Ironman Hawaii

Ironman Hawaii, moder till sportens långdistans. Detta är också platsen för VM i Ironman i oktober varje år. Många långdistanstriathleters våta dröm.
Öns värme och ofta besvärliga vindar gör detta till en utmaning utöver det vanliga.


 

Ironman World Championship 2012 -Min racerapport!

Det tog sin tid men nu kommer den äntligen,det här är min dröm som gått i uppfyllelse, det här är min racerapport från Hawaii Ironman 2012 där jag stod på startlinjen!
 
Vi,jag och pappa, anlände till Hawaii måndagen den 8 oktober.
Jag hann uppadetara lite dagarna innan om hur jag hade det så jag tänkte att jag hoppar direkt till fredagkvällen och sedan själva raceday så det inte blir en hel bok, kommer bli ett långt inlägg ändå känner jag på mig.

 

Fredag 12oktober,dagen innan..
Jag hade en väldigt lugn fredag, förmiddagen tillbringade vi vid poolen och på eftermiddagen tog vi cykeln och mina bike/run-påsar och åkte in till tävlingsområdet för att göra min incheckning.
Fantastisk stämmning överallt precis som under hela veckan!
När cykeln var incheckad och påsarna på plats var det bara att dra ett djupt andetag och njuta,imorgon var det dags!
Pappa och jag åt en ordentlig middag på hotellets restaurang på kvällen sedan somnade jag som en stock utan problem innan klockan slagit halv tio,perfekt!
 
Lördag 13 oktober, Raceday!
Klockan ringde 03,30 och jag var klarvaken på första pipet!
Hade lagt fram mina tävlingskläder och mitt chip kvällen innan så på tio minuter var jag redo.
Försökte att gå på toa men magen hade inte fattat riktigt än vad det var som var på gång så det blev ingen längre sittning som jag hade hoppats på..
 
Försökte äta lite frukost men gick sådär,som vanligt när det är dags för stora lopp,packade en påse med lite bröd,frukt och juice och hoppades på att jag kunde småäta lite när jag kom till tävlingsområdet istället.
Vid halv fem mötte vi upp Elinore och hennes familj i lobbyn och så åkte vi tillsammans till kailua pier där start,mål och växlingsområdet var.
 
*Elinor är också från Sverige men bor på Irland, hon kvalade till Hawaii i somras i Frankrike. Vi bodde på samma hotell så vi lärde känna varandra under veckan,en riktigt härlig männsika!
 

Väl på plats vid kailua pier gick vi direkt till tältet för bodymarking där vi skulle få våra startnummer tryckta på armarna, kändes skönt att vara ute i god tid för att slippa stressa.
De två funktionärerna som gjorde min bodymarking tyckte det var lite kul att jag hade så högt startnummer till mina små armar, själv kände jag mig sådär töntigt supercool med mina stora nummer som täckte hela överarmarna.
 

Pappa i sin fina tröja,här på välkomst banketten på torsdagkvällen! Pappa i sin fina tröja,här på välkomst banketten på torsdagkvällen!

När våra nummer var på plats var det dags att gå in i växlingsområdet för att titta till cykeln och pumpa däcken.
Det började pirra lite i kroppen nu..
Där inne kunde man verkligen ta på stämningen,alla var så laddade och det kändes så overkligt att jag traskade runt där inne bland alla stora namn,jag gick bara runt och njöt...vilken jäkla dröm detta är!
 
När cykeln var klar och jag kollat däcken två gånger för att vara på säkra sidan så att jag inte dragit i för mycket luft i dem så kände jag mig redo att lämna cykeln.
Nu var det dags för ett nytt försök till toabesök.
Magen ville fortfarande inte hur mycket jag än försökte, gav upp och tänkte att jag får väl helt enkelt ta det senare under dagen om det är så...
 
Klockan var bara strax 6, en timme kvar till start, så vi gick ut ur växlingsområdet och mötte upp pappa och Elinors familj igen.
De var alla så himla fina i med sina flaggor och Sverigetröjor!
Pappa hade sin support tröja han beställt innan vi åkte, det stod: "Johanna´s Ironman world championship support crew Sweden".
 


Det var skönt att stå med pappa ett tag och bara känna lugnet, minuterna tickade iväg fort och efter att herrproffsen och sedan damproffsen startat (06,30 och 06,35) så sa vi hej då till alla, en sista kram och lycka till sedan knallade vi iväg för att checka för start och sedan kliva ner i vattnet.
 
Det kändes väldigt skönt att ha Elinor vid min sida innan start, hon sa åt mig att tänka på vad det stod på mitt chipband och hela tiden tänka tillbaka på det under loppet om, eller snarare när, det gick tungt.
 
"Aa na maka o na aa"
-The Sparkling Eyes of My Roots.
 
När jag sedan steg ner för trappan och fötterna nuddad sanden och jag såg ut över vattnet och starten så var det svårt att hålla tillbaka tårarna..
Det var publik överallt,fotografer och filmteam..
I luften snurrade två helokoptrar.
Jag tänkte på hur jag sjäv bara ett år innan satt klistrad hemma framför datorn och väntade på att startskottet skulle gå,hur jag blev så inspirerad av alla som stod där på startlinjen och tänkte att det vore det häftigaste man någonsin kunde göra! Tänk att få göra Ironman och tänk att få göra det på Hawaii,vilken dröm!
Nu stod jag här...
Ett år senare står jag på just den startlinjen och ser vattnet glittra framför mig..
Några tårar börjar rinna innanför glasögonen, jag är lycklig..
 
Några minuter kvar till start, vi simmar ut lite och lägger oss långt bak i startfältet, önskar Elinor lycka till sedan vänder jag blicken framåt, tar ett djupt andetag två gånger sedan går startskottet!
 
Hinner knappt tänka men börjar veva på med armarna,lugnt och fint..
Jag hittar en bra känsla redan från start och tänker bara på att jag ska njuta.
Jag har placerat mig bra, slipper sparkar och slag men har ändå ett gäng som jag simmar med och håller takten, behöver inte hålla på att navigera själv utan följer med gruppen.

Vattnet är fantastiskt,klart och fint med fiskar och korallrev överallt!
Det gick inte att göra så mycket annat än att bara njuta!
Tänkte mycket på alla där hemma som jag vet satt och kollade på livesändningen..
Allt kändes väldigt bra..
 
När jag kom bort till vändpunkten var jag fortfarande kvar i samma grupp vilket kändes skönt.
Jag kollade klockan och hade gjort halvan på förväntad tid, nu var det bara att simma tillbaka igen så var simningen klar..
Precis när jag simmar ut från vändpunkten ser jag ett gäng delfiner i min vänstra ögonvrå..
Jag ler i vattnet och drar i mig en skoppa saltvatten.
 
När jag börjar närma mig piren igen hör jag musik,publik och speakern!
Börjar förbereda mig i huvudet inför växling.
Kommer in mot land och sätter ner fötterna,slitter av mig mössan,simglasögonen och ur med öronpropparna...
Jag förstår att det är galet mycket folk runt mig men jag är så fokuserad på att ta mig upp för trappan och in i växlingstältet att jag knappt hinner uppfattta någonting alls..

Börjar med att springa in under slangarna/"duscharna" som spolar kallt vatten.
Riktigt skönt att väcka huvudet lite och spola bort allt saltvatten innan man ska upp på cykeln.
En funktionär står och viftar med min blåa cykelpåse och jag springer dit,greppar den, sedan vidare in mot tältet för ombyte.
Möter en ny funktionär som börjar plocka upp mina saker ur påsen medans jag tar på mig strumpor och skor.
En annan funktionär smetar sololja på mina armar och axlar.
En klunk vatten sedan ut och hämta min cykel.
 
Hittar den utan problem, på med hjälmen som sitter på styret sedan tar jag tag i sadeln och springer, så fort det nu går i mina cykelskor, ut från området.
Upp på cykeln och så trampar jag iväg!
Efter ca 50meter ser jag pappa som hejar iväg mig, jag hinner le tillbaka!
Första biten av cyklingen gick på en slinga i "stan", mycket tajta svängar och jag hade fått tips om att ta det riktigt lugn här innan jag kom ut på Queen K.
Publiken var grym och alla skrek och hejade,vilken energi!
Klockan är ca nio och värmen var redan påtaglig, det kommer bli en varm dag!
 
Efter några kilometer råkar jag köra på ett litet gupp och känner hur en av mina vattenflaskor jag har bak hoppar ur men tänker att det inte gör så mycket eftersom jag har två till och att det säkert räcker till fösta depån.
Blev lite mer nervös när jag svänger upp sista vänstersvängen innan jag kommer ut på Queen K och känner hur nästa vattenflaska också bestämmer sig för att hoppa ur...inte bra!
 
Jag kommer ut på Queen K med endast en liten vattenflaska och har inte en aning om hur långt/kort det är till första depån.Det är inte så mycket att göra någonting åt, jag tar en liten klunk vatten och tänker att jag får försöka spara så gott det går tills jag fyllt på allt igen..
Som tur är tar det inte lång tid alls innan jag ser depån och kan greppa två flaskor iskallt gott vatten!
 
Första två milen ut på banan känns allt väldigt bra,det var galet varmt och vinden var som en vägg att cykla mot men jag tyckte ändå att det funkade bra.
Det tog inte lång tid innan den känslan ändrades totalt.
Ju längre jag kom ut på cyklingen desto värre blev allt!
Hettan var en sak,det gick iallafall att svalka sig genom att hälla vattenflaska efter vattenflaksa över sig men vinden..
Vinden var förj*vlig rent ut sagt!
Tillslut spelade det ingen roll hur fort jag än trampade, det kändes som jag knappt kom framåt alls!
Det känns otroligt tungt och jag får verkligen slita!

Det ser ju väldigt härligt ut om man tittar på cykelbilderna..men icke! Det ser ju väldigt härligt ut om man tittar på cykelbilderna..men icke!


När jag kört ca sju mil var jag redan ordentligt trött, benen är sega och det känns galet tungt!
Men jag biter ihop och kämpar vidare!
Då händer det!
Precis i början av stigningen mot Hawi, framhjulet börjar gå trögt..drunk,drunk,drunk,drunk...
Punka,fan!
 
Framhjulet är helt platt när jag hoppar av cykeln.
Svär lite först men försöker att inte stressa upp, byta slang sedan iväg igen tänker jag.
Plockar bort framhjulet och börjar bända av däcket, då ser jag det, en stor sticka sitter inborrat i däcket!
Jag sliter ut slangen och börjar peta med naglarna för att få bort den stora stickan, tillslut får jag bort den och hålet är stort...alldeles för stort!
 
Här kommer det nu en rad av fula ord och svordomar, jag tömde hela mitt ordförråd där ute på cykelbanan kan jag lova!
 
Det finns inte en chans för mig att fortsätta köra med det däcket,byter jag slang så kommer jag ändå att punka igen om jag kör med samma däck.
Jag får lite smått panik där jag står och tårarna rinner av ilska och besvikelse!
Jävla skit, vilket jäkla lopp som helst får du punka på men inte nu, inte på Hawaii! Skriker jag åt cykeln.
 
Min ända chans är att vänta på servicebilen, men det kan vara precis vart som helst på banan och det kan ta timmar innan den dyker upp om jag har otur.
Jag satte mig vid vägkanten, inte en fläck av skugga fanns det, bara lavafällt!
Solen stekte bra där jag satt och jag kände mig grillad redan efter några minuter.
Stirrade nervöst på klockan.
Tjöt och var förbannad!
 
De andra triathleterna som passerade mig skrek och frågade om jag var okey och om jag behövde någonting...
-I'm okay, just water thanks! Snyftade jag fram bakom mina solbrillor.
 
De slängde flaska efter flaska till mig så att jag inte skulle bli helt uttorkad där jag satt.
40-45 minuter senare kom servicebilen och jag blev så otroligt lättad, snabbt som attan fixade de min cykel och så kunde jag fortsätta igen.
 
Lättad men trött av att ha suttit i solen så länge trampade jag vidare mot vändpunkten.
Det tog ungefär 25minuter så punkade bakdäcket.
Det är inte sant tänker jag, hoppar av cykeln igen men blir iallafall glad när jag ser att jag kan fixa det själv den här gången.
Snabbt som attan tar jag bort hjulet,av med däcket och i med en ny slang, pumpa och så på med hjulet och iväg!
 
Fasen nu var jag stressad med så mycket spilld tid!
Kommer iallafall upp till vändpunkten och det är dags att vända tillbaka mot kona igen.
Hade en fin nerförsbacke och medvind första biten så passade på att trampa för kung och fosterland för att spara igen så mycket tid jag bara kunde, kom upp i ca 65km/h och kämpade allt vad jag kunde för att ha så hög fart så länge jag bara orkade!
 
Men nerförsbacken och medvinden varade tyvärr inte så länge, jag var snart tillbaka i det tunga arbetet med att få cykeln att ens gå framåt i motvinden som hade tagit fart igen och det brände ordentligt på min handled efter så många timmar i solen!
 
Jag sliter och sliter och när jag tror att det inte kan bli värre än så här så får jag smaka på vad en kastvind verkligen är för någonting.
Helt plötsligt soppas jag omkull rakt ner i backen!
Tänk er att ni står på en matta och någon rycker undan mattan så fort att ni inte hinner tänka.
Hjulen bara försvann under mig, höften och handleden tog smällen medans cykeln och resten av kroppen klarade sig oskadd!
 
Skakig som ett asplöv ställer jag mig upp och en medtävlande har stannat och frågar hur det är med mig.
Det gick bra svarar jag utan att ens hinna känna efter..
När jag kollat att alla kroppsdelar satt där de skulle och att inte några benpipor stack ut lite här och där så var jag snabbt uppe på cykeln igen!
 
Vilken misär!
När jag trampar vidare får jag tampas med mig själv i en drös med jobbiga känslor!
Jag är arg,ledsen,besviken,stressad,rädd och orkeslös...
För en kort stund tänker jag att jag helst av allt bara vill stiga av cykeln och lägga mig vid vägkanten och vänta på att någon ska hämta mig..
Hawaii sätter mig verkligen på prov.
Här krävdes det ett ordentligt peptalk med mig själv!
 
Aa na maka o na aa!
Jag tänker på varför jag är här, vad är det jag vill och hur skulle jag klara av att inte ta mig i mål.
Det skulle inte gå,jag vet det och jag vet också att mitt huvud inte skulle tillåta det..
Jag tror på mig själv och jag vet att jag kan, inte ge upp nu!
Jag bestämde mig för att jag skulle trampa ett varv i taget,hur sakta det än gick så skulle jag in i växlingsområdet och ta mig ut på löpningen..
Jag skulle i mål om jag så skulle få krypa mig igenom maran!
 
 


De sista milen hem var tunga.
Ibland hade jag knappt styrfart och även om jag hade lite svårt att förstå just där hur jag skulle orka mig igenom maran så längtade jag dit för att få lite sällskap av andra löpare.Jag behövde bara komma in till löpningen så skulle jag få ny energi förhoppningsvis!
 
Kommer in för växling efter 7h49min ute på cykelbanan.
Hoppar av cykeln som en funktionär tar hand om sedan ska jag springa runt hela växlingsområdet innan jag kommer in i tältet.
Höften gör ont och jag vet att det kommer bli en lång promenadkväll!
In i tältet och tre funktionärer kommer till min undsättning.
Två stycken börjar genast massera och stretcha mina ben medans den tredje masserar axlarna.
Av med cykelskor och jag ser att mina fötter ser ut som två megastora vita russin (förlåt alla som får en otroligt äcklig bild framför er nu men detta är sanningen), detta var resultatet av allt vatten jag hällt över mig hela dagen.
Jag föklarar för en av funktionärerna att jag måste, verkligen måste ha mina fötter tejpade annars kommer jag få skavsår på varenda litet hörn av fötterna under löpningen och illa kvickt springer hon iväg och hämtar stora tejprullen.
Hon tejpar och tejpar och smörjer sedan in mina fötter med vaselin,på med srumpor och skor sedan säger hon..
-det här fixar du, vi ses i mål!
 
Tacksam så att tårarna rinner springer jag ut från tältet och pinnar iväg ut mot löpningen.
Nu får jag fan bita ihop här! I Can
Ser pappa direkt när jag kommer ut i första svängen och han ler och hejar, huvudet får en stor dos energi och jag pressar benen framåt.
Det går i snigelfart men det går framåt..
Äntligen har jag publiken igen som ger energi att ta ett steg till.
Höften jobbar inte med mig alls och jag är totalt slutkörd redan från start.
 
Jag grinar illa men när jag kommit ca halvmilen blir jag mött av Chrissie Wellington, hon står i mitten av löpbanan och hejar på alla tävlande och när hon ser mig så kommer hon fram och lägger en hand på min axel och säger att jag ska kämpa på,att jag fixar det,ett steg framför det andra!
Jag blev helt rörd och grinade lite extra bakom mina solglasögon, jag tackade för peppen och satte lite extra fart på mina trötta ben.
 

Jag försöker dra ett någorlunda pokerface iallafall..
Jag försöker dra ett någorlunda pokerface iallafall..


Jag går med raska steg och kommer ifatt en japansk herre.
Det visar sig vara den herren som kvalade i kalmar, han som jag skrev om i min racerapport från kvalet.
Han var pratglad och tyckte det var roligt att jag gick lika fort som han sprang, förmodligen var det till min fördel.
Vi hade sällskap ett tag men sedan när jag fick lite ny energi att vågra pressa benen i någon slags jogg så fösvann han bakom mig.
 
Vid varje vätskestation drack jag mycket vatten och tog en tugga banan.
Hällde is innanför linnet och greppade tre svampar med kallt vatten som jag svabbade ansiktet och resten av kroppen med.
Som tur var kom solnedgången ganska snart in på min löpning och temperaturen gick ner betydligt..
 
Jag tittade på klockan och kunde räkna ut hur mycket tid jag hade per mil för att klara av tidsgränsen..
Jag visste att jag skulle klara det så länge jag inte stannade.. och stanna var det sista jag skulle göra!
 
Efter ca en och en halv mil började huvudet och orken komma tillbaka till mig.
Visst att det gjorde förjäkligt ont i höften och det blev inte någon rättvis löpning men det spelade ingen roll längre, jag ville bara passera mållinjen innan klockan slog 12 och det skulle jag klara.
 
När mörkret kom åkte det runt bilar på banan och delade ut lightsticks-halsband till alla löpare så att vi skulle synas tydligt i natten,det blev lite mysfaktor på det hela och jag kände mig på gott humör.
När jag kom ut på Queen K där andra rutten av löpbanan gick så var det helt bäcksvart på vissa ställen,jag gick första biten för mig själv sedan småsprang jag lite då och då.
 
Det var helt stjärnklart och jag gick och stirrade rakt upp i det stora blå.
Tänkte mycket på alla mina nära och kära där hemma, på hur mycket de tror på mig och vilket fantastiskt stöd jag haft..
Sedan började jag nynna på en av mina pepplåtar..
 
Hold on to the dream,
Hold on Hold on now,now
Hold on and believe
Oh we already one,
we still hold on Hold on,
hold on now, now
We still hold on Hold on,
hold on now, now
Hold on to the dream..
 
Jag blev avbruten av att det prassalde till i vägkanten där i mörkret så jag tog sikte på två lysringar jag såg långt framför mig sedan pressade jag benen att springa framåt!
När jag nådde ljuset så visade det sig vara två äldre damer som traskade på i ett friskt tempo, vi tog sällskap och det var skönt att inte behöva gå helt själv där ute i mörkret.
Damerna var för övrigt hur coola som helst, båda över 70sträcket och hur pigga som helst!
När jag frågade hur de började med triathlon och just Ironman så svarde den ena damen -när jag blev pensionär så fanns det ju ingeting att göra, sticka vägrade jag så jag tänkte att jag kan ju lika gärna börja med ironman!
Hahaa,Hur coolt är inte det?
 
När vi kom in på den sista milen kom en ny skölj av känslor över mig, men den här gången av lycka och tacksamhet.
Tänk att jag några timmar tidigare under dagen fått kämpa så otroligt med mig själv för att ens ta mig in på cyklingen och snart,snart så är jag i mål, bara tio kilometer kvar nu!
Jag längtade efter känslan att komma upp på målrakan och jag längtade efer att få se pappa i mål!
 
Kilometerna tickade förbi långsamt och hela kroppen gjorde ont men tillslut...tillslut svängde vi ner mot Ali´i Drive och hur ont det än skulle göra så hade jag bestämt mig för att springa igenom Aliì Drive ända in i mål.
Så jag tackade damerna och sa att vi ses i mål sedan började jag springa.
 
Och vilken magisk känsla att ta högersvängen och komma ner på den välkända gatan Aliì Drive!
Publik överallt som skrek och hejade!
Nu var jag på upploppet till min dröm, helt galet!
Jag kände ingenting alls förutom lycka just då, smärta finns inte på ett upplopp utan bara ren och skär lycka!
Tårarna rann samtidigt som jag log allt vad jag kunde, jag ser lamporna som lyser upp själva målet när jag närmar mig och mitt i all folkmassa så ser jag pappa stå med flaggan utsträck till mig!
Jag tar flaggan om mig och hör sedan Mike Rileys välkända röst som ropar JOHANNA, YOU ARE AN IRONAMN!!!
 
Jag stannar under mållinjen..
Sedan behöver jag nog inte föklara så mycket mer..den här bilden säger allt!
Lyckotårar,lättnad och stolthet!
Jag är en Ironman Hawaii Finisher, jag förverkligade min dröm!

En lycklig Johanna!
En lycklig Johanna!

Jag vet inte hur många gånger jag har tittat på den här bilden sedan jag kom hem.
Den gör mig så otroligt lycklig och jag kan fortfarande inte hålla tillbaka tårarna när jag ser den..
 
I Februari bestämde jag mig för att börja med triathlon, i Maj gjorde jag min första triathlontävling i Halstahammar i Juli min fösta Halvironman i Vansbro och i Augusti min första Ironman i kalmar...Förra helgen Ironman World Championship på Hawaii!
 
Vilken fantastiskt år jag har haft och vilken jäkla resa!
Jag är så otroligt stolt över mig själv att jag vågade drömma stort och tro på det!
Sen vill jag ge ett stort tack till alla som varit med mig under resans gång och stöttat och trott på mig, jag är så otroligt tacksam att jag har er, ni har varit helt fantastiska och fått mig att orka kämpa ända in till mållinjen i lördags! Ni ger mig styrka att våga tro på mig själv,Tack!
 
Hur avsluta man ett sånt här inlägg egentligen,jag vet inte..jag låter texten från min tatuering som sitter på insidan arm sätta punkt för denna racerapport!
 
I Can.
 
/Johanna


Johannas start på triathlonäventyret började 2012, läs gärna om förtsättningen på hennes blogg>>

Läs hela inlägget »

Det här är min berättelse, min race report, om det jobbigaste jag gjort. Den är lång, nästan lika lång som en Ironman. 

Morgonen börjar medan mörkret ännu ligger kompakt över Kona. Men jag är så jetlaggad att det är precis som vilken annan morgon som helst i paradiset. Smoothie och kaffe. Så långt allt normalt – sen börjar det som jag inte gör så ofta: På med racekläder och tidschip, simprylarna ligger i påsen. När vi sätter oss i bilen är jag skakis och väldigt nervös. Jag funderar över vad jag är rädd för? Att det ska bli jobbigt? Ja, det vet jag ju redan. Magen är i uppror, men det hör ju till vet jag av tidigare erfarenhet. Huvudet gör ont men tanken är rätt – jag gör vad jag kan idag. Jobbigt kommer det att bli. Nu kan jag bara påverka min tanke och inställning till situationer som uppstår och hur mycket jag äter och dricker.

Träffar Annika och gänget, slår följe med dem till body marking, vägning och påsinlämning. Sedan checka cykeln. Jag ser direkt att något är fel med min cykel och upptäcker att styret sitter snett. Det gjorde det inte igår. Är jag bara hysterisk och hispig eller är det verkligen så? Tar fram mina verktyg men bestämmer mig för att låta det vara. Det är bara lite snett – tänk om jag börjar skruva nu och inte får ihop det sen…!

På väg till simstarten sätter jag en stor klick vaselin i varje armhåla, förra gången fick jag gräsliga skavsår där. En man påpekar att jag inte får ha mina calfs på mig under simningen. Stress då jag inte får några ordentliga svar från funktionärerna men bestämmer mig för att lämna dem – tar inga risker.

Simmar ut till starten med hela tjejgänget men skiljs åt från dem. Innan startskottet går ligger jag där och guppar med 700 andra rosa badmössor. Inser då hur absurt detta är. Jag står (trampar vatten) inför en av de jobbigaste dagar i mitt liv. Det vet jag inte då – jag känner mig taggad-laddad-redo! Och tycker det ska bli galet roligt och har bestämt mig för att inte sätta några tidskrav på mig själv.

PANG!!! Trängseln är fruktansvärd i början. Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle varit att starta med alla killar också. Men det blir snabbt bättre och tack vare trängseln hittar jag många fina fötter att följa. Vi ett tillfälle ser jag en spegelbild av mig själv. En tjej i likadant HUUB-swimskin som ligger precis bredvid mig och simmar exakt likadant. Fast spegelvänt! Njuter!

Det är mitten av oktober och jag simmar i ett ljuvligt turkosblått hav utanför en paradisö mitt i Stilla Havet – sämre kan man ha det! Jag har ju i förväg bestämt mig för att njuta, le och ta in varje ögonblick av denna dag! Men det är tävling och jag märker det på mig själv. Vill inte stanna och se mig omkring. Vid vändpunkten stannar jag dock till och tittar upp – 2 kilometer avklarade – 43 minuter passerade. Påbörjar tillbakasimningen och hinner tänka att jag kanske kan få en helt ok simtid ändå. Halvvägs på 43 minuter:-)

Men på tillbakavägen får jag kolla flera gånger om jag verkligen simmar rätt. Jag ser inga andra simmare. Direkt efter vändpunkten gick alla andra fullkomligt upp i rök. Jag är helt ensam. Kommer ikapp några långsammare simmare och tänker lägga mig på fötter men det går för långsamt. Simmar om, det känns bra! Men större delen av tillbakasimningen är jag helt ensam. Inga fötter, inga fina spegelbilder och frustration över att det går så långsamt.

Flera gånger tittar jag upp för att kolla om det finns fler simmare i närheten. Till slut kommer jag till kajkanten och följer den till mål. Klockan stannar på 1:46. Jag är ingen bra simmare men den tiden blir en besvikelse även för mig!

Det är bara att släppa och gå vidare! Nu börjar det härliga – cyklingen på Hawaii! Jag har inte funderat så mycket över att väderprognosen kan vara fel. Jag är glad – cyklingen kommer gå bra!

Ett varv runt piren, hämta blå cykelpåse och sedan fullservice i tältet. Jag blir påklädd och insmörjd. Lätt att hitta min cykel – den står ensam och övergiven. Flera tomma rader..!

Först en mil runt Kona, publiken skriker högt. Det första som händer när jag fått i mina fötter i skorna är att jag tappar min styrflaska som jag fyllt med gel – oumbärlig gel. Stannar, springer tillbaka och sätter fast den med en extra hårsnodd jag har på styret. Sen drar jag på hårt till första vändpunkten, cyklar om den ena medtävlande efter den andra. Skön känsla. Jag ler och vinkar till publiken. Lycklig! Lyckligt ovetande om vad som väntar.

Uppför Palani Road ser jag Erik och kidsen. Energi! Efter att jag kommer ut på Queen K är det tomt – jag, min cykel och lavafälten. 9 mil. Det känns bra! Ok fart fast det är motvind. Gel och vatten på alla aid stations. Missar några gel och är glad att jag fyllde flaskan och satte några på cykeln. Äter och dricker på klocka – hungern går ju inte lita på en sån här dag.

Jag stoppar gelen innanför byxbenskanten vid aid stations för att hinna ta en flaska vatten till. Trycker i mig dem när jag fått upp farten igen. Vid ett tillfälle får jag en gel som redan är lite öppnad, utan att jag märker det just då. Stoppar den innanför byxkanten.

Efter en stund märker jag att jag är kladdig i knävecket och sprutar lite vatten på benet för att få bort kladdet som gör att huden i knävecket klibbar ihop vid varje tramptag. Och jag tar ju ganska många tramptag. Kladdet går inte bort och efter ett tag märker jag att jag har gel över hela benet. Det är kladdigt!! Och det blir inte bättre när jag tror att jag har en flaska vatten i flaskhållaren bakom sadeln, häller över ryggen innan jag inser att det är sportdryck. Tur att det inte funkade så bra att hälla i hjälmen;-)



Efter 5 mil tilltar vinden påtagligt. Jag ser en tjej bokstavligen blåsa av vägen. Vinden fångar hennes framhjul och vrider cykeln helt åt sidan. Hon är på väg tillbaka, har bra fart och faller några tiotal meter framför mig. Men reser sig upp och verkar vara ok. Men jag blir skräckslagen inför vägen tillbaka. Högprofilshjul var helt fel val. Efteråt hör jag om den ena läskiga olyckan efter den andra.

Ser inga skyltar till Hawi, vändpunkten, men vet att det är 9 mil. Det känns tröstlöst långt. Och det går långsamt så varje mil tar mycket längre tid än vanligt. Jag gillar att cykla – jag gillar framför allt att cykla fort. Gärna nerför och medvind! Idag går det långsamt, motvind och uppför! Och jag gillar det inte…

Får fruktansvärt ont i magen ungefär halvvägs upp till Hawi, kräks nästan men lyckas inte riktigt. Det går över och efter det mår magen bra hela dagen.

Sista biten upp till Hawi är förtvivlat lång. Jag vet att det är nära då jag möter medtävlande som nyss var på väg upp bredvid mig. Ändå känns det som om jag aldrig kommer fram. Till slut ser jag vändpunkten. Glad! Nu blir det utför.

Och det går så fort utför att jag inte vågar titta på klockan för att se hur fort. Vid ett tillfälle uppfattar jag 60-nånting. Lycklig! Nu ska jag hyfsa till min usla cykeltid. 15 kilometer går galet fort. Vinden i ryggen och jag trampar på allt jag kan. YIHAAA!

Jag kollade väderprognosen och vinden ska vända mitt på dagen. Det gör den – strax efter mig i Hawi – och det dröjer inte länge innan vinden ligger emot mig igen. Jag ville njuta av cyklingen som jag alltid gör. Nu får jag jobba hårt med mina tankar istället. Höften värker. Jag har så ont i ryggen att jag nästan får panik.  Och jag håller så hårt i styret att händerna krampar. Jag är galet trött på gel, trött på min hjälm (för varmt även för mig), trött på den konstiga stickiga känslan i höger fot och jag vet inte hur länge till jag kommer orka med motvinden. Vill bara ge upp.



Denna cykeltur är allt annat än njutbar. Den är jobbig, mentalt och fysiskt, het och läskig. Jag gråter flera gånger av rädsla. Cyklar om några men är ensam nästan hela vägen tillbaka till Kona. Jag vill inte drafta, jag vill verkligen göra mitt race. Men i denna motvind hade kanske frestelsen blivit för stor även för mig. Om det funnits någon att drafta på. Det gör det inte..!

Nära Kona lyser trafikljuset rött. Jag är så trött i huvudet att jag är på väg att bromsa innan jag inser att det röda inte gäller just nu. Plockar ur fötterna ur skorna tidigt för att lufta dem lite innan de ska ner i löparskorna. Men min främsta tanke är att jag inte kommer springa. Cykeln har knäckt mig fullkomligt. Börjar räkna på om jag hinner gå i mål om jag går hela vägen – om jag ska bryta vill jag inte cykla en centimeter till utan bryta här och nu.

Tydligen har jag dock sagt någon gång att det alltid är för sent att ge upp. Så jag fortsätter.

När jag cyklar in i mål tänker jag att jag bara ska springa tills jag träffar Erik och killarna. Lämnar cykeln och hjälmen. Springer – nåja! – runt piren och in i tältet för fullservice igen. Dricker kallt gott vatten och ut på löpningen!

Hjärnan skickar signaler till kroppen – korta steg, ryggen rak, höften fram och armarna pendlande utmed sidorna. Benen vobblar och viker sig, de gör inte alls som hjärnan säger. Men på något sätt tar jag mig framåt ändå. Publiken är fantastisk och skriker högljutt. Får energi, ler! Det känns hemskt men ändå lite roligt! När klockan piper första gånger börjar jag skratta. En kilometer avklarad – 41 kvar. Jag är tröttare än jag kan minnas att jag någonsin varit och nu ska jag springa ett marathon.

Efter tre kilometer står familjen där och hejar. Stannar, pussar dem, får ny energi! Fortsätter sedan springa tills jag vet att de inte kan se mig längre. Då stannar jag och går. Publiken skriker. ”Come on miss Pink! You can do it!” Tittar på klockan hur snabbt jag går. Räknar ut att jag hinner i mål även om jag går hela vägen. Sju timmar. Och jag kanske orkar springa lite sen. Bara inte just nu! Så trött!

Men ett gäng som gör vågen och säger att jag har ett vackert leende (det är äkta – jag är ju trots allt på Hawaii och gör Ironman!) får igång mig igen. Jag börjar springa och jublet är öronbedövande. Sen slutar jag inte springa. Efter 6-7 kilometer är cyklingen borta ur benen och hela min kropp inställd på att springa. Dricker på varje aid station, cola, vatten, sportdryck. Tar en gel varje gång som jag äter mellan stationerna. Får i mig 5-6 gel på hela löpningen och magen mår bra!

Jag springer. Ler och springer! Vändpunkten efter ca 9 km söderut på Alíi Drive är första delmålet. Skrattar högt flera gånger då jag inser vad jag håller på med. Cyklingen var hemsk men nu är den över och jag springer. Jag får enormt mycket publikstöd och kommentarer ”Nice smile miss Pink!” Det ger mig energi att springa vidare.

Går uppför Palani Road som jag planerat men kommer igång direkt på Queen K. Möter svenska vänner på väg tillbaka! Solnedgången är en sådan man bara ser på paradisöar. Ett stort orange klot som sakta sänker sig ner i havet och färgar hela himlen rosa-orange-lila. Jag vill säga åt alla jag möter att vända sig om och titta på solnedgången.

Luften dallrar av hetta och tar bort allt tvivel om att detta är den hetaste IM jag gjort eller någonsin kommer göra. Hetast på alla sätt. Jag är lycklig! Jag är löpare och halva maran är avklarad. Förbereder mig för en dipp efter 28-30 kilometer. Den händer inte, jag bara ler, springer, njuter!

Vägen till andra vändpunkten Energy Lab är lång, obeskrivligt lång. Vid varje liten avtagsväg tror jag det är dags att svänga ner mot havet men nej, inte denna heller. Nästa, nästa, nästa. Längre än jag tänkt men jag ska ju få ihop mina 42 kilometer så vare sig de är före vändpunkten eller efter ska de bli 42 – varken mer eller mindre.

Jag har ett litet orosmoment, mitt chip piper inte när jag springer över tidstrådarna. Vid vändpunkten vid Energy Lab haffar jag en funktionär och tvingar henne att komma ihåg mitt nummer. Så åtminstone någon kan intyga att jag varit där. Hon upprepar mitt nummer och säger sen bestämt GO!!!

Efter vändpunkten skrattar jag mig i mål. Det är mörkt, det är jobbigt, det är varmt. Men jag är i mål. Jag är galet trött och det är mer än en mil kvar. Men jag gör som jag lärt mig av Calle – plockar den milen ur sitt sammanhang och ökar farten. Det håller några hundra meter. Men jag är lycklig. Min löpning håller ihop – det gör inte ont någonstans längre och jag gråter glädjetårar! Peppar alla jag springer om och delar med mig av min energi!

Queen K måste ha krympt i mörkret för även om det känns långt tillbaka till Kona känns det kortare än vägen ut. Springer in i en kon en gång och trampar snett för nära dikeskanten, mörkret är intensivt. Stjärnhimlen formidabelt nerlusad med lysande stjärnor. Tittar och njuter. Publiken hejar och skriker ”You are an Ironman!” långt innan mål. Jag skrattar och ropar tillbaka ”Yes I am!” Jag vet att jag kommer klara det och lyckan jag känner är fulländad. Njuter hårt de sista kilometrarna in i mål.

Nerför Palani Road går det fort. Klockan piper men jag har inte tid att titta. Har fullt upp med att le mot alla som hejar! Och tiden är oviktig. Det är 1,5 kilometer kvar av en hel Ironman! På Hawaii!

På målrakan är publiken helt vild och ljudet öronbedövande. Jag skrattar, gör otaliga high five och sträcker armarna i luften. Hör Mike Reilly i högtalaren ”Susanne Lorinder – You are an Ironman!”

Jag får min medalj, träffar vännerna som redan gått i mål, duschar, får massage. Sen börjar jag skaka och kräkas. Allt jag stoppar i mig kommer upp och skakningarna upphör inte. Till sjuktältet. Igen. Jag vill inte! Jag vill fira och dricka champagne. Men jag kollapsar på britsen så fort jag försöker resa mig. Vid midnatt fraktar Erik hem mig, jag lyckas få i mig en banan och några chips. Somnar.

Efter Kalmar ångrade jag att jag tackat ja till sloten på Hawaii. Jag kunde inte känna att jag var värd den, vad ska jag där att göra? Jag har ju inte ens lust att göra en IM till. Calle peppar och övertygar mig att jag visst har där att göra – ”Du fixade en slot med magsjuk uppladdning och race day. Hoppas du förstår att du i högsta grad är rätt kvinna på rätt plats när starten går i Kona Sussi!” står det i ett sms från honom. Många gånger denna dag tvivlar jag på att jag kommer ta mig i mål. Jag får hejda min tankar många gånger och styra in dem på ”rätt” banor igen. Alla har det jobbigt i vinden och värmen!

På banketten dagen efter får jag fira. Vinnarna i respektive åldersgrupp och Pro får gå upp på scenen. Stora sonen Wilfred frågar när jag ska upp. När jag säger att jag inte ska upp är hans förvåning äkta och han utbrister ”Men du vann ju!” Han har sett min medalj och tror att den betyder att jag vann. Barnens support är det största jag har och det gjorde mig till en vinnare. De säger till alla att deras mamma är snabbast i världen och jag har ju aldrig sagt emot. Det känns ju så bra när de säger det! Och tiden var inte viktig, det var en dröm att gå i mål innan det blev mörkt. Det blev inte så, inte alls. Och min målsättning var att ta mig just i mål och att njuta av loppet. Det blev så! Alla är vinnare på Ironman Hawaii!

Efteråt har jag ett stort skavsår i knävecket av gelén som rann ut, en gigantisk blåsa på ena stortån, snyggaste solbrännan i världen, brännblåsor på armens insida och ett lyckligt leende i ansiktet när jag plötsligt inser att det är över och jag klarade det.

Några dagar efter tävlingen åker vi med bilen ut på Queen K. Jag får panik då jag minns hur jobbigt det var. Samtidigt med panikkänslorna kommer också den behagliga vetskapen och den euforiska lyckan över löpningen och målgången. Jag klarade det!

 Anything is possible!

Läs hela inlägget »

Allt känns som vanligt morgonen den 11 oktober. Som alla andra Ironman mornar gick vi upp strax efter fyra, åt lite frukost och sen drog oss ned till växlingsområdet.

Väl nere på området slussades vi ganska smidigt igenom bodymarkingen för att få våra startnummer tatuerade på armarna, sen vidare till cykeln för att sätta på dagens första flaskor och övrig energi i form av bars eller gels. Lite tagen av stunden men samtidigt väldigt glad att få vara med om det här gick jag runt på området. Det var kolsvart ute. Snabbt och smidigt fick jag hjälp av en funktionär att pumpa hjulen. Jag bestämde mig för att köra precis på samma tryck i däcken som jag brukar. Eftersom jag är så lätt så gör det inget om de sväller litegrann när värmen kommer då jag inte kör fullt tryck från början. Det var skönt att ha cykeln redo och nu bara njuta och hänga med övriga svenskar. 

ursäkta suddig bild men det här är den enda som finns från morgonen… ursäkta suddig bild men det här är den enda som finns från morgonen…

Det var skönt att ha cykeln redo och nu bara njuta och hänga med övriga svenskar. Det var en lättsam stämning och vi påminde varandra om att det var The time of our lives, vi skulle njuta av den här stunden. Jag såg inte mycket av proffsens start men hörde kanonen gå av.

Nu var det cirka 30 minuter kvar av lugnet innan tävlingen skulle dra igång för egen del. Jag njöt av att se alla andra. Se vilka jag ska vara tillsammans med ute på banan. Det är så fantastiskt med sporter där män, kvinnor, unga och gamla möts på samma villkor. Vi tillsammans ska ta oss an dagens utmaning som visserligen sker individuellt men samtidigt är vi därute tillsammans.När det är cirka 15 minuter till start börjar vi närma oss trappan ner till vattnet och jag slås av vilken häftigt och pampig stämning det är. Jag hör bongotrummor och ser ett väldigt stort publikhav uppe på land. Ungefär 7-8 minuter innan start är jag i vattnet och börjar sakta crawla ut mot startlinjen som är cirka 200 meter ut i vattnet.

Enligt plan lägger jag mig långt ut på vänsterkanten och försöker inte hamna för långt fram eftersom jag är en relativt långsam simmare jämfört med övriga startfältet. Vi är cirka 700 tjejer (28% av det totala startfältet) i år och det är rekord. I ungefär 3 minuter ligger jag och trampar vatten innan kanonen skjuter iväg oss. I lugn takt vevar jag på och njuter av hur fantastiskt vackert det är. Jag hoppas nästan att jag ska få se någon manta eller delfin men så blir det inte. Efter en stund kommer jag ifatt de långsammare herrarna men det stör mig inte nämnvärt eftersom det är gott om plats i vattnet vilket är tur då många av de jag kommer ifatt bröstsimmar. Efter tävlingen får jag höra en helt annan upplevelse av de andra mer snabbsimmande svenskarna att det var trångt när de kom ifatt herrarna.
Tur att man är lite längre bak och lite för långsam för att uppleva det :)

precis brevid TYR bojjen plaskade jag 2 minuter innan start precis brevid TYR bojjen plaskade jag 2 minuter innan start

Det är svårt och känna hur snabbt det gick men jag hade inte riktigt det trycket jag önskat. Efter halva simningen känner jag mig väldigt illamående men får inte upp något tyvärr vilket gör att mitt illamående inte lättar. Jag bröstsimmar lite i ett försök att få det och släppa men det hjälper inte. Försöker tänka positivt och titta på fiskarna istället (eftersom vattnet är kristallklart ser man även att andra har haft en dålig dag och deras frukost flyter förbi). Tids nog passerar jag kaffebåten som jag vet är ungefär 1 km ut från stranden och jag är glad att det närmar sig slutet av del 1. Snart får jag hoppa upp på cykeln och trampa i solskenet!

Väl uppe ur vattnet ser jag att dagens tid är långsam och att det är extremt tomt bland cyklarna. Det märks att man är på ett världsmästerskap och jag tror inte att det varit så tomt på en vanlig Ironmantävling. Jag stressar inte särskilt mycket över den dåliga simtiden utan gläds istället över att ha supportrar nästan mitt inne i transition area. Jag vill inte åka hem besviken och vill inte jaga mig igenom denna dag. Motivationen för att pressa mig finns inte och jag har ju lovat mig själv att försöka njuta av dagen och inte jaga efter en tid.

Det är fantastiskt att få börja trampa och direkt märker jag att salttabletterna ligger kvar hemma vilket inte är så smart på årets varmaste tävling. Men men, det hjälper inte att bli irriterad över småsaker utan kör vidare. Efter den lilla slingan i stan börjar cyklingen på riktigt uppe på Queen K. Ni som läst andras race reports från tävlingen vet förmodligen att det blåste rejält i år. Jag kan bara instämma att det blåste utav bara fasiken. Det var flera gånger det gick i 14 km/h och stundtals stod jag upp och trampade trots plan mark.

Efter att ha pratat med övriga svenskar efteråt så verkar det även skilja sig en hel del beroende på hur snabbt du hann upp och vända i Hawi (halvvägs). De som var lite snabbare hann vända hemåt och dra nytta av lite medvind hem. Vi som inte riktigt var så snabba fick motvind hela vägen. Vinden vänder extremt snabbt på Hawaii och man kan inte lita på den överhuvudtaget. Att cykla enbart i motvind är en sak men att ha motvind ena sekunden, sidvind från höger, sen plötsligt från vänster och sen medvind för en sekund innan det kommer kastvind igen- det är läskigt och svårt. När vinden var hyfsat lugn låg jag och tryckte på så gott jag kunde i tempoställning men oftast vågade jag inte det då vinden hade kontrollen över mig och inte tvärtom.

Att jag inte heller är så erfaren som cyklist är inte till min fördel. Klättringen upp till Hawi gick långsamt i motvinden och det var skönt att få vända och kunna slappna av lite i medvinden nerför. Men ack vad fel jag hade. Jag passerade nu Annika Åström och det var så skönt och ha någon man kände där och då tillsammans ute på banan. Vi passerade flera som blåst av vägen, ambulansen var också där hos en som skadat sig illa. Jag försökte ligga i mitten av körfältet för att känna mig trygg om kastvinden skulle komma men plötsligt var man 2 cm från att vara ute i gräset. Jag ville bara ta mig i mål. Det var viktigare att känna sig trygg än att utnyttja nerförsbacken och ta igen tid och jag bromsade mig nerför den annars rätt snabba utförslöpan.

Trots tårar av rädsla där och då så är jag glad att ha upplevt dessa vindar och jag är nu en erfarenhet rikare som cyklist. Rädslan är bra ibland och man blir så mycket starkare över att klara av det. Jag är även glad nu i efterhand att Hawaii visade sig från sin riktiga sida när jag var där. Det har inte blåst såhär mycket på 15 år och Hawaii var så tufft det kunde bli på cyklingen i lördags.

När jag senare på eftermiddagen kommer in för växling till löpning är jag ganska trött men även hungrig. I vindarna på cykeln vågade jag inte dricka och äta tillräckligt. Det var riktigt gött att komma till första vätskestationen och se chips och cola. Det här var redan en lång dag och jag visste nu att jag förmodligen får min medalj efter dagens maraton. Till vår fördel var det inte längre så varmt och det var helt okej att springa. Jag svalkade mig ändå med kalla svampar vid varje vätskestation och njöt för fullt när det kom några regndroppar. Jag försökte tänka positivt och njuta. Energipillret nummer ett , Fredrik Åström, möter jag efter några kilometer in på löpningen. Han dunkar mig i ryggen och ropar ”Vi är på Hawaii Anna NJUT!”. Det leendet och den energi var så härlig att se. Fredrik bröt ett ben i handen för bara två veckor sedan så hans bedrift att stå på startlinjen och klara av dagen är enorm. Mitt leende och glada humör fick jag kämpa för att hålla under dagen.

Det var tungt och normalt sett behöver jag inte kämpa såhär mycket mentalt. Förmodligen är anledningen att jag lyckats toppa formen riktigt bra på mina andra lopp och att min säsong blev väldigt lång i år. Inte helt oväntat hann jag väl inte helt ladda om mentalt heller från Kalmar.

Efter de första 7 km till första vändpunkten på Ali Drive känns det tungt men sen börjar huvudet komma igång och benen kändes nu rätt okej dem också. Mina fotsulor börjar smärta och det påverkar min löpteknik. Framfotalöpningen kompenseras på grund av smärtan till helftotslöpning och när jag passerar 12 km börjar även vänsterknät göra ont. Nu tillåter jag mig att gå cirka 50 meter mellan varje vätskestation och även i dem. Däremellan försöker jag dra ner på tempot i förhoppning om att underlätta för fötter och knän men min standardfart håller i sig så när jag väl springer går det ganska fort.

Efter 14 km kommer man upp på Queen K igen, 14 km ut nu sen 14 km hem- sen mål. Har hört från de jag mötte att jag såg enormt fokuserad ut och det var jag också men då och då kom även en tår. Tårar av lycka och tacksamhet att just jag är här. Alla där hemma som sitter uppe för min skull och alla som stöttar och peppar. Jag önskar så innerligt att fler kunde varit här med mig.

Det var skönt att inte bry sig om dagens målgångstid. Som jag nämnde tidigare så försvann de förhoppningarna ganska tidigt och istället ville jag ”bara” ta mig i mål.

När någon nu efteråt frågar om min tid så minns jag den knappt vilket är ett tecken på hur oviktig den är. Jag är inte heller särskilt stolt över den men det kvittar. Att göra Ironman Hawaii är tufft. Det är ännu tuffare att kvala hit. Just det här året gav Hawaiis vindar oss alla en rejäl utmaning.

När jag var längst ut på Energy lab vid vändpunkten och bara hade 14 km kvar gick solen ner i horisonten framför mig. Det var ett otroligt ögonblick och jag kommer sent glömma den vyn. Jag älskar att göra Ironmantävlingar men man ska verkligen inte underskatta att det är tufft oavsett om man har ett högt satt tidsmål eller inte. Jag har svårt att förstå hur proffsen gör för att komma i mål på runt 8-9 timmar. Jag kan inte heller förstå hur bra alla age groups athlets är som har sina unika historier och att den älsdta som kom i mål är 75 år!

Väl i mål så träffade jag övriga svenskar, syrran och pappa samt övriga supporters på plats. Vi hängde kvar i flera timmar i målområdet. Det här var en av de mest fantastiska stunderna den här dagen. Jag hade sprungit med flaggan i mål, fick träffa alla andra och krama om dem och nu hade jag även medaljen i min hand.!

Tusen tack alla ni som hejjat på mig, kommenterat och mejlat på facebook, smsat och ringt. Det betyder otroligt mycket att ha er stöttande även om det är på avstånd. För att försöka summera min dag så kan man säga att jag fångades av stormvinden.

Alla typer av människor klarar av en Ironman. Det var en ära att få vara ute på banan tillsammans med världens bästa atleter i världens tuffaste endagstävling och att vara en av dessa. Jag minns det med blandade känslor men såhär några dagar efter att den värsta smärtan i kroppen lagt sig så vill jag gärna testa att kvala hit igen någon gång i framtiden igen.

Nu är det vila. Ska fundera vad jag är sugen på framöver men först försöka landa från mitt livs äventyr. Drömmen är nu verklighet så nya drömmar ska skapas.

 

Kramar från Anna

Följ Anna på SPIF Triathlons gemensamma blogg 

Läs hela inlägget »

Äntligen! Efter ha haft problem med sjukdomar och extrem värme tidigare år så lyckades jag till sist få till ett bra lopp.

Sim- och cykel-formen har varit frågetecken kring men nu fick jag till helt ok lopp i dom disciplinerna, 1:01 på simningen resp 4:59 på cyklingen.Cykling i Hot Corner Löpningen har kännts bra de senaste veckorna och nu när jag låg så bra till tidsmässigt efter två grenar så började jag tro på en tid kring 9:30. De första 7 km efter Ali’i drive flöt på riktigt bra och det var som jag fick försöka hålla igen så man skulle orka hela vägen. 

ca 11 km in på löpningen..
Men efter ca 10 km så började benen svika mig lite och det var riktigt tungt efter 20 km. Enligt Patrik hade jag klättrat till en 22:a plats i min age group vid det laget men då var jag tvungen att bitvis gå. Ner till andra vändpunkten vid Natural Energy Lab efter ca 27 km så var det fortfarande tungt och när jag inte fick min special needs påse med energigels och powerbar av funktionärerna så blev jag knäckt och började gå. Hade dock kvar en halv Powerbar i bakfickan efter cyklingen och stoppade i mig den. Utan vatten att skölja ned så blir det väldigt torrt i munnen men jag var tvungen att hitta på något får att få tillbaka krafterna och halvägs uppför backen till Queen K Highway och de sista 12 km kunde jag börja springa igen. Nu tittade jag på klockan och såg att jag fick allt ösa på om det skulle bli en tid under 9:45. Nästa vätskekontroll blev det mycket vatten kan jag lova och så tog jag en energi gel. Hade inte tid att stanna och trycka i mig den så det blev till att suga i sig den fram till nästa vätskekontroll. Torrt i gommen var bara förnamnet men nu kände jag att krafterna kom tillbaka och då fortsätter man på den inslagna vägen, helt enkelt.

Tillbaka i Kailua-Kona och In på Ali’i Drive såg jag att sub 9:40 var inom räckhåll och jag försökte spurta. Patrik, Jimmy o Johan skulle stå någonstans i folkhopen med en svensk flagga som denna dag skulle vara skoj att få springa i mål med den. Sista 500m så började jag dock bli lite yr och den enda jag såg var Johan som jag gav en high-5 innan jag sprang uppför målrampen och korsade mållinjen på 9:39:37, jäkligt nöjd!

Målgången
Med lite distans så visst var det synd med att löpningen sviktade lite när det borde ha varit min starkaste gren men så är det med den här typen av tävlingar och med facit i hand skulle jag försökt få i mig något att äta lite tidigare under maran. Personrekord med 34 minuter var dock härligt och jag är väldigt nöjd med att äntligen fått till ett rekorderligt resultat här i Kona. 27:e plats är mitt bästa resultat någonsin på ett VM av den här digniteten. 2004 blev jag 4:a på VM på långdistans i Säter i H35-klassen men det var inte alls samma konkurrens som här.

Mahalo (tack) till alla som har stöttat mig inför denna tävling. Mitt jobb, GE Healthcare, Fält Communications, min klubb Stöcke TS Järnet, mitt supportteam på plats, Patrik, Jimmy o Johan samt min familj hemma och framförallt min kära sambo Gosia!

Lars Mattsson, Stöcke TS Järnet
Läs mer på Lars blogg >>

Läs hela inlägget »