Det är brant. Det tar aldrig slut. Fokus. Trampa, trampa-  andas...

Jotunheimen Runt 2017
Jotunheimen Rundt med Team Svea
En cykelkompis undrade om inte jag ville vara med på en riktig utmaning och nämnde ett lopp i Norge. Jag googlade och hittade loppet på FB samt på en hemsida. Där beskrevs loppet med ord som - "For dei tøffaste av dei tøffe!- Tre fjellovergangar- 430 km- 4609 m stigning" och "Norway´s Toughest Cycling Sportive".

Jag insåg snabbt att detta var inget vanligt motionslopp och kanske var detta lite i överkant, men vadå? Man måste väl sikta mot trädtopparna för att nå himlen? Eller hur var det nu?

Jag är usel på uppförsbackar. Vad kan då vara bättre för att lära sig att köra i backar, än att anmäla sig till ett av det tuffaste back-loppen som finns i Europa? Sagt och gjort, jag gick med! Team Svea bildades på initiativ av min cykelkompis och vi var 10 tjejer, spridda över Sundsvall, Tierp och Stockholmsområdet som slutgiltigt beslutade sig för att köra tillsammans.  Under ett år träffades vi ett par helger och umgicks, pratade, tränade, svettades och skrattade tillsammans. Sweden Bike Expo, backträning i Sundsvallsområde med Södra Berget Hill Climb, Siljan Runt och Idre tur och retur. Vi var fem tjejer från Sundsvalls-området som alla var medlemmar i Alnö Race Team så vi tränade även tillsammans på hemmaplan och hade bra pepp och stöd av varandra.

Så var det så dags för Race Day! Starten gick kl 18.00 vilket skulle innebära nattkörning. Väderrapporterna var inte nådiga. Det vankades regn så gott som hela loppet. Ibland var rapporterna bättre och ibland sämre. Det var bara att ställa in sig på att bli blöt och kall. Loppet har sju depåer och man fick sända packning till fem av dessa. Det var inte helt lätt att packa, kan jag säga! Vet inte hur många gånger jag packade om dessa påsar. Ett tag var jag så less att jag tänkte att jag går ”all-in” och sänder en flaska champagne till varje depå! Då håller man sig säkert varm, glad och på tillräckligt knäpp nivå för att fortsätta! Skämt åt sido, men faktum var att jag var mer nervös och sysselsatt över den eländiga packningen än över hur cyklingen skulle kännas och ändå visste jag längst därinne att packningen var det minsta bekymret. Väl därute orkar man inte tänka på några större klädombyten man vill bara köra på. Tänk om jag bara lyssnat på min inre röst. Så rätt den hade!

Vi hade valt att bo nära målområdet, vilket innebar att vi tog buss till starten. Det var ju ett helt äventyr i sig. Innan alla cyklar, all betalning och cyklister satt på bussen tog det över en timme! Den norska logistiken tog inte världsrekord i det läget! Men arrangörerna skulle ta igen det med råge senare under loppet. För vilken otroligt härlig stämning det var runt banan och vilka goa funktionärer och servicepersonal som tittade till oss. Servicebilarna stannade och kollade att vi hade det bra och höll en dialog med oss under hela loppet. Det är man inte direkt van vid. För att inte tala om alla åskådare som stod ute och hejade, langade bananer och till och med under natten stod de med tända eldar och facklor och hejade på oss! Sånt uppskattas.

Team Sveas mål var först och främst att komma i mål, hela klungan. Det är inte helt lätt med tanke på alla stigningar och branta nerförsbackar som finns längs bansträckningen . Alla har vi olika förutsättningar men vi ville göra detta tillsammans. Tanken var också att detta skulle vara en tjejklunga men hur det nu blev, så hade vi en av tjejernas man med oss ändå i klungan till slut, och det skulle visa sig vara guld värt. En av tjejerna hade blivit tvungen att slänga in handduken innan start på grund av en olycka i Vänern Runt, så totalt var vi nio tjejer och en man = tio st som stod på startlinjen. Vi lade oss nästan sist i startfältet för vår strategi var att ta det lugnt i början av loppet. Starten gick och vi rullade ut ur startområdet i lätt duggregn. Vi möttes av andlöst vackra vyer med dramatiska berg, vattenfall på klippsidorna, dånande forsar och slingrande bergsväggar! Norge är så vanvettigt vackert och loppets bansträckning går igenom ett av Norges allra vackraste natur. En helt fantastisk naturupplevelse!

Stigningarna började ganska direkt och efter ca fyra mil stod det klart att det var olika nivåer på cyklingen i klungan uppför och det uppstod en del frustration. Detta var inget som var något nytt utan något som diskuterats tidigare under våra träningar men det kom ändå som en chock när en av deltagarna valde att släppa klungan så pass tidigt. Ännu värre blev det när två till valde att åka med henne. Vi tappade tre st redan efter fyra mil! Det kändes lite oroligt att fortsätta så pass desarmerade och väldigt tråkigt. Jag låg länge och grubblade i ett moraliskt personligt dilemma då de som lämnade tillhörde min cykelklubb och var de som jag fått stöd och pepp av under alla träningar på hemmaplan. Det kändes helt enkelt inte bra men samtidigt inget jag kunde påverka. En tjej från klubben var fortfarande kvar men hon var skadad och hennes axel hade redan börjat bråka med domningar i ena handen och dålig känsel. Hon valde ändå att hänga med så länge hon kunde och bidra till oss andra i klungan. Men i Fagernes, efter ca 14,5 mil, tvingades även hon att bryta. Armen hade svullnat kraftigt med domningar och känselbortfall. Så var vi bara 5 tjejer + en man kvar i klungan.

Innan vi kom till Fagernes cyklade vi igenom ett kraftigt skyfall så vi var rejält blöta när vi kom fram till depån. Vi ägnade en del tid där men det var välbehövligt. Efter att vi vinkat av vår klungkompis med axelskadan fortsatte vi mot nästa depå- Beitostölen, stigning igen alltså. Nu var det natt och mörkt. Vi cyklade med våra lampor tända och det var riktigt mysigt. Allt var helt stilla, mörkt och vi tuggade på. Temperaturen var behaglig och vi pratade och skrattade oss uppför berget. Med oss i svansen hade vi fått en norsk kamrat-  Marit, som låg och meddelade oss vad vi hade att vänta oss framför. Hon hade cyklat loppet året innan men kände inte sig i lika bra form i år och var tacksam för att få ligga bakom oss. Vi var glada över hennes rapportering om vad vi hade att vänta oss de närmaste kilometrarna.

Väl framme i Beitostölen drog jag på mig extra kläder. Nu skulle vi köra över Valdresflya där väderrapporterna sagt att temperaturen skulle krypa ner till fyra grader. Plötsligt hör jag en kraftig smäll och sen en till! En man cyklade in i depån, klev av cykeln, kastade cykel-h-vetet rätt ner i backen, tog av sig ryggsäcken och slängde den med all kraft uppe på! Jo jo, där var det helt klart en som var klar med loppet! Efter ytterligare ett ganska långt depåstopp fortsatte vi mot nästa depå. Nu skulle det vara lite lätt uppför och sen hyfsat "platt" körning över Valdresflya och sen ett par mil nedför! Som jag längtade efter nedförskörningen! Älskar att åka utför och känna suset i öronen, vinden vina i ansiktet och bara vila! Men det var inte riktigt alla som delade den upplevelsen. Flera i klungan hade stor respekt för nedförsåkningen och med all rätt! Nedförsbackar på 8 - 10 % ger ganska höga hastigheter men jag tänkte bara på att benen skulle få vila!

Nästa depå- Randsverk- 249 km körda. Vi anländer efter nästan 13 timmars cykling. Byte av kläder om man vill och påfyllning av diverse men återigen märker jag att jag inte har sån stor användning för det jag packat. Lämnar kvar det mesta. Förbannar mig själv över att jag ägnat så mycket energi åt det där i onödan. Nästa depå är Lom 293 km och där väntar varm mat och klädombyte. Längtar!

Vi trummar vidare över Norges fantastiska natur. Marit är med oss då och då. Hon tappar uppför men kommer i kapp oss nedför. När vi svänger av ut på vägen mot Lom börjar det regna igen och som det regnar! Vi blir totalt dyblöta! Det suger. De 24 km som är kvar till Lom blir låååånga! Väl i Lom kan man ändå glädja sig åt att nu har vi i princip kört en Vätternrunda, 293 km kilometer avklarade. Bara en detalj, det är 130 km kvar över en bergstopp som mäter 1434 meter över havet. Som Bollnäsrundan lite drygt. Jag menar, hur svårt kan det va? Stoppet blir långt. Alla kläder byts och vad det är gott med torra kläder! Vi stannar alldeles för länge i depån men det behövde vi! Vi stöter på andra svenska tjejer från Team Sky Blue som vi småpratar med. De ligger lite före oss och är på väg att ge sig av när vi sätter oss för att äta.
 
Det är segt att ge sig av från Lom och det är inte annat än att man bävar för vad man har framför sig. Sognefjellet. Naturligtvis börjar det att regna när vi glider iväg från depån. En husbil kör förbi, rakt igenom värsta vattenpölen och dränker mig. De torra kläderna hade man glädje av i typ 10 min sen var man våt igen. Vi pumpar på mot Sognefjellet, plötsligt får jag ett kramphugg i baksida lår. Jag blir sååå besviken och rädd. Ska det vara så här nu hela vägen i mål? En kamp mellan mig och kroppen de sista 10 milen? Jag inser att jag måste få på mig något varmt om benen för jag fryser och är kall. Jag behöver också få i mig elektrolyter samt om någon har en kramp-tablett tillgänglig kanske... Jag ber om ett toastopp i början av stigningen till Sognefjellet. Rastar mig lite, dricker elektrolyter, drar på mig regnbyxorna och får en GT-tablett av en klungkompis. Ett bra drag. Får ingen mer krampkänning på resten av loppet vilket jag är oändligt tacksam över!

Stigningen mot Sognefjellet känns. Den känns genom märg och ben. En man bakom vår klunga faller ihop, han orkar inte trampa runt utan välter omkull! Det är brant. Det tar aldrig slut. Fokus. Trampa, trampa-  andas. Vår lagkapten skojar om en kompis som klagat på att det var tungt och helt plötsligt upptäckt att hon kört på stora klingan. Vi skrattar tillsammans. Vår lagkapten tittar ner på sin klinga. Men va f-n! JAG KÖR JU PÅ STORA KLINGAN! Allvarligt???!! Ja det var helt sant, hon körde på stora klingan. Starka Lena. Ler ännu åt minnet.

Efter 2/3 delar av Sognefjellet får en i vår klunga en astma-attack. Hon har legat med i klungan utan att behöva dra, i och med sina astma-problem, men nu är det ett väldigt jobbigt skov. Hon hostar så hon nästan kräks. Hon gråter! Fy f-n! Fy f-n! Det är ett allvarligt läge. Vi inser det allihop. Jag känner mig plötsligt yr, svimfärdig, börjar må illa. Blir rädd. Vad är det som händer? Vi är ju bara 4 - 5 km från toppen! Jag inser att jag måste få i mig energi. Tar fram en bar. Slukar den. Är tvärhungrig, trots att jag åt mat i depån. Slukar en halv bar till. Nu börjar jag bli människa igen. Astma-anfallet är över. Lagkaptenen är framme och pratar med henne och hennes man är med. Jag och en annan klungkompis pratar ihop oss om att fara före till toppen. Vi ropar till de andra att vi åker. Vi fryser. Det är kallt på toppen. Det är snöblandat regn och kanske 2 - 3 grader. Jag har alldeles för lite kläder på mig, felpackar igen. Det skulle ju vara varmt att cykla upp på toppen! Jag och Lina cyklar tillsammans. Det går långsamt. Tok-långsamt. Tramptag för tramptag! Ska vi stanna och vila innan serpentinerna? Nej, jag har ett sånt bra tempo nu. Vi segar på. Jag och Lina peppar varandra. Segar oss upp, bredvid eller bakom varandra, kommer med glada tillrop! Skylt 1,6 km kvar till toppen. Nu ska det plana ut sägs det. Jag tvingas stanna och hämta andan, Lina fortsätter och ska döda sina demoner. Hon har drömt mardrömmar om stigningen men är fast besluten att klara det. Jag hoppar upp på cykeln igen och fortsätter. Två killar kör förbi och jag hakar på i deras drag, får lite draghjälp nerför de sista 600 metrarna. Vi klarade det! Lina och jag gör high-five och kramar om varandra hårt på toppen. Där och då var det bara jag och Lina som existerade. Vi gjorde det tillsammans! Vilken otrolig stark känsla, kommer aldrig glömma det- vad vänskap och stöd från en annan person kan betyda.

Våfflor på fjället. Brunost och syltetöj men jag vill ha svenskt med grädde och jordgubbssylt. Vilken härlig belöning för allt slit. Känner mig oerhört nöjd men än är vi inte hemma. Det är vansinnigt kallt på toppen och det blåser, regnar småspik. Vi deltagare som är uppe tränger ihop oss i ett litet tält för att hålla värmen. 8 mil kvar. 2 mil nerför. Brant, 10 % bitvis. Snöblandat regn och halt väglag, tjock dimma, svårt att se vägen och en massa får längs med vägkanterna som är opålitliga. Arrangörerna har av säkerhetsskäl gått ut med innan tävlingen att de stänger av klockan för att förebygga för olyckor. Man kan således åka ner i sin egen takt utan att det påverkar ens sluttid. Vi är nu alla i klungan uppe på fjället. Även hon med astman, hon klarade det. Jag kramar om henne och vi släpper nån tår tillsammans. Även Marit kommer upp, skrattar och peppar henne. Hon har teamat ihop sig med en annan tjej. De är ca timmen efter oss.

Vi ger oss iväg och det är kallt. Riktigt j-vla kallt! Jag fryser så jag skakar. Vill bara ner. Jag kör. Får kramp i axlarna av bromsandet. Struntar i det. Vill ner. Satans vad kallt det är! Fötterna och fingrarna domnar bort. Skakar tänder. Var är nerförsbackarna? Skulle det inte gå nedför nu? Det är uppför och nedför om vartannat! Regnet piskar i ansiktet, ser inget i dimman, åker igenom snö-områden. Möter MC cyklar, husbilar och som de kör! Farligt bitvis. Ett får ligger mitt på vägen. Tvingas veja. Fryser, fryser, fryser och det går nerför, nerför, nerför. Ser skyltar 8 % lutning, 10 % lutning – sakta ner, ta det varligt. Inte. Jag fryser. Kommer äntligen ner till Fortun i solskenet. Åhhhh vad skönt! Får vänta en bra stund innan första klungkompisen kommer ner. Den första hon säger – Din galning! Jag skrattar. Jag är bara så glad att vara nere och att det är SOL!! För första gången på nästan 20 timmar ser vi solen och nu är det bara ca 5 mil kvar. Det är lite som drygt Marmen Runt hemma- en torsdagsklunga träning. Men det är en backe kvar… En liten jäv-la backe på 8 km men det är inte så bara efter 40 mils körning över tre berg!

Vi stannar i Luster 385 km, sista depån för ytterligare lite våfflor. Lopp-ledaren kommer förbi i sin bil och vi utlovar att han får skåla i champagne med oss i målområdet! Stämningen är god.

Vi fortsätter. Nu är det ganska lätt cykling ändå. Det rullar på bra. Tills vi kommer till den ”lilla” backen. Den känns oöverstiglig. Det är bara för mycket. Ingen säger något. Alla bara tuggar på. Tjejen med astma ropar och behöver hjälp. Hjälpen kommer till undsättning, vi andra bara köttar på. Jag och Lina börjar ropa! Sista backen nu! Kom igen nu tjejer! Det är bara det här kvar! Vi är snart uppe! Kämpa, ta av det sista ni har nu! Sen är det nerför! Jag skriker som för att övertala mig själv, som ett nödrop till mig själv. Och vi fixar det. Vi tar oss över kanten. Nu är det nerför sista 2 milen in till Sogndal. Vi kommer till ny- asfalterad fin väg och det går brant utför. Vilken härlig körning! Solen skiner och jag bara trampar! Det går utav h-vete! Jag har inga spärrar! Pulsklockan har dött, inga batterier, vet inte vilken hastighet jag kör i och ärligt talat- det skiter jag i nu! Jag ska ner! Det susar i öronen, vinden blåser i mitt ansikte, ögonen tåras. Bilarna ligger bakom mig, det bryr sig inte om att köra förbi. Jag hinner tänka att det kanske är för att jag är upp i 70 -80 km/h som är den tillåtna hastigheten på sträckan. Inte omöjligt… Kanske inte så vidare smart när man har varit ute och cyklat i 42 mil och i 23 timmar. Men där och då, hade inget annat någon betydelse än min cykel-upplevelse! Det var den allra härligaste, mest fantastiska utförsåkning jag någonsin kört i mitt liv! Jag kommer ner och kör ikapp en Sognefjells-åkare. Det pågår ett annat lopp samma dag, Sognefjellsrittet som är kortare. Han tror att han ska få draghjälp av mig men jag meddelar att jag inväntar mina klungkompisar men att de är lite mer försiktig nerför än jag. Det blir en del väntan där… Jag inser att jag nog åkt lite väl fort…

Väl samlade igen har alla bara ett fokus. Vi ser bron i Sogndal och alla bara skriker rätt ut. Vi börjar inse nu att vi kommer att fixa det! Helt otroligt! Vi kommer att klara det! Det känns helt ofattbart! När vi svänger in på upploppet och jag ser målfållan, rinner det en tår nedför kinden. Jag torkar snabbt bort den med baksidan av handen och ett stort leende sprider sig i ansiktet och genom hela kroppen! Så fantastiskt härligt att få gå i mål. Vilka fantastiska tjejer och kille, som jag fått cykla med! Vänner för livet. Starka band till dessa tjejer och den killen som var med som alltid kommer att vara väldigt speciellt. Kommer aldrig att glömma den dag vi kämpade tillsammans över de tre och ett halv fjällen. Den dagen vi körde Jotunheimen Rundt tillsammans. Den 7 juli 2017 är etsat i minnet.

Fotnot:
De tre tjejer som valde att lämna klungan cyklade tillsammans till Randsverk där en av dem bröt loppet. De två andra fortsatte till Lom men valde att bryta i Lom på grund av fel-packning och delvis respekt för de branta backarna nerför Sognefjellet. De laddar för att göra ett nytt försök nästa år. Marit gick i mål ca en timme efter att vi i Team Svea gått i mål. Hon gick i mål tillsammans med den tjej hon teamade ihop sig med i slutet av loppet.

Lite fakta:
·         642 st startade
·         93 st totalt bröt i loppen Jotunheimen Rundt och Sognefjellsrittet
·         51 st damer startade loppet
·         38 st damer fullföljde
·         Vinnaren i damklassen Monica Storhaug, Norge tid 16:36:15
·         Min tid: 23:25:37
·         Mina placeringar: 27:e plats av damerna totalt, 11:e plats i grupp K40-K49, 464:e plats totalt i loppet

Skribent // Annika Wadelius