shit - hur ska jag kunna springa på dessa ben??

Kalmar Ironman 2017
Jag gjorde det!! På 13.05.27
För er som orkar läsa kommer här en race-berättelse om hur jag upplevde min dag!

Klockan ringer 04.00 men jag har kunnat sova ända till dess så känner mig hyfsat utvilad. Timmarna fram till start blir det äta frukost, upp till växlingsområdet för att kontrollera att cykeln fortfarande är ok och komplettera växlingspåsarna, tillbaka till hotellet, äta lite mer och vila lite. Klockan 06.40 går vi mot starten, det har slutat regna (det vräkte ner när vi åt frukost) men det blåser en hel del. Rapporterna säger att det är 19 grader i vattnet så jag känner mig inte alls orolig. Speakern är i full gång, alla är taggade och vi står ett gäng B3IT’are och peppar varandra! Så skönt att ha er där och kunna ge stöd och energi åt varandra! Nu är det nära!!

Kenta - Just idag är jag stark!!! Ironman Kalmars nationalhymn hörs över hela området och startskottet går! Ledet rör sig sakta framåt och väl i vattnet känner jag mig lugn redan från början. Glasögonen sitter på plats, de läcker ingenting, är inte immiga och jag får till crawlen på en gång. Ja, det är trångt och buffligt från början, men jag får ingen panik över det (tack Stefan @simplisum för träningspassen och coachningen i Sidsjön).

Simningen flyter på, jag försöker hitta gluggarna så jag får simma i lugn och ro, snedseglar några gånger när jag inte riktigt har koll på riktningen (orangea livbåtar och besättning med gula jackor kan också se ut som bojar när man sneglar upp över vattenytan…), men tror inte att det blev så väldigt många meter extra. Tänker mycket på Doris mantra ”fortsätt simma” och tar mig framåt crawlades i stort sett hela tiden. Tar några bröstsimsarmtag kring rundningsbojar och ifall det blev för trångt med folk, men annars crawl hela tiden. Var oerhört tacksam att vi hade simmat vid Kattrumpan i fredags så jag var förberedd på alla alger som fanns däromkring. Långa trådar som nådde ända upp till vattenytan och var jobbiga att simma igenom. Bläää… Gillar det inte… Men hade nog tyckt att det var enormt jobbigt om jag inte hade veta om att det kom. Kliver upp ur vattnet på 1 h 37 min!! Sjukt nöjd och känner att det här kommer att bli en bra dag!

Jag unnar mig lite extra tid i T1 då det gick snabbare än väntat på simningen, passade på att känna av hur kroppen kändes och om jag var yr, vinglig efter simningen. Men jag höll på att få en penalty när jag var på väg att hoppa på cykeln för tidig (rookiemisstag…), men ser att de pekar åt andra cyklister framför mig att vi måste gå över mattan så hoppar av och klarar mig.

Iväg på cykeln och jag njuter av alla hejarop på väg ut ur staden. Unnar mig att ta det lugnt och sitta och knapra på en snickers på väg upp över Ölandsbron och spanar på utsikten men sen är det bara att köra. Cykeln rullar på bra och jag känner mig pigg i benen, men jag inser att jag borde ha tagit en kisspaus i växlingen… Kommer ganska snabbt till Färjestaden, tar en banan och försöker se vart de har bajamajorna. Ser dem för sent och vill inte tvärbromsa utan tänker att jag får ta det vid nästa växling i stället… Det var ett av mina sämre beslut denna dag! Turen ner till Mörbylånga blev mest en plåga då det tryckte på fel ställe när jag låg i tempobågarna, men det blåste sv-vind så det var bara att kura ihop sig i motvinden. Men när behoven väl var uträttade (såååå skönt) var det bara att trampa på! Öland är fantastiskt vackert och jag vet inte riktigt vad jag har filosoferat kring under resan, men milen rullade bara på. Jag var dock sjukt less på motvinden hela vägen ner och blev överlycklig när publiken började heja och säga att nu vänder det, snart har du medvind! Yes!! ‍♀️

Östra sidan på Öland var en fröjd, det kändes som cykeln gick av sig själv och jag behövde knappt trampa. Njöt av att det gick så bra och kände att fasen, det här grejar jag! Pang!!! Vänder upp över Alvaret och möts av en motvind from hell!!! Nog för att vi har haft blåst de flesta gångerna vi har tränat i sommar, men det här gick inte att jämföra! Den härliga farten och hastigheten från nyss sänktes med 10 km/h och det vart en lång, lång, lång raksträcka som aldrig ville ta slut! Här gällde det verkligen att ta fram viljan och pannbenet. Ner med huvudet och bara fortsätta trampa. Ser att nån har skrivit nåt på asfalten, hinner inte läsa allt men nåt om en kyrka… Tittar upp lite senare och ser kyrkan!! Tänker att äntligen, där måste helvetet vara över. Kommer till vätskestationen och efteråt är det en lång backe nerför, det måste ha varit det skönaste partiet på hela cyklingen! Någon stans på Alvaret passerade vi även 9 mil, hälften av cyklingen var gjord!

Upp till bron är det medvind och cykeln rullar på riktigt fint och det känns som benen får vila lite, men sen kommer motvinden!! Igen!! Ännu en galet lång raksträcka som slutar i puckeln på bron! Suck!! Mycket pannben krävdes då. Efter bron svänger man tillbaka mot Kalmar och då är det en sträcka när det är många samtidigt på vägen, dels de som redan har vänt och är på väg ut på rundan på fastlandet och dels de som har kört hela fastlandet och är på väg till växlingen. Plus att vi även cyklar längsmed löparbanan… Hur galet snabba har inte de varit som redan är ute och springer?! Men det blir en rätt rolig sträcka på fastlandet där jag hinner möta många B3IT’are och försöker skrika och heja på de jag ser (Tommy, Jenny, Andy, Örjan och Kenneth). Jag cyklar även ikapp Bingo Rimér och ligger bakom honom en stund för att ta del av de extra hejarop som han fick, men det gick lite för sakta så jag susade om honom. Rundan på fastlandet var rätt trist förutom de stunder när jag mötte kollegorna och jag försökte mest få tiden att gå genom att fundera ut diverse olika klurigheter. Sysselsätta hjärnan med annat så benen går av sig själv funkade bra för mig!

Till slut är jag tillbaka i Kalmar och njuter igen av alla som hejar efter vägen mot växlingen. Jag hoppar av cykeln i tid (före mattan…) men känner, shit - hur ska jag kunna springa på dessa ben?? Unnar mig åter igen en lite längre tid i T2, dricker resorb, och fyller på dräkten med diverse energi. Jag går ut från tältet och benen känns faktiskt ok, börjar småjogga och inser att det går ju faktiskt att springa. ‍♀️ Min plan var att springa mellan vätskestationerna men att jag skulle ta det lugnt och gå igenom dem. Jag var lite orolig för att jag hade druckit för lite under cyklingen så jag tog en mugg vatten och en mugg annan dryck (cola, energidryck eller red bull) på varje station samt åt alltid något (saltgurka, banan eller chips). Jag höll den planen i stort sett hela vägen (skippade sista två stationerna för då kände jag att kroppen hade så den klarade sig i mål).

Redan efter några km från stan står hejarklacken från B3IT och jag stannar och surrar lite! Så härligt att få energi från er!! Tack för all pepp! Första varvet går riktigt bra, benen känns pigga och jag håller ca 6 km tempo, in i stadion och fick mitt första band, bara två kvar nu… Stämningen när jag springer igenom stan är obeskrivlig! Så mycket pepp och hejarop har jag aldrig varit med om! Jag kände mig som en världsstjärna! Alla visste ju vad jag hette och ropade mitt namn!! Varv två gick lite tyngre, men jag hade bestämt mig för att jag skulle köra på samma taktik även hela det varvet.

Möter och ser några kollegor efter vägen och hejar och får energi av det! Springer ikapp Andy och vi springer en bra stund tillsammans! Skönt att ha någon att småsurra med efter vägen! Men jag behöver göra ett stopp igen på en bajamaja så får släppa honom. In i stadion och band nr två. Nu känns det bra, bara ett varv kvar och det vet jag att jag klarar!! Även om jag får gå så hela vägen så kommer jag att klara det! B3IT-klacken står precis vid målet/varvningen så jag får än en gång massa energi från dem. Skriker ”Bara ett varv kvar” till dem och joggar vidare! Sista varvet, benen är tunga men jag springer hela vägen med samma taktik, går igenom vätskekontrollerna och joggar mellan dem. Jag kommer ikapp Fredrik och Henrik under det varvet och hoppas att jag kunde ge dem lite energi.

Med fyra km kvar kom jag ikapp Andy igen och vi springer sista biten tillsammans. Mestadels tyst, båda var rätt slitna då, men även en del prat och tankar om varför vi hade ställt upp på detta och hur det skulle kännas att gå i mål! Att vi skulle njuta av stunden och insupa känslan!
Målgång!! Att få höra ”Maria - you are an IRONMAN” var magiskt! Vi tog det lugnt på hela målrakan! Armarna i luften, applåderade publiken, slängde luftkyssar och bara njöt av att vara där! Jag klarade det!! Kommer jag göra det igen? Lätt!!

Tusen tack alla som har stöttat och hejat på mig!! Tack Team B3IT’s fanclub som gav massa energi efter vägen! Alla Kalmarbor och tillresta som hela tiden peppar utefter vägarna, det var verkligen så magiskt som alla berättar om! Tack alla kollegor och övriga som också körde i lördags och de härliga dagarna som vi fick tillsammans.

Men mitt största TACK går till min coach, min mentor och min älskade vän Jenny!! TACK för att du har peppat, stöttat och dragit med mig ut på diverse olika träningsrundor under året och hela tiden trott på mig! TACK för att du har tagit hand om mig, berättat vad jag behöver göra, köpa och vad jag ska tänka på! Och TACK för en fantastisk upplevelse under alla dagar i Kalmar! Du är bäst! Du är min idol!! Och du var själv grym i lördags!!
Love you!! ❤️❤️

Skribent /Maria Kling, Team B3IT