigt efterlängtad dusch och kröp ner i en VÄLDIGT efterlängtad säng.

Idag är jag stel som en 90-åring och vänster fotled är helt svullen. Jag stapplar fram och får gå sidledes i trappor och nedförsbackar. Smidigt som ett kylskåp ungefär. Vågar knappt tänka på hur det kommer att kännas imorgon.
När jag gick en kort promenad i väntan på tåget snubblade jag på kullersten mitt i en folksamling eftersom jag var för trött för att lyfta fötterna ordentligt. Jaja stå ni där på era oförskämt pigga ben och glo, tänkte jag. Jag sprang fem mil igår, det gjorde förmodligen inte ni.

Läs gärna mer av Märta och "En blogg i terräng, om att härja i skogen till fots eller på hjul." >>