Tvivlar på att jag sprungit rätt, skallen hänger inte med....

Ramundberget Trail 2017
”Kolla, nåt för dej och vi har ju ändå planerat att vara uppe i Ramis då!” Mail från min fina fru som vet hur jag går igång på lopp och tävlingar. Mailet handlade om ett nytt fjällopp, det finns otaliga men inget på vår favoritplats, Ramundberget.

I år arrangerades det första Ramundberget Trail med ett tak på 50 deltagare per sträcka. Loppet går på genom renbetesmarker därav en begränsning i antalet deltagare. Dessutom ett demolopp för att samla marknadsmaterial, bilder och filmer inför en större satsning nästa år. I år fanns två distanser att välja på, 12 eller 34 kilometer. För mej gällde 34 kilometer. Uppladdningen var sådär, lite problem med en hälsena men efter lite telefonkontakt med en kompis som är sjukgymnast så blev det en snabb rehab under några dagar i Norge. Jag konstaterar at även liniment och annat kul är svindyrt i Norge… 

Nåväl, på plats i Ramundberget, ryggsäcken packas enligt regelboken. 1:a förband, jacka, mössa, handskar, karta, kompass och vätska samt energi. Hämtar nummerlappen strax innan start. Ingen rush som på andra lopp, totalt är vi ett 40-tal fördelat på de två distanserna. Lite nervositet ligger i luften, det är långt och över 1000 höjdmeter som ska betas av innan benen får vila nästa gång. Står bakom Stina Nilsson, Ida Ingemarsdotter och Jerry Ahrlin mfl ”fysmonster” och känner mej ödmjuk inför uppgiften som ligger framför. Vädret är toppen. Solen lyser och strax under 20 grader varmt, den svenska fjällvärlden är oemotståndlig såna här dagar! 
 

Starten går och vi sätter av i ett rasande tempo, första kilometrarna går på grusväg bort mot Klinken innan stigningen börjar. Tittar på klockan och ser att det här går fort, väldigt fort, klockan säger 4:15 men det är svårt att hålla emot på det snabba underlaget. När grusvägen övergår i smalare stig sjunker tempot och blir mer behagligt när vi springer längs med Ljusnan och passerar första vätskekontrollen. Där delas också banan och 12- kilometers löparna vänder tillbaka mot Ramunderberget och vi andra, vi vänder näsan uppåt. Vi påbörjar klättringen längs med Tvärån och dess jacuzzi pooler som ser lockande ut, det börjar bli varmt på riktigt och ett bad hade ju varit toppen just nu! Fältet har splittrats och vi är nu en trio som håller ihop där Ida Ingemarsdotter är en av oss. Vi småpratar lite och Ida berättar att miljön loppet går i slår ALLA andra fjällopp som just nu finns i Sverige! Hon berättar även att hon kör i ett lugnt tempo enligt hennes träningsprogram och att imorrn väntar ett 5-timmars pass. Shit, hon är knappt andfådd medans jag nästan önskar att jag hade en defibrillator i ryggsäcken… 
 

Vi följs åt upp på kalfjället, där övergår banan i obanad terräng som er blöt och snårig. Jag har uppenbarligen slarvat med skosnörena och får stanna och knyta om både tre och fyra gånger innan det löser sej. Ser Ida och den andra personen försvinna bort och fortsätter själv. Solen steker på och det är rejält varmt upp mot andra vätskekontrollen vid ca 17 kilometer. Passar på att köra ner huvudet i en bäcka jag passerar, svalkar skönt! Banan följer nu en markerad fjälled, hårt, packat underlag och det blir lite lättare att hålla tempo. Passerar vätskekontrollen och tar två muggar med energi dryck och plockar med et paket russin. Tittar bakåt och ser löpare långt bakom mej och sätter fart igen. Banan viker av från leden och följer nu ett renstängsel mot Mittåkläppen som är banans högsta punkt på 1212 möh. Blött, snårigt, mjukt occh stenigt om vartannat.

Blir upphunnen av en annan löpare under stigningen och vi småpratar lite om hur vackert det är med snöklädda toppar runt omkring, hur härlig inramningen är där det inte fokuseras på det kommersiella utan mer på upplevelsen som jag själv som deltagare ansvarar för. Han har mer pulver i låren än vad jag har och försvinner iväg mete för meter. Jag har svårt att springa i den nu mer branta stigningen uppåt, dricker, tar lite energi som jag packat med och känner mej lite piggare trots allt. Tittar bakåt och ser ett fåtal löpare bakom mej på kullarna.

Fortsätter stadigt uppåt mot toppen och ser till slut ett toppröse torna upp sej! Känsla är härlig i kroppen! Tack vare det fina vädret är det en del folk på fjälltoppen och hejjaropen gör susen och helt plötsligt så finns inte smärtan kvar lika markant i kroppen trots en kraftig stigning och nära 27 kilometer i benen. Nerför går det fort, tekniskt med mycket sten och branta partier. Som tur är har arrangören satt upp skyltar för att informera de som är på väg upp att de riskerar att mötas av mjölksyrestinna Kamikazepiloter som letar snabbaste vägen ner. De formulerade sej kanske annorlunda….

Nere vid Djupadalsvallen är det så dags för sista vätskekontrollen och banan fortsätter nu in i små dalgångar med både upp- och nedförsbackar. Jag ser ingen framför mej och ingen bakom, känner mej rejält trött och inser att vätskan i ryggsäcken är slut. Jag är också slut. Tvivlar på att jag sprungit rätt, skallen hänger inte med och jag försöker räknat ut hur långt det är kvar men kan inte få summan att stämma. Hatar fjällen. Bestämmer mej för att vi ska sälja lägenheten vi har här uppe. Eller kanske bränna ner den. I vilket fall ska vi aldrig mer komma tillbaka. Hatar fjällen. Hatar berg. Kan inte springa, går med tunga steg och handflatorna på låren. Kommer runt en krök och ser att det är en rejäl stigning upp mot den sista toppen, Gruvvålen. River av ett batteri svordomar och funderar på lämpliga, medeltida bestraffningsmetoder för banläggarna.

När jag till slut når toppen är allt det onda som bortblåst, landskapet är som ett vykort med det snötäckta Skarsfjället ca 17 kilometer bort! Benen känns ok, jag skiter i att vattnet är slut, jag älskar fjällen och banläggarna har ju gjort ett fantastiskt jobb såklart! Nu är det bara nedför kvar, ca 4 kilometer! Efter en snabb, men lite stapplande löpning längs med en bäck kommer jag så ner mot Ljusnan och Ramundberget igen. Jag kan ana ljudet från speakern och känner att jag kanske kan klara mitt mål som jag satt upp för mej själv. Kort uppför innan jag passerar bron över Ljusnan och skylten ” Mål 400 meter”! Sträcker ut stegen, njuter lite av att det gör ont, springer längs med golfbanan, förbi garaget för pistmaskinerna innan den 80 meter långa helvetesbacken leder in under målportalen. Det smärtar men det är en fantastisk känsla att passera portalen efter 34 kilometer på fjället på 3:53 ( min målsättning var under 4 timmar) och en tionde plats totalt! 

Nästa år planeras fler lopp, 55kilometer, 34 kilometer, 21 kilometer samt ytterligare något kortare samt barn- och ungdomslopp. Naturen i området är mer än fantastisk och jag kommer garanterat stå på startlinjen även nästa år! 

//Marcus Enetjärn