20 september 2014 startade denna sajt. Ett försök att fylla en lucka jag själv tyckte fattades när jag sökte inspiration föddes som en idé.
Med hjälp av över 100 författare till tävlingsberättelser från en mängd arrangemang, inte bara i Sverige utan hela världen, så finns idag 153 stycken Race Reports samlade här:)

Jakten på den ultimata berättelsen kommer aldrig gå i mål, det inser man när varje berättelse bär på sin unika touch från alla individer med olika förutsättningar, förberedelser, möjligheter och ibland hinder att ta hänsyn till. 

Någon skriver att när de läste en specifik race report så öppnade hens ögon och med stark övertygelse så började en målmedveten träning som sedan resulterade i en målgång som skänkte mycket glädje. Förhoppningen med fortsättningen av racereport.se är att det som publiceras här kanske kan vara ett vägskäl för några som leder till ökad rörelse och kanske bättre hälsa såväl fysiskt som psykiskt.

Många av de berättelser som ni nu kan finna här finns ju också på hemsidor, bloggar eller andra sociala media. Det kan kanske tyckas konstigt men min tro är att det skapar ett mervärde då vissa berättelser tilltalar olika individer och det är då möjligt att hitta sin "favorit" som man sedan kan följa på respetive blogg etc. Genom att sprida inspirerande och motiverande race reports så ökar också möjligheten att synas i fler forum.
Några har också börjat skicka in sina tankar från lopp och finns inte på någon eget sajt, det är givtevis också glädjande när denna portal kan få  agera "fönster"!

Till dags dato har nu snart 10 000 besökare hittat hit och det är en blygsam siffra om man jämför med barnens favoritsidor om smink;) men min övertygelse att detta kan göra en skillnad för folkhälsan samt att det kanske också kan vara en portal som kan bidra till något större ändamål (vi får se i höst...:). När dessutom kommentarerna från er som varit i kontakt med mig varit så otroligt positiva så är den tid som läggs ner här mycket värdeskapande!

Må gott och håll igång! 

/JB

 

Läs hela inlägget »
foto: expressen.se foto: expressen.se

I race reports, på bloggar, hemsidor och i många andra sociala forum ses ofta notiser och ibland långa inlägg kring konflikter i den miljö vi tränar i. De flesta fall rör relationen mellan bilister och cyklister. Tragiskt nog finns där också berättelser med fatal utgång och bakom dessa rapporter i media finns alltid en familj, vänner och andra som måste möta sorgens svarta ansikte.

I andra fall slutar det med ett nära ögat moment. Kanske blåmärken, skrapsår eller rädsla som stoppar ambitionen att fortsätta med den aktivitet vi önskade utöva.

Finns det lösningar på detta?? Sannolikt inte svart eller vitt men jag tror att det måste börja hos mig själv. Vad väljer jag för attityd och beteende när jag sitter i bilen, på cykeln, i bassängen eller löpandes efter vägkanten eller på stigen i skogen.

Många är de fall där det sträcks ut ett långfinger, ett aggressivt tutande eller ett rop om att man borde bete sig på ett sätt som den förbipasserande tycker är bättre lämpat. Kanske kunde jag gjort annorlunda, eller så gjorde jag riktigt men uppfattades göra fel utifrån motpartens kognitiva karta.

Bibeln lovordar att vända andra kinden till, beteendevetare att man själv kan luta sig fram och ta ansvar för sin handling och andra teorier framhåller att energin som får oss att använda aggressiva svar bara föder en ond cirkel.

Så nästa gång jag möter en löpare som tar upp lite för mycket av vägen, eller hamnar bakom två cyklister som ligger i bredd och hindrar mig så kan jag bara försöka upplysa på ett konstruktivt sätt vad jag uppfattar (om det ens måste göras..) eller bara räkna till tio och sätta händelsen i ett livsperspektiv.

Viktigast av allt är nog ändå att när jag är ute och cyklar, springer, simmar eller annat och inte är i elitskiktet av träning (som de flesta av oss dock inte är;), då kan jag alltid möta andra med ett leende, ett hej, lyfta handen till en hälsning, beklaga med en ursäktande nick när jag inser att jag inte riktigt följt gängse regler. Till och med eliten hinner heja förresten, tror jag…J

För vi behöver alla kunna dela på utrymmet i vårt land utan att behöva riskera livhanken när vi bara vill nå de goda effekter som träningen ger oss!

Så har du inte gjort det tidigare, börja nu.. Positiv hållning i trafik oavsett vad, hjälp till att vända trenden.

Låt inte de arga vinna!

Må gott/ JB

Läs hela inlägget »
foto:facebook.com/sportbladet foto:facebook.com/sportbladet

När man läser de berättelser från tävlingar som finns på nätet och givetvis då också här på Race Report så är det svårt att bortse från de människor som betyder så mycket i samband med den prestation som genomförts.

 

Eva, Krister, Johanna, namnen är många. De är barn, män, kvinnor, makar, sambos, vänner och de nämns med väldig värme.
Utan dessa individer så inser man snart som motionär, att mål som att genomföra en klassiker, en triathlon eller kanske första löptävling, blir svåra att nå. 

Utan det stöd som de runt omkring en erbjuder så blir vägen lite tuffare och glädjen efter genomfört lopp kanske blir lite mindre. Efter framgångarna i Falun så stiger Stina Nilsson  in i studion och där sitter hennes pappa och mötet är så äkta. Då inser man snabbt att föräldrar som genom hela livet stått bakom och hejat, skjutsat samt skapat förutsättningar för att intresset för idrotten bevarats och i detta fall att framgångarna kanske aldrig hade rönts utan de närmaste. Vem minns inte Gunde o Gundes mamma..;)

Genom de egna upplevelserna genom åren så har de stunder när familjen närvarat på de olika tävlingarna varit så mycket mer värdeskapande. Under alla träningstimmar som föregås för att komma förberedd så är man själv däremot inte närvarande på samma sätt, ändå finns dom där närmast hjärtat i alla stunder. Utan deras stöd vid all träning så hade heller inte resan mot målet blivit densamma.

I vissa av berättelserna framkommer också exempel då man tillsammans med sin vän, partner eller förälder genomfört både träning och tävling. Det blir verkligen delad glädje, dubbel glädje! Läs gärna Bibbens berättelse från Ö till Ö:)

Hoppas att ni förstår vad ni betyder och att vi klarar att bjuda tillbaka!

/JB

 

Läs hela inlägget »
foto:www.hollvikenck.se foto:www.hollvikenck.se

Längst ut på banan..

Tröttheten försöker få hjärnan att inse att det nu är dags att säga stopp.
Du har gjort detta förut, varför försöka bevisa något ytterligare?

Helt ensam, vart var den där vändningen nu då????



 

Precis när jag rundar hörnet så står det någon där med ett stort leende, glada hejarop och en mugg med ny energi!

När jag läser olika race reports så kan man ana många av dom i bakgrunden på någon bild eller nämnda i förbifarten. Kanske kan det också finnas de som tycker att det borde varit fler, att de skulle haft högre kompentens eller kanske att de var ivägen precis där jag skulle fram?

Roberto Vacchi gjorde något väldigt bra på sitt twitterflöde i samband med VM i Falun som fick mig att också inse vikten av att lyfta fram dem mer.

Vilka då? 
- Funktionärerna, hjältarna och de i mångt och mycket ideella krafterna som får alla tävlingar att bli verklighet. Kanske är det några få arrangemang som har råd att avlöna dessa individer men för det mesta är det av intresse för sporten eller att de känner någon som är med men också för att det skapar en möjlighet att vara del av något bra som de gör det. 

Den gångna veckan på Vasaloppet så går män, kvinnor och ungdomar ur stugorna med stolthet i Dalarna för sitt arrangemang. Kanske har du också fått blåbärssoppa langat när du var på väg att bryta och några uppmuntrande ord som fick dig att fortsätta för att så småningom känna glädjen och stoltheten som en genomförd prestation kan ge!

Fredrik.
Så heter han som varje år tagit flaggvakten längst ut på det lokala triathlonloppet. Han säger att han inte behöver avlösning och de som rundat konan där han står vittnar om hans glada tillrop när de passerat.
Utan honom så blir tävlingen inte lika bra!

Nästa gång ni passerar en funktionär, heja och tacka :)


/JB

Läs hela inlägget »

Under sommaren så uppkom tankarna med att ha en sida på nätet som kunde innehålla olika inspirerande och motiverande race reports från olika lopp runtom i världen.
Hösten har nu förlöpt och många inspiratörer i form av de som delat med sig av sina texter, syns nu här också och det gläder mig! Jag har också fått feedback från många av er att denna idé kan fylla någon liten lucka i cyberrymden;)

Det finns idag en mängd olika platser där vi kan läsa om tävling och träning. Sociala medier (som den här) formligen överöser oss med bilder och text av vad andra gör men kanske tyvärr inte så ofta vad vi Inte gör. Oavsett så önskar vi gärna läsa om saker som vi själva inte haft möjlighet att uppleva eller också om hur det som vi varit med om upplevts av andra. Att jämföra sig är många gånger  inte helt rättvist men ändå...

Framgång och motgång är dock något som vi inte bara hanterar olika utan också hur vi väljer att lyfta fram det i sociala medier...

För ett tag sedan så lanserades ett inlägg på facebook om 100 psykbryt till midsommar. Detta, enligt skaparen, som en motpol till alla hurtiga och lyckliga saker som skulle göras innan ett visst datum som ett löfte inför ett nytt år. Inlägget har fått mycket uppmärksamhet och får mig att fundera på hur vi presenterar framgång men inte minst motgång.
 

I de första publicerade texterna som nu finns på denna hemsida så är det endast en berättelse som lyfter fram det som av oss flesta kanske skulle ses som ett misslyckande, nämligen att inte ta sig fram till målet. Bittert kan tyckas, men kanske är det just den där motgången som får oss att snabbt sätta nya mål och knyta näven i fickan för att visa oss själva, och andra kanske att det där kan göras om och kanske med ett annat resultat. 

Många gånger har det hörts att - "man ska inte bryta om man väl startat"! - "det är svagt att inte fullfölja!"- har man betalat och tränat inför detta så skall man gå i mål". Det finns också de som tycker att de som bryter ger upp lite väl lätt.

Min uppfattning är att vi alla har våra magkänslor som just i den stunden som beslutet tas faktiskt följer dem och den kunskap vi besitter just i det stunden. Rätt eller fel så är det individens beslut. Det kommer efterhand att analyseras fram och tillbaka, men förhoppningsvis så överlåter vi den analysen till den som gjorde valet.

Med detta vill jag ha sagt att jag kommer att hålla ögon och hemsida öppen för de som, modigt nog, bjuder på sin berättelse från det tillfället när en tävling avbröts eller repet drogs. Av detta kan vi utan att döma, lära och kanske förstå vad som gör att man ändå vill prova igen. Det som skapar lärdom är kanske vad som ledde fram till valet att bryta eller varför man inte nådde fram dit man behövde på en viss tid. För lite förberedelse, missar i material, en plötslig sjukdom eller skada, ja listan kan göras lång.

För flera år sedan drogs snöret för mig och min partner i ÖtillÖ efter 9 timmar. Besvikelsen i den stunden var stor, mycket för att den inte bara drabbade mig utan också en annan individ. Men tack vare den insatsen och händelsen så tog jag beslutet att komma igen och anta nya utmaningar. Motgången födde, kanske inte framgång ur ett vinstperspektiv men väl ur ett motionsperspektiv.

Någon gång kanske man får stå på startlinjen och ta revansch?? Tills dess hoppas jag kunna delta i en massa andra roliga tävlingar i vårt avlånga land som formligen poppar upp ur jorden. I många fall är det ideella krafter som skapar dessa möjligheter. Stöd dem genom att anmäla dig du också:)

Kanske syns vi därute..

/JB

 

Läs hela inlägget »

På denna sida kommer jag och kanske någon gästskribent att fundera kring något som snurrar i knoppen kring ämnet race reports och de berättelser som publiceras här.