Vantarna fylls långsamt av kallt, blött obehag...

Lill-Ultran 47 km - 2017
Stockholm marathon 2012 blev precis nerpetad från förstaplatsen i kategorin ”det värsta jag gjort”. Loppet idag var sju resor värre och handlade väldigt lite om löpning och väldigt mycket om överlevnad. 

Det regnar i starten och vi står och kurar under tak ända till startskottet går. Temperaturen snålar med plusgrader och jag har klätt på mig typ allt jag äger. Eftersom Fredrik tvekar på om han överhuvudtaget kommer ta sig i mål, har vi valt att springa var för sig. Jag hittar en liten klunga jag kan glida med i och allt känns bra. De första 15. Sen börjar kylan tränga sig på.

Det regnar oavbrutet och inte ens de tjocka goretex-vintervantarna lyckas stå emot vattnet. Vantarna fylls långsamt av kallt, blött obehag som kyler ner händerna till obrukbarhet. Kan inte komma åt min medhavda mugg för vätskepåfyllning och svär över loppets miljötänk. Ge mig en plastmugg liksom, jag måste ju dricka. En annan dag tycker jag initiativet är hedervärt, men inte idag…

När vi kommer ut på Brösarps backar, med milsvidd utsikt och utan skydd från vinden,  blir blåsten påtaglig och kall. Då tycker någon att snö är en bra idé! Här någonstans börjar jag frysa på riktigt. Tappar kontakt med mina fötter. Klockan visar 20 kilometer och jag inser att det kommer att bli en lång plåga mot mål.

Plötsligt är fokus inte själva löpningen. Jag blir rädd för min hälsa. Jag känner att kroppen stänger av. Jag fryser så jag mår illa. Det slår lock för öronen och varje fotisättning ekar som oljud inuti mitt huvud. Snön letar sig in under jackan via en glipa mellan mössan och buffen men det är bara en gradskillnad i helvetet. Blött som blött.

Jag är livrädd att hamna ensam. Inser att jag inte har mental förmåga att reda ut ett eventuellt vilsespring. Hjärnan är bortkopplad. Jag vill också att någon ska se mig om jag plötsligt svimmar av köld. Så jag inte förvandlas till en översnöad hög någonstans på Österlen. Jag njuter inte av den fantastiska naturen. Jag njuter inte av påskhelgens enda löpning. Jag njuter faktiskt inte alls. Jag har bara fokus på att ta mig i mål levande. Och målet är inte själva målgången. Målet är bilen. Värmen.

Sista milen är upptrampad av alla som sprungit det kortare loppet. Leran är massiv. Jag glider omkring, och tar mig mer i sidled än framåt. En hopplös känsla när allt jag vill är att komma fram. Slutar äta och dricka då jag helt enkelt inte kan få upp grejerna ur ryggan. Det finns inte en kroppsdel på kroppen som fungerar i kylan.

När jag vid Vantalängan behöver gå på toa håller det på bli min ändstation. På toan regnar det inte och den känslan är så underbar att jag överväger att stanna där tills jag torkat. Men jag rycker upp mig själv. Svär över mina värdelösa händer som varken lyckas slita av toapappret eller dra upp brallorna efteråt. Golvet gungar.

Får i mig några koppar varm blåbärssoppa varav ungefär hälften hamnar över hela ansiktet pga min sladdriga medhavda mugg. Kunde inte bry mig mindre. Springer vidare. Tuggar kilometer. Faller platt i leran, slår upp ett knä. Blir glad för varenda människa jag ser, löpare som funktionär. Tänker att de kan ta hand om mig om jag håller på frysa ihjäl. Känner mig liten och ynklig. Men jag gråter inte. Inte än.

Går upp för trapporna mot målgång. Koordinationen räcker inte till annat. Har ingen känsel söder om naveln. Snubblar fram över kullerstenarna mot mållinjen och tar emot min medalj. Önskar det vore en filt.  Får be om hjälp att öppna väskan och hitta min bilnyckel och beger mig nästan omedelbart vidare mot mitt mål. Min bil.

På vägen dit tänker jag tanken att jag inte ska hitta den. Får panik vid tanken, men som tur är står den synlig och väntar på mig. Låser upp och tappar nyckeln på marken. Den försvinner i snön. Livet känns hopplöst. Jag kan inte leta den. Jag fryser ihjäl. Lämnar den och går in och sätter mig. Skruvar på värmen och försöker ta av skorna.

Det är lera i hela bilen. Jag vill inte röra mina skosnören. Vill inte bli lerig på händerna också. Dubbelknutar funkar inte för ihjälfrusna händer. Jag sätter mig apatisk. Vet inte var jag ska bli av.

Så knackar Fredrik på rutan. Han har haft ett jättebra lopp och är i mål bara 15 minuter efter mig. När jag ser honom brister det. Jag gråter, skakar tänder och vet inte hur jag någonsin ska bli varm igen. Han blir orolig när han ser min blick. Okontaktbar kallar han den. Han går in i vårdarläge, virar in mig i filtar och hjälper mig av med de blöta kläderna. Jag bara skakar. Har aldrig skakat så okontrollerat någonsin.

Säger att det var synd att vi inte sprang tillsammans då han ändå sprang på så bra. Fast vid närmare eftertanke är vi överens om att vi nog aldrig hade kommit i mål då. Jag hade förmodligen inte bitit ihop på samma sätt i hans sällskap. Och han hade aldrig låtit mig fortsätta i mitt skick.

Österlen Spring trail ÄR ett fantastiskt lopp. Regn, blåst, snö och plus EN grad är allt annat än fantastiskt. Jag kommer aldrig springa under sånna förutsättningar igen. Påminn mig om det. Jag var fasen rädd.