Bild: www.lidingoloppet.se

Lidingöloppet 2015

Nu är sommarsäsongens stora utmaning och mål över. Det gick hela vägen och jag kan knappt tro det! Sprang in på 3:33 och hade väl fantiserat om under 3,5 timmar men det var faktiskt jobbigare än jag trodde, trots att jag är van terräng. Första 5 km var mycket backigare än jag trodde och hade det inte planat ut så jag fick en bättre mellantid på första milen än jag räknat med hade jag nog blivit rätt deppig.

Mellan 1 och 2 mil hände inte så mycket men det började kännas tungt, samtidigt som det också närmade sig först halvvägs och sen sista slingan. Att runda målgången och ge sig ut igen gick bra, väl där var jag pigg och peppad på att ta de sista backarna och jag hade ork att börja hålla uppe tempot igen. Sprang om en hel del folk, framförallt i nedförsbackarna där nästan ingen i min del av fältet vågade rulla på. 

Läs hela inlägget »
Såhär såg jag ut i min lilla outfit Såhär såg jag ut i min lilla outfit

I onsdags fick jag ett infall. Jag kikade runt på jogg.se och hittade en startplats till Lidingöloppet K30 som skänktes bort av Caroline. På vinst och förlust skickade jag ett mail till henne. Och jag fick platsen! Har aldrig sprungit Lidingöloppet tidigare, så varför inte testa när jag ändå är i Stockholm. Jag har en stående målsättning att när som helst, och utan några direkta förberedelser, kunna springa lopp på upp till 50km. Så nu var det upp till bevis.

Fjärde gången i år som jag springer med en nummerlapp på bröstet. Börjar nästan få rutin. Men Lidingöloppet skulle bli den överlägset största tävlingen om man räknar antalet startande. Det skulle med andra ord bli läskigt mycket folk i spåret. Såg framför mig en kokande häxkittel.

Jag beslutade att hålla min start hemlig, åtminstone fram tills jag hade nummerlappen i handen. Jag ville vara säker på att verkligen kunna springa och att det inte strulade med namnbytet. Flera kollegor på skolan skulle också springa, precis som många nät-vänner

Läs hela inlägget »

Det är dagen efter höstens stora mål och jag har lallat runt hemma med kompressionsstrumpor på, slitna lår men med ett stort leende på läpparna. Tillbaka till igår: Resan upp till Stockholm gick fint men det var segt att komma med tunnelbanan och väl på Ropsten var kön till bussarna mot Lidingövallen över 100 meter lång och det började kännas lite stressat.

Läs hela inlägget »