Det ska alltid finnas någonting kvar på slutet....

Stockholm Swimrun 2018

I lördags var det dags för swimruntävling nummer tre inom 3 veckor, Stockholms swimrun 2018 tillsammans med Erik som jag ska köra bland annat ÖtillÖ med. Stockholms swimrun går på djurgården längs med Brunnsviken och fina miljöer, det är alltis bra stämning och en massa publikstöd längs med banan vad jag minns från dem 2 föregående åren jag kört. Dessutom är det ett meritlopp och borde vara mycket större än vad det är i dagsläget. 
 

Bara en vecka efter det tuffa och i år extremt varma swimrunloppet i Borås (där jag och team maten olyckligtvis sprang fel och blev diskade) var jag otroligt sugen på att komma ut på banan igen och fokusera på att inte springa fel. Det är ju rätt så lätthänt vilket även visade sig på Stockholms swimrun där vanliga parkbesökare ibland misstar banmarkeringar som skräp och plockar bort dessa. Under ett swimrunlopp kan man ju vara lite i sin tunnel under ett lopp och missa en snitsel - schwipps hamnar man på fel stig, jag tror många kan hålla med mig där!? 

Även denna race day skulle bli nästan lika varmt som förra, men det var faktiskt en markant skillnad med "bara" 25 grader och en flack bana och inga alltför långa lösträckor, så inga problem med värmen iallafall. Dessutom kan vi hantera värmen lite bättre nu, man har blivit lite mer van sedan Utös varma löpning och hela varma Maj. Dessutom hade Erik sprungit Stockholms maraton i våtdräkt som farthållare helgen innan - lite crazy - men det visste jag sedan innan. Hur varmt det måste ha känts fick jag ju erfara dagen efter i Borås. 
 

Eftersom det skulle vara trafikproblem inne i Stockholm åkte vi upp redan i mycket god tid för slippa uppleva den känslan när jag hamnade i bilkö i Stockholm på väg till Ursvik Ultran i mars och trodde jag skulle missa starten. Erik kom söderifrån direkt från en studentskiva i Skåne och hade redan suttit i bilen en hel morgon, samåkning från Nyköping och lite peptalk innan loppet i bilen lät perfekt, familjen skulle ansluta lite senare. Vi brukar ha vår egna lilla race briefing, går igenom dagsformen som vanligt, Erik frågar mig om jag känner mig frisk, krämpor eller annat som surrar - ett bra sätt att "skanna av" varandra inför ett lopp. Men hur dagsformen exakt är brukar visa sig först när startskottet gått (för mig är det så i alla fall). Frågan var ju om jag verkligen var 100% återhämtad efter Boråsbackarna eller ej – Erik var ju lite orolig att jag inte skulle återhämta mig så snabbt - men det skulle visa sig senare att jag var det! Kände mig riktigt tävlingssugen och "revanschsugen" redan dagarna innan Stockholms swimrun, solen lyste och det skulle bli en riktigt bra dag. Erik hade flera träningsvänner på plats som skulle peppa oss under loppet och Sofie Hansson som jag träffade på Wolff-wear lägret på Mallis skulle också komma och heja på - bästa förutsättningar alltså. 

Redan någon kilometer innan vi är framme hör vi musik och speakern som jag minns från i fjol, och dj:n gör ett fantastiskt jobb så man kommer in i stämningen. Klockan är strax innan 11, snart är sprinten och generationsloppet igång, det är kul att se. Undrar när jag ska få tävla i generationslopp med ett av mina barn. Sprinten och generationsloppet är 5900m lång inklusive 3 simsträckor, ett perfekt instegslopp alltså. När vi kommer till tävlingsområdet och har hämtat ut vårt startkit märker Erik att bilnyckeln saknas - panik. Han kollar i mobilen och ser att bilen måste vara olåst, springer tillbaka medans jag plockar lite lunch och socialiserar med lite swimrunfolk under tiden. Tar även kontakt med race direktorn Fredrik Erixon för att seeda oss så vi får stå längst fram vid startlinjen. "Ta det kort" säger direktorn lite stressad. Rabblar upp fjolårets andraplats på Stockholms swimrun, det räcker gott. Bilnyckeln är upphittat, skönt men lite stressande för Erik. Lunchpicknicken i skuggan smakar gott, vid kl.12 är det dags för race briefing som hålls på engelska. Precis som de tvår föregående åren är det ganska avslappnad och race direktorn frågar publiken efter några engelska glosor under sitt uppträdande vilket väcker lite skratt. Härligt när man kan bjuda på sig själv. Vi blir upplysta om att visa respekt för badgäster, kungligheter och annat fint folk som går runt i slottsparkerna och att vi under sista löpsträckan springer över ängen där kungen har sina får, även de ska vi visa respekt för. Naturligtvis ska vi också följa snitslar, idag är de röd/vita sådana. Känner mig rätt avslappnad, det brukar vara samma information varje år men ibland är det lite ny bansträckning så det är bra att få reda på det. Prio ett är att följa de röda snitslarna tänker jag och småler för mig själv… 
 

Vi har gott om tid och hänger en stund i skuggan tillsammans med Sofie som infunnit sig, hälsar på fina simcoachen Ville Engberg och snart är det dags att göra sig redo, preppa fötterna och dra fram alla grejor. Då upptäcker Erik att hans nya ARK dräkt har en lång spricka i grenen. Hjälp, vilken otursdag det verkar vara för honom. Han rusar bort till Orca återförsäljaren för att få tag på lite neoprenlim, men samtidigt träffar han även Dennis Blomberg som utvecklat dräkten och har en extra med sig - tack och lov. Bara 20 minuter kvar till starten, vi joggar upp lite lätt för att inte kroppen ska bli alltför stressad vi startruset vilket det brukar bli. Vi pressar oss in i startfållan där även världsmästarna Daniel Hansson och Lelle Moberg har ställt sig längst fram samt ett gäng andra kända - framför allt - herrlag såsom Nynäshamns Ångbryggeri. Glad stämning och tunga beats i högtalarna, det är Stockholms swimrun verkligen bra på (även om man inte ska ha känslig hörsel). Nedräkningen börjar och off vi go. Linor överallt, gillar inte det men vi klarar oss genom att forcera löpningen fram till första simsträckan som är dryga 1400m och jag vet från föregående åren att det är total crazy i början och det gäller att inte hamna i kläm och knyta ihop sig med ett annat lag. Men vi har en plan, det är lugnt och jag blir inte lika stressad längre av dessa första simsträckor längre, även om man får ta det försiktigt där alla gånger, speciellt i Stockholm då det blir smalt när alla ska svänga vänster efter ca 600m för att veva sig genom "Ålkistan". Draftingen funkar utmärkt men Erik hamnar mycket nära inpå ett herrlag och jag kommer nära hans fötter som plötsligt börjar sparka – jag får hans fot rätt in i ansiktet, ajaj. Tur att simbrillorna sitter där de ska, snart är vi framme. Uppgången sabbar jag rejält och halkar runt på de blöta klipporna som bambi, slår mig på knät, ett tufft rivmärke blir det nog imorgon tänker jag. Erik får vänta på mig ett par sekunder som känns som evigheter - skärpning nu. Vi har jobbat mycket på snabba övergångar och vet att mycket tid går att vinna på det. Springer vidare, bara några tusen meter till nästa simsträcka på 600m som går rakt förbi på en idag mycket välbesökt badplats till vänster om oss. Folk, en massa badgäster som står på bryggan och stranden och stirrar på 200 galningar iklädda i neopren som dundrar förbi i vattnet, måste verkligen ha sett jätteroligt ut från land. Plötsligt slutar Erik paddla, jag tittar upp och undrar om allt är ok, "jodå", badmössan håller på åka av bara och ska justeras. Vi är inte riktigt med i racet ännu...men men, upp från sim två och där står Maria Rohman och en massa annat folk och hejar och säger att vi ligger några minuter efter första mixparet bara. Toppen, just det har vi räknat med; springer på i vårt gemensamma "grusvägstempo" känner att vi har hittat vår plats i tävlingen. Fötterna rullar lätt idag, vi passerar Koppartälten, jag tänker "vad fina platser det finns i Stockholm", man tror knappt att befinner sig i en storstad. En trehundringsimning till, hopp från bryggan, där gäller dett att hoppa synkad annars kan det gå illa, vi räknar "ett, två, tre" - med dolmen mellan benen; missar att knipa ihop och den flyger upp, och jag strular lite, äntligen iväg. Vi flyger upp för en stor gräsmatta där folk har picknick och roar sig denna fina lördagseftermiddag, sedan är det dags att springa uppför en s.k. backe. I fjol mindes jag den som riktig brant, men efter Borås och ett antal tuffa backpass tidigare under våren känns det lätt - vi skuttar upp för hela, ända upp över krönet, återhämtningen börjar direkt i en lika lång nerförsbacke. Vi håller farten - det känns riktigt bra idag. Strax innan simningen vid Brunnsviken missar vi markeringar eller någon måste ha tagit bort dem, men jag minns från förra året och vi hamnar på rätt spår. Dags för en simning på 300m igen, vi ser första mixparet gå upp på andra sidan, dem är ruskigt snabba i vattnet! Klättrar upp dagens svåraste uppgång, där står kompisar till Erik och hejar. Vi springer på mot banans andra backe, inga problem den heller. Simningen mot Kaninholmen, den backiga ön där vi blev jagade av fåglar som ruvade, massor sådana - tur att de inte är kvar idag. Småler och tänker på alla dessa djur som har jagat mig under swimrunträningar sedan jag träffat Erik. Det vildaste minnet är när åtta ungtjurar överraskade oss under ett pass i somras och vi fick fly (maxpuls), vildsvin i Ångaskogen och uppjagade svanar på vårkanten. Inte riktigt så vilda möten mitt i Stockholm idag tack och lov. Upp och ner från ön, en kort simning och en massa publiksupport - ja Stockholms swimrun är verkligen ett city swimrun. Man är i en stad, men ändå är det fina omgivningar, och så har man massor med publikstöd som på knapt någon annan swimruntävling. Det är lite speciellt. 

Vi kämpar på och undrar om laget framför oss håller hela vägen, de är urstarka i vattnet för vi höra av vår tidshållare Lars Hevreng - vi ser dem inget mer men bestämmer oss för att kämpa ända in i kaklet. Plötsligt dyker simcoachen Ulf Haussmann och löp och swimruncoachen Tomas Granberg upp framför oss, jag blir jätteglad. Ulf Hausmann har hjälpt oss med simningen i vinter och vi trodde inte att vi skulle ses under loppet - desto gladare blir vi att se kända ansikten. Vi hejar och peppar, Erik säger att han försiktigt drar på lite, javisst det gör vi, slutspurten har börjat - "det ska alltid finnas någonting kvar på slutet" är lite av vårt motto. Bara de sista simningar, de är lite annorlunda än förra året (kortare men fler), men det tackar vi för. Slutlöpningen på 2800m har vi väntat på, av med badmössan och på med "grillen" nu även om vi inte ser någon vi kan jaga ifall, passerar kungens får, upp mot restaurangen "Stora Skuggan". Man hör speakern, musiken, beatsen - vilken stämning. Erik peppar, 1000m kvar, restaurangens gäster som sitter ute tjoar och hejar, vi jagar förbi. Vid målgången står familjen och hejar allt vad dem kan, underbart. "Låt oss gå i mål ordentligt nu" uppmanar jag Erik - japp det gör vi, med flaggan i topp! Hjärtligt välkomnande av race direktorn som nästan fångar upp oss med sina armar - barnen springer fram flera topp herrlag står fortfarande i målområdet och fikar och grattar. Vi kommer 2:a! Målet var sub 3 timmar vilket jag knappt trodde på efter fjolårets tid i damlag, men vi överträffar detta och kommer in på 2.49 timmar – så nöjd över det! 
 

Dags för after race meal och en stor kall öl i solen framför scenen, vi hejar in fler swimrunners i målområdet och njuter av stämningen tills det är dags för prisutdelningen. Vilken dag - och ännu en framgång. Jag tackar min grymma swimrunpartner Erik för ett mycket välbalanserat lopp med bra känsla från början till slut, jag tackar även min kropp att den levererade idag igen. Känns mer som att man blir yngre än äldre sedan jag börjat med den här fantastiska sporten. Tack även till Fredrik Erixon som år efter år driver detta lopp med ett sådant helhjärtat engagemang. Ett lopp som verkligen är för alla, generationer, nybörjare och erfarna swimrunners. Jag kommer definitift tillbaka nästa år! 

Tack även till Lars Hevreng för fantastisk tidtagning under hela loppet, samt Jonas Larm och Patric Tengblad för all pepp på vägen!

Skribent// Nina Ellmark: www.ninaellmark.se