..ge upp är inte ett alternativt. Ta dig samman!!

bild: https://www.facebook.com/swextri/photos bild: https://www.facebook.com/swextri/photos

Swedeman Xtreme Triathlon 2018
Hösten 2017 och jag ligger i sängen och funderar vad som ska kunna få mig att börja träna inför en Ironman igen. Har planer att efter några års upphåll med triathlontävlingar göra något 2019 när jag fyller 45. Har varit med i utlottningen en gång till Norseman men kom inte med. Ca 5000 pers slåss om 250 platser. Då ser jag i flödet på sociala medier att det ska bli en Swedeman i Åre i augusti 2018!

Konfererar med frun om en ändå inte ska prova att få en startplats, lär ju vara mindre tryck ett debutår och hon säger : Kör! Någon månad senare kommer beskedet i mailboxen: Välkommen till Åre och Swedeman Xtreme Triathlon 2018!

Många tankar kring denna utmaning har hunnit fara genom huvudet mellan anmälan till start! Distansen 3,8 km simning i en kall sjö i Indalsälven i anslutning till Sveriges största vattenfall, nästan 21 mil cykel och sedan en fjällmara med avslutning på Åreskutan (om en klarar reptiderna), gav ibland anledning att tvivla. Träningsdosen hamnade på 6-8 timmar/veckan tills två månader innan då jag fick ihop ca 10 timmar /vecka. En salig blandning av cykel, simning, löpning, rullskidor och cirkelträning på gym blev förberedelsen..

Till slut var dock dagen kommen. Obligatoriskt är att ha egen support (crew) under loppet, dels för langning under cykling men också som medlöpare på sista milen. En barndomsvän satte sig i bilen från Värmland och körde upp för att haka på (Stort TACK till dig Tommy!!) Vi gjorde detta tillsammans!!

Bilen fylldes av grejer på torsdagen, två dagar innan loppet, och ett gäng sommarpratare gjorde att resan till Åre kunde göras utan alltför för mycket funderingar på detta som komma skulle.

En vän till en vän (Tack Ronny!)hyrde ut en lägenhet i centrala Åre vilket passade utmärkt för att ha nära till tävlingscentrum på Holiday Club. Kvällen användes mest till att fundera vad som skulle packas och hur vädret skulle bli. Prognosen såg allt annat än bra ut. Nu var sommarens värmebölja slut....

 
En vän i nöden:)
En vän i nöden:)
Frdagen inleddes med att jaga en ny vätskebehållare (ryggsäck) när jag insett kvällen före att den packning som skulle krävas på löpningen (två extra underställ, vattentät jacka + byxa, pannlampa, första hjälpen, mat och dryck inte skulle få plats i min gamla camelback med obefintligt packutrymme. Till slut så hittar jag en som sannolikt kan funka (alltid rekommenderat att inhandla nya saker kvällen innan..;)

På registreringen och race meeting är det fullsatt. Mängder av nationaliteter är på plats men jag tycker att stämningen är lite mindre "stiff" än det är på en vanlig Ironman. Vi får besked om att vädret kommer vara en stor utmaning i form av starka vindar och regn. Det är mycket osäkert om loppet kan avslutas på Åreskutans topp som planerat. Det är avhängigt om kabinbanan kan köras. Uppenbarligen ingen som har lust att låta deltagarna gå ner efter målgång. Beslut om detta tas så sent som möjligt. D.v.s när första man eller kvinna ankommer Huså för att starta klättringen upp. Planerad målgång för den snabbaste anges till ca 17:00 (12 h). Har själv satt målet att 1. ta mig i mål 2. avsluta på toppen 3. under 16 h.

Tommy anländer och vi checkar av T2 vid Åre, Björnen och sedan åker vi upp med cykeln till Tännforsen och T1. Organisationen kring tävlingen känns proffsig och nu börjar nerverna göra sig påminda. Till pastastället numero uno i Åre (Prima Pasta) där de precis ska stänga men lastar en take away full med pasta carbonara (tack för det!).

Packning och genomgång vart vi ska ha support under cyklingen gås igenom och vi betsämmer oss för att ta ett microstopp var 4-5 mil, där vi fyller på energi. Det vill säga: Snickers, kexchoklad, salta och söta godisar samt energidryck (Enervit) och någon redbull vid behov. Jag fixar inte gels, bars och andra specialprodukter men är sjukt svag för godis. Funkade utmärkt visade det sig:)
Klockan ställs på 02:45 då bussarna som vi tävlande är tvungna att åka med till starten (Nordhallen) avgår kl. 04:00!!

Klockan ringer och jag har säkert ändå fått ca 3-4 timmars sömn. Känner mig relativt pigg och gör gröt, mackor och kaffe. Vi äter under tystnad och sedan skjutsar Tommy ner mig till Holiday Club. Bussarna lämnar Åre till ljudet att stormande vindar och mörka skyar...

Väl framme i en skogsglänta långt ute i skogen vid en strand så känns det som 5 grader. Fryser rejält och kvinnan som jojkar klarar knappt att överrösta vindbyarna. Vinden är rak västlig vilket innebär att de första 2,5 km kommer gå i rak motvind. Långt bort i fjärran syns ljuset från husen vid Tännforsen.

Jag fryser rejält och vattnet känns kallt när jag doppar fingrarna. Beslutar att köra i en kortärmad underställströja under dräkten och på med neoprenluvan. På fötterna är det anbefallt att ha sockor för den 500 meter långa löpningen till växlingen på en grusig/stenig stig och jag drar på mig dem också.

Starten går och vi springer ca 200 meter (långgrunt) innan vi slänger oss i vattnet. Tar en position långt till höger och börjar simma. Simningen har efter alla swimruntävlingar blivit det jag minst oroar mig för. Därför blir chocken total när jag drabbas av panik. Vågorna är intensiva och slår rakt i ansiktet vid varje armtag. Börjar andas snabbare men är ju inte uppvärmd. Vattnet är varmt för årstiden och neoprenmössan känns som ett fängelse. Börjar bröstsimma och ser fler göra detta. Inte heller det fungerar och jag provar ryggsim men kommer ingenstans. Vad jag kan se så ligger jag i stort sett sist i fältet. Bestämmer för att börja kolla efter följebåtar för att kanske ge upp. Hittar ingen och tänker att Tommy har f-n åkt 140 mil för att vara med mig denna helg, så ge upp är inte ett alternativt. Ta dig samman!! Tänker att jag tar 20 m i taget och crawlar på. släpper in vatten under huvan, lättar på glasögonen och känns det inte lite lättare..

Helt plötsligt börjar jag se andra simmössor i gryningsljuset. Simningen fortsätter att vara tuff men det börjar bli den där lunken som känns mer bekant. Mitt i sjön så är det en sandbank där jag snabbt ställer mig upp och tar riktning och gjuter lite mod:) Innan vi ska vika vänster runt en udde för att glida in mot sista 500 meterna så ser jag folk promenera på stranden. Det är grunt in mot land men det känns inte helt rätt att kliva upp och gå i innerkurva, så jag viker ut en bit på djupare vatten och nu börjar jag ana ett slut på en av de mentalt tuffatse simningarna jag gjort. Lärdom är att ALLTID simma en kort stund innan start!

Kommer upp efter 1:23 och olyckligtvis så har en socka glidit av på vägen vilket gör att löpningen till växlingen inte är helt bekväm men det finns inga alternativ. 

Vid växlingen är det fullt med folk, jag har också passerat en mängd simmare visar det sig. Tar det lugnt och byter till torra kläder. Förbereder mig på relativt kylig cykling så det blir tröja, jacka, handskar och skoskydd. Nu känns det faktiskt ganska skönt att det är rak västlig vind (en känsla som stämmer bra i 12 mil..).

Det är mängder av bilar efter vägen som förbereder sig för att följa sin deltagare. Lite TdF känsla. Börjar rulla utför från Tännforsen mot Duved och Åre. De första två milen fram till Åre går mycket bra, först riktiga uppförsbacken är när vi närmar oss Åre Chokladfabrik och korsningen där jag 7 timmar senare kommer vika av upp till växling (T2).

Nu är det fokus på att hitta ett jämt tempo där jag ändå ligger på lite för att nyttja den medvind som vi har. Första stoppet är planerad till Lundhags butik i Järpen efter ca 4,5 mil.

De korta stoppen fungerar bra för att snabbt räta ut kroppen, skaka loss benen, lätta på trycket (verkar dricka bra..) och tugga utan att vara andfådd. Trenden är att jag rullar förbi ett gäng efter varje stopp för att sedan bli omkörd av de samma nästa gång jag stannar. Men det stressar mig inte, försöker fokusera på min egen pretstation denna lååånga dag.

Genomlever det som känns så bekant från andra längre lopp, detta att vara i djupa svackor för att sedan känna eufori för att det känns så bra ibland. Sista biten fram till vändningen i Krokom så går det både fort och stabilt. Bitvis har det varit svårt att ligga i tempoposition när vinden kommit från sidan pga att det då kränger alldeles för kraftigt för att jag ska känna mig bekväm. Några deltagare har blåst omkull får jag höra senare. 
Framme i Krokom och ut en kort sväng på E14 och STOPP...

Vinden slår nu rakt emot en! Det blir ingen vila de sista milen. Uppförsbackarna kommer kontinuerligt och i nerförskörningarna så gäller det att trampa på för att inte stå still:( Men det är ialla fall lika för alla. Börjar fokusera på att äta och dricka bra för att förbereda mig för löpningen. 

Tommy stannar nu lite oftare och puschar vilket hjälper! Väl i Järpen kommer en smärre chock, plötsligt ser jag min syster och hennes sambo. De står och hejar för fullt. Jag blir lite omtumlad, jag hade pratat med henne kvällen innan och hon var då i Åre och jag trodde de var hemma på Hammarö. Jag får en positiv kick men när tröttheten är så nära så kommer också känslorna lättare till ytan och ögonen immar plöstligt igen och jag finner mig cyklandes med tårar rinnande ner för kinderna. 

Äntligen viker vi av upp till Björnen och nu är det verkligen xtreme! Den sista backen till T2 tar ut sin rätt, står bitvis nästan still med lättaste växeln. Detta är ocksp ett sådant tillfälle när jag stilla undrar varför jag gör detta (ska försöka svara på det i slutet av denna race report). Cyklingen klaras av på 7:01 h.
Växlingen till löpningen känns stel..(kanske en gångstil lik Zeb Macahan skönjas;)
Byter till torr tröja, på med den nya ryggan full med saker, godis, telefon, kläder etc. Tar några stapplande löpsteg, kramas med syrran igen och börjar färden mot mål. Ganska snabbt inser jag att det blir mycket gå i uppförsbackar och gör det till en medveten strategi. Fortsatt vet vi inte om det kommer bli något stopp på skutan och den tid jag nu har att förhålla mig till när klockan är 13:40 är att jag ska vara i Huså 18:00. Då dras repet och de som är där efter detta får avsluta sista milen på lågland runt Huså (och få en vit t-shirt).

Klättringen börjar mot Lillskutan. Det är brant och alla går. Fältet har nu dragits ut och det är sällan många runt en. När vi kommer upp för första skidbacken efter 6 km (Totthummeln) så känns vinden kall. Jackan åker på och det känns faktiskt ganska ok. En vätskestation passeras med lite colaintag (det är riktigt gott!!). Nästa station ligger vid Fröå gruva (19 km). Väl uppe på fjället börjar så mer platt löpning och ofta lätt utför. Det är bara rena fjällstigar och så ser det ut hela loppet. En torr sommar har ändå gjort det relativt lättsprunget men det trampas ändå med jämna mellanrum ner i lerhål. Springer ifatt en kille som cirkulerat runt mig hela cyklingen och vi känner igen varandra. Han står och stretchar med kramptendenser, han ser ut att behöva salt men har inget. Jag sliter upp min lördagsgodispåse med salta karameller och bjuder. Han blir glad, tackar och sticker!:) Nu börjar det passera flera löpare, trots att jag försöker att konstant löpa. Någon säger att vi nu har ca 2,5 timme att klara 2 mil och det ska väl gå... Jag känner mig tveksam. Min klocka har också gett upp (förutom tid)trots fulladdad så jag tappar fartkontroll och antal sprungna kilometer.

Äntligen så närmar jag mig Fröå gruva och lite mer energi i form av supergoda gel godisar och coca cola. Klockan har blivit 16:35. Enligt information tidigare ska det då vara 1,2 mil till Huså. Tänker att det bör gå att klara 18:00, för det är väl platt gruslöpning nu?
Funktionären säger att hon inte sprungit sträckan men tror det är mest stig och inte så mycket uppför. Hon säger också att nu går kabinbanan, så de som hinner får avsluta på toppen (och får en gul t-shirt). Jag börjar ta mig in i skogen igen och....Uppför!! WTF!

Men tack och lov börjar det plana ut efter en stund. Benen börjar acceptera ett litet snabbare löpsteg och modet kommer tillbaka. Jag tänker att klockan 17:45 borde jag närma mig Huså. När klockan är 17:45 står jag mitt i en myr som är ca 1 km och måste passeras. Jag inser faktum att det kan bli en moloken afton. Men hade inte funktionären sagt något om att kanske de skulle skjuta fram reptiden för att så få hade passerat. Hur länge kan det vara? 15 min 30 min??

Jag nöter på och plöstligt ser jag Tommy komma joggandes. Klockan är 18:05 och han säger att de har flyttat fram till 18:30 och det är bara 2 km till växling!! Med lätta steg (nåja) så anländer vi tillsammans in till växlingszonen 18:16.

Här är supporten tillbaka. Syster och Björn hejar friskt och Tommy är förberedd att göra följe uppför skutan. Först måste vi göra en obligatorisk check av utrustning. Allt är med! Nu kör vi det sista. Det känns faktiskt lite som loppet är slut här men det är 1 mil uppför kvar. Det blir mest gång och i efterhand funderar jag om det kanske ändå inte skulle gått att springa mer. Vi har ett relativt högt tempo och passerar ganska många. Men jag har nu insett att mina mål sannolikt kommer klaras och hittar inte tillräckligt med motivation att pressa ytterligare. Tommy är dock en vitaminboost med många glada tillrop och vi tar faktiskt höjd (och tog jag minsann inte killen med krampen;) 

När vi till slut ser toppen så känns det fantastiskt men som vanligt i fjällen så passeras nästa krön för att snabbt inse att det var visst en puckel till osv.

Men inte en tävling eller dag som inte når sitt slut även om det rådde en del oenighet om detta i mitt huvud vid olika tillfällen!

Klockan 20:41 så joggar jag sakta över mållinjen vid Kabinbanans station! Nöjd att klarat mina mål. Nöjd att jag fick med mig Tommy som världens bästa support. Nöjd att kroppen höll ihop trots några år med problem med ffa hälarna.

Varför gör jag då detta? Kanske för att jag kan och har möjlighet. Det är dessa mål, tävlingar som får mig att hålla igång den övriga tiden. Och den träningen är för mig en kanal och möjlighet att rensa hjärnan men också hämta energi. Jag vet också att alla inte har denna möjlighet och att livet snabbt kan sno. På vägen upp och med mig i huvudet när det var tungt så fortsatte jag för att kämpa så om inte för mig själv så för min familj som ställer upp för mig så oändligt mycket. Simone, Mathilda och Tuva: Jag älskar er för detta (också)

Och denna strapats tillägnar jag också Pia som nu kämpar en annan match och ändå kämpar för att hjälpa mig att arrangera triathlontävlingar! You rock! Fuckcancer!!

Tack till arrangörerna som gjorde ett grymt första år. Ni är här för att stanna!! Och till dig som söker ytterligare utmaningar i tävlingsdjungeln: Här är en:)

Har du nu läst ända hit så får du ta en bild till: Mig i gul t-shirt!

Skribent// Jonas B #123